Det här förfaller till skärvor…

Är det sant? Är det, till slut, slut med bloggandet? Är det inte fåfängt att fortfarande inbilla sig något progressivt med bloggandet? Formens begränsningar gör sig ständigt gällande. Bloggandet är sannerligen ett ”demokratiskt deltagande” i ordens sämsta betydelse: massans nivellerade åsikter konformerar varje försök till tänkande. Bloggandet påbjuder allt annat än det utsidans tänkande som Blanchot talade om eller det nomadiska tänkande som Deleuze i sin följd framhöll. De potentialer vi skönjde återstår fortfarande att aktualiseras. Kan vi gå ”bortom bloggen”? Jag föreställer mig en  avskalad blogg, en ensam blogg. Men hur en sådan skulle se ut ser jag ännu inte. Den skulle för det första värja sig från varje illusion om ”dialog” och från åsiktsmakeriets accelererande textproduktion (som bara de mest levande döda i längden kan delta i) och dess effektiva eliminering av eftertanke. Den teoretiska praktiken tar redan andra former, sant rhizomatiska. Litteraturen väntar fortfarande på sin form.

I sin senaste bok om självframställningen noterar Arne Melberg att litteraturen bland så kallade litterära bloggar är sällsynt som bäst (jag kan bara nämna en enda på svenska, blott en handfull på andra språk). En fragmentarisk stil med samplande och design har tagit överhanden. Litteraturen – om det ens förtjänar att kallas litteratur – blir fullkomligt estetiserad, en lek med identiteter som skiftas och konstrueras utan att verkligen ifrågasättas. Den fragmentariska stilen, eller posen, undviker vad Blanchot hos Nietzsche identifierade som fragmentets imperativ. Fragmentets imperativ betecknar inte så mycket en stil eller form som ett slags uppöppnande, ett försök att gå utöver helheten eller ”bakom” och ”före”. Det är på ett sätt ett övergivande som låter litteraturen ta plats. Det är ständigt fortgående och samtidigt ständigt avbrutet, men inte som i bloggandets upprepning av det Samma. Bloggandet är snarare bilden av skillnad än ett möte med något verkligt Annat.

Om jag ser något av värde, något betydelsefullt, med mitt bloggande så är det i det mest onödiga: novellfragmenten. Jag läser igenom gamla inlägg och vändas över hur mycket skit jag skrivit. Några få undantag finns. De som står ut är just novellfragmenten, speciellt Till slutet, Sommarkvällarna vid stranden och En hemlighet. Varför skriva över huvud taget? Verkligen inte för Saken. Inte för något. Litteraturen har den förmågan att den avbryter sakernas tillstånd för en stund (och tiden under denna stund är av helt annan sort) och försätter oss i en förryckt plats. För att gå ”bortom bloggen” behöver man först av allt uppsöka ensamheten. Låta skrivandet bli ett slöseri i sann mening, litteratur när den inte längre är ett medium för tolkning eller ”tänkande” i konventionell mening utan blir ett slags överskridande av sin egen enhet och totalitet, då det blir en erfarenhet av förskingring, upplösning, tomhet.

Pessimisten talar med sig själv. Det kanske redan finns en ocean med ensamma bloggar där ute, sådana som tagit litteraturen på allvar. Jag kanske målar fan på väggen. I så fall blir jag gladeligen motbevisad och ställer mig vid skamkorset. Åsikter ska man inte stå för, de ska man skämmas för.

Kort reflektion om deltagande och ensamhet

Man vill inte alltid delta. Ibland vill man vara för sig själv. Ibland vill man till och med glömma bort sig själv och helt försvinna in i en annan värld.

I veckan har jag läst Stuart Kendalls biografi över Georges Bataille. Det är inspirerande att läsa om Batailles och hans vänners kraft och engagemang i skrivandet, tänkandet och organiserandet. Det får mig att tänka på Kafka och den mindre litteraturen, om hur en sådan litterär och politisk rörelse (eller rörelser) rör sig rhizomatiskt mellan högt och lågt, över discipliner, i ständigt utbyte och dialog, sammanstrålandes i kollektiv handling och andlig utveckling ena stunden för att lösas upp och spridas ut i andra. Tidskrifter startas upp och läggs ner. Texter signeras eller inte, eller med pseudonym. Individen blir mindre viktig än den omedelbara problematik rörelsen brottas med. (Begreppet rörelse används här enbart av bekvämlighetsskäl.) Föreläsningar hålls i intensiv takt, i akademierna, i bokhandlar, i hemmen, och så vidare. För att inte tala om kaféernas roll…

Och i detta virrvarr av flöden och händelser, hos såväl Bataille som Kafka, finner vi den enskilde, den ensamme. Den mindre litteraturen är inget utan dessa mindre undantagsmänniskor, uteslutna från världen, ofta endast med några få starka vänskapsband som knyter dem till marginalen av en gemenskap av intensiva skillnader. De plågas av ångest och depressioner. Deras gemenskap är ingen harmonisk kollektivitet, den är bruten, fylld med ensamhet, rör sig oroligt… Deras skrivande är på samma sätt en labyrint av böcker, tidskrifter, pamfletter å ena sidan och fragment, oavslutade projekt, övergivna utkast å andra. Allt är ansträngt.

Den här bilden av mindre litteratur rör sig i tankarna när jag läser om deltagarkultur. Något är det som gör mig nervös för den här vurmen för deltagande. Jag vill inte alltid delta. Ibland – faktiskt mer och mer – önskar jag att jag kunde få bli lämnad i fred. Copyriot skriver kloka inlägg om deltagarkultur. Den stora farhågan, för mig, är att ”[d]eltagandet blir en jämntjock grå gröt, i förlängningen en plikt.” Även om det finns mycket positivt finns inga garantier att deltagarkulturens gemenskaper inte blir investerade i samma struktur den påstås subversera. Vad som verkligen förtjänar att utforskas mera, åtminstone i frågan om litteraturen, är (den mindre) författarens ensamhet snarare än deltagande. Utan att ha läst böckerna om deltagarkultur vågar jag tro att den viktigare frågan är den om skapande – vad är det och vad gör skapande subversivt?

Är det en berättelse?

När man läser Lydia Davis Almost no memory är det lätt hänt att man får för sig att man läser en litterär blogg i bokformat. En mängd korta berättelser till synes utan inbördes sammanhang; var och en för sig, i sin egen form, med sin egen stil – textstycken sammanfogade av den enda och skamlösa anledningen att utgöra en bok. Men vad vill Davis säga? Vad handlar berättelserna om? Det tycks för mig som att det är en slags avbruten litteratur.

I en av texterna brottas en litteratör med en berättelse som saknar ett centrum. Hon funderar på om hon ska skala bort material för att på så sätt närma sig detta centrum, om det nu finns, eller om berättelsen istället ska skrivas utifrån periferin och på så sätt lämna centrumet tomt. Denna lilla berättelse känns som en metaberättelse – det är för övrigt mycket meta över många av berättelserna – om just Almost no memory.

Men är det berättelser? Naturligtvis. Ofta vardagliga, ibland banala. Vissa är längre, en del så korta som bara ett par meningar. Man får lätt känslan av att läsa fragment av något större. Men någon helhet finns inte förutom den vi själva inbillar oss.