novellfragment

En hemlighet

Regnmolnen vräker ut sig över himlen. E. kipar efter andan. Han har alltid varit extremt känslig för skiftningar i dagsljuset. En mulen dag kan suga livsandan ur honom; en solig dag kan göra honom lyrisk.

Jobbet fungerar på så sätt att han med en liten ansträngning kan skapa luckor i arbetsflödet i vilka han för några minuter kan sjunka ner i skrivandet. Han bär på ett litet block där han hastigt klottrar ner några ord. Bara några åt gången. Några ord, någon meningar. B. frågar ibland vad han skriver, men får aldrig något svar. Det är hemligt. Han skriver för sig själv. Det är inte för oss. Hans, bara hans. Ibland stänger han av radion i sina hörselkåpor men behåller dem på för att stänga ute distraktioner. Så viktigt är det för honom. Inte vad han skriver men att han skriver.

Men J. kunde inte stilla nyfikenheten. Han ville, kände sig tvungen, att veta. ”Skriver han om oss?”, sade J. till B. Men B. log bara. Han roades av mysteriet. Men J. var tvungen att veta så när han fick chansen plockade han åt sig blocket och läste. J. förstod inte. Vad var det? Berättelser? Men om vad? Han förstod inte. Är det detta han skriver? Men varför vill han hålla det hemligt? Det var för J. ett ännu större mysterium. ”Skriver han i kod?”, tänkte J. Han frågade E., han var tvungen. E. tog tillbaka blocket. ”Det är bara berättelser”, sade han. Berättelser? Han hade inget bättre ord. Han ville bestämt inte prata om det.

När det blev rast och E. och J. gick ut för att röka frågade J. om varför E. skrev. Han förstod inte vad han skrev, men varför skrev han? E. kände sig illa till mods, men inte av J:s fråga. ”Känner mig instängd här ute också”, sade E. Han sade att han inte ville prata om det men i själva verket kunde han inte. För resten av dagen kunde han inte skriva ett enda ord.

Annonser
Standard
inre erfarenheter, novellfragment

Sommarkvällarna vid stranden

Varje kväll den sommaren cyklade vi ut till en mindre strand på andra sidan sjön, långt bort från den större stranden som alla andra trängdes på. Vi var alla i den där brytningstiden när man inte längre är barn men ännu inte vuxen. Varje kväll cyklade vi ut dit där vi kunde vara bara vi tre och njuta. Redan då föredrog vi stillsamheten. J. och jag hade en pakt om att rädda varandra ur situationer vi hamnat i med de andra. Vi föredrog att dra ut på äventyr själva, bara vi två. Vi hade den förståelsen av varandra som man bara kan få genom att spendera varenda dag tillsammans sedan man kunde stå på benen. Den där förståelsen som innebär att man vet precis vad den andre tänker bara genom att se honom i ögonen. M. har också varit där, inte varje dag men ofta eftersom hon bodde granne. Hon var alltid väldigt blyg kring andra men också väldigt oblyg bland vänner, precis som jag och J.

Vi cyklade ut till vår strand varje dag för vi ville inte missa en enda chans att få vara bara vi. Där var vi lyckliga. J. ville vara där så ofta och mycket som möjligt därför att hans diktatoriska föräldrar, som jag alltid ogillat, hade börjat ställa mer krav på honom. De hade börjat drilla honom för att de ville att han skulle komma in på den bästa utbildningen. Kvällarna på stranden var hans fristad. En kväll kom han inte. Bara jag och M. cyklade ut till stranden. Det enda vi kunde prata om var hur arga vi var på J:s föräldrar för att de tagit honom bort från oss, för att de bröt upp vår vänskap. Jag ville rädda honom, vi hade ju en pakt. Jag skämdes för att jag inte gjorde något, men vad kunde jag göra?

Vi fortsatte cykla ut till vår strand, jag och M. Det var annorlunda nu när det bara var vi två. Först, i början av sommaren, brukade det bara vara jag och J. Nu, när vi närmade oss sensommaren, när vi började nå slutet, var det bara jag och M. Vi saknade båda J. men nya känslor dök upp, nya begär och en ny början. Flytandes ute i vattnet såg vi varandra med nya ögon, rörde varandra på nytt sätt. Var det kärlek? Jag vet inte, men den glädje vi delade var det enda som betydde något och det är dit jag alltid velat återvända.

J. kom inte tillbaka. Vi gick skilda vägar. Vad gör han nu? Han gick den bästa utbildningen och fick säkert precis det jobb han ville ha (något annat skulle förvåna mig). Jag hoppade av och hamnade där jag svor att jag inte skulle hamna. Jag och M. gick också så småningom skilda vägar. Vi nådde vårat slut, och en ny början kom. Men det är minnet av sommarkvällarna vid stranden som förblir min idealbild av glädjen.

Standard
novellfragment

Tid att läsa om

J. hade börjat dra sig tillbaka från all interaktion med omvärlden. Arbetet kom han såklart inte undan, men där umgicks han nästan bara med P. Annars har han bara viss mailkontakt med ett par vänner, det är allt. Han hade börjat dra sig tillbaka för att han ville läsa. Det var en slags retreat. Han önskade – inte för evigt, bara tid nog för att läsa färdigt – ett liv i stillhet och kontemplation, avskärmad från allt, med sina böcker.

Det började när han läste om några böcker han hade läst för många år sedan och som nu hade fått en annan och djupare innebörd. Han såg det här som att en tröskel hade passerats och han ville läsa om allt, på ett sätt börja om fast nu från en annan position. Det berodde kanske på att han just hade kommit tillbaka från en lång resa. Även om han nu var tillbaka till vardagen var han inte tillbaka. Allt var detsamma men lite, lite förskjutet; han såg allt ur ett annat perspektiv. Inte radikalt annorlunda, men djupare och mer nyansrikt. Det gick lättare. En dimma hade släppt.

”Innebär det att du har slutat skriva?”, undrade P. ”Nej”, sa J. försiktigt. ”Men det kan kanske innebära ett mer solitärt skrivande. Ingen direkt dialog. Antagligen inget bloggande. Jag får se…”

Det var en nyfunnen entusiasm för läsandet han inte hade känt på länge. På nytt har han förälskat sig i sin slarvigt organiserade boksamling. Han återupptäckte de tidiga böckerna, de som drog in honom i läsandet. Camus Främlingen, Coetzees Historien om Michael K… ”Hur många gånger kan jag ha läst dem nu?”, tänkte han. De växer varje gång, och han växer varje gång. Man trodde att man visste hur det var att leva men så kommer man tillbaka från en resa och inser hur lite man vet och hur mycket som fortfarande finns kvar av livet, som finns kvar att leva. Oändlig komplexitet. ”Om det inte vore för böckerna, vad vore livet då?”

Standard
novellfragment

Det här med ilska

”Jag är inte så bra på det här med ilska”, hade J. sagt. ”Jag kan det bara inte.” Som vanligt tyckte P. att han överdrev. ”Du tar alltid ut det över dig själv istället.” Men K., om det var de överens, hon kan verkligen få utbrott. Medan P. blev rädd och gick undan betraktade J. hennes vredesutbrott med hänförelse och avundsjuka. Han hade sett hur hon släppte lös ursinnet och band alla runt omkring i en veritabel vortex av rädsla och fascination.

Både J. och P. tyckte att idealet gällande ilska var den kontrollerade, coola ilskan som hos en Malcolm X. De har förmågan att ta sats, från ryggmärgen, och rikta den kaosartade vreden genom en intellektets kanalisering och låta den skjuta ner fienden, högintensivt och kliniskt.

De undrade om det var något man kunde öva upp, kanske konstruera medels psykologisk kirurgi. ”Hur häftigt vore inte det?” sade J. Vilken befrielse att ha förmågan att låta ilskan löpa amok på en gata man själv valt. ”Men”, undrade P., ”ligger inte fascinationen i det okontrollerade, i passionen?” Tricket skulle vara att samla ilskan i en behållare som man tar fram och öppnar vid rätt tillfälle. En glasbehållare man slänger i marken när man vill låta vreden explodera likt glassplittret i tusen bitar åt alla håll.

Standard
novellfragment

Samtal vid sidan av

En cigg. Och en till. W. ville komma bort från maskinen, jag såg det på honom. Jag hade redan låtsasstädat i en timme. Ute i solen, en cigg och en kopp kaffe. Vi ville inte jobba mer.

W. kunde alltid prata på. Ibland svår att stoppa. Jag brydde mig inte. Vi stod ute i solen, rökte och njöt. Inte långt kvar nu. En till. Utstämpling.

Standard
novellfragment

Glädjen i att nästan inte leva

De låg utslagna framför TV:n; belåtna med att inte göra någonting. Timmarna gick, snart dagarna. De gick upp lite senare för varje dag. Men det fanns ingen missbelåtenhet hos dem. De var nöjda. Att få göra ingenting, det njöt de av – den begränsade tid de kunde. Njutningen i att göra ingenting. ”Vem kan leva utan den?” tänkte de båda.

Passiviteten, även tristessen, att ha tråkigt, är också en sorts extas. Att vara utom sig. Är inte det att ständigt aktivt investeras i ett liv vi upplever som icke-liv som gör det passiva icke-livet till ett liv mot livet – ett avskapande liv mot arbetets liv?

Sista dagen innan semestern. Han hade i själva verket praktiskt taget redan slutat jobba. Nu väntade han bara ut tiden. Han och W. ute på en improviserad rökpaus. W. undrade vad han skulle göra under semestern. ”Så lite som möjligt.” Dagdrömma. Njuta. Göra nästan ingenting. Låta dagarna gå. Glömma bort tiden.

Standard
novellfragment

Något måste hända

B. och jag är alltid sist ut ur fikarummet på morgonen. Med var sin kopp kaffe och en viss distans smyger vi fram, nickar en hälsning till dem andra och betraktar arbetet som ligger framför oss.

När jag började tog jag B. som mentor, en roll han gärna ställde upp på. Han lärde mig knepen, vilka man kunde lita på och allt det andra som är viktigt att känna till när man är ny på en arbetsplats. Det fanns en viss beundran hos mig för hans bekymmerslösa sätt och den distansering han höll till arbetet, cheferna och hela skiten. Ofta ser jag mig själv i hans skor om sisådär trettio år. Det följs dock i regel av en lätt ångest. Är det här allt livet har att erbjuda? Tanken på att lönearbeta resten av livet står jag inte ut med. Det här är bara tills vidare. Någon dag, inte allt för avlägsen, kommer jag leva på min hobby eller vinna drömvinsten. Då är det här över. Aldrig det här för resten av livet. Allra helst vill jag dock att hela alltet förintas. Arbetsplatserna, lönearbetet som sådant, till historiens skräphög.

B. tar det med ro. Han har genomskådat det. Han hade förvisso en radikal vilja att omstörta hela skiten i sin ungdom, en tid han nostalgiskt ser tillbaka på. Men nu, efter att röken har lagt sig och fabriksväggarna fortfarande står kvar, har han förändrats. ”Det här är ett bra jobb. Inte så krävande eller särskilt stressigt, och jämför man med många andra så har vi ju det faktiskt jävligt bra.” Jag höll med honom, men i bakhuvudet har jag alltid tanken att jag bara utnyttjar situationen tills vidare. När jag väl har hittat min utväg så drar jag.

B. är i de flesta hänseenden precis som alla andra. Men där finns också den där lilla nyansskillnaden, distansen, som samtidigt gör all skillnad. Den går inte att fejka. Det är något som man bara kan uppnå när man har varit med om allt. Det har inte hindrat mig från att försöka. Jag har försökt härma förmågan att skapa distans. Det är inte på något sätt en enkel uppgift. Sabba inte faktorn på ett bra jobb genom att jobba för fort. Håll en del tricks som underlättar jobbet hemliga. Skapa massa små luckor utanför arbetsflödet. Men det sträcker sig långt utöver arbetet. Distansen gör det över huvud taget en aning lättare att leva, att stå ut. Det avgörande ligger i den personliga inställningen. Den där lilla förskjutningen i ens inre. Det är det som är det svåra. Det tycks falla så naturligt för B. Det spelar ingen roll, jag kan försöka hur mycket som helst men jag kommer inte från att stundtals överväldigas av vrede eller ångest. Förbittringen är fortfarande stark och låter sig inte övervinnas hur som helst. Kanske behöver man precis som B. en gång i tiden gå igenom stålbadet, den misslyckade flykten som brände alla broar tillbaka. Att genomlida det totala nederlaget och komma tillbaka som en vålnad. Det som närvarar som frånvarande, som något obestämt och bortomvärldsligt. Den där ”någon”, osynlig och ogripbar som gäckar dem där i toppen som en undflyende men likväl påtaglig makt.

På avdelningens månadsmöte talas det om hur försäljningen har stigit och beläggningen sjunkit. Ändå är dem sura på de långa rasterna. Vinsterna är viktiga men de förutsätter god disciplin och arbetsmoral. Det har dem förstått. Dåliga tider kan dem ta, åtminstone ett tag. Prognoserna förutspår alltid en uppgång förr eller senare. Det är spöket som skrämmer dem mest. Vi flinar lite åt det, inte bara B. och jag.

B. lever hela tiden i nuet. I tiden existerar det för honom ingen distans. Framtiden är inget bekymmer för honom så som det är för mig. Jag måste tänka på hur mina val idag påverkar mina utsikter imorgon. Den distans jag upprättar krymper hela tiden. Tiden krymper. Det här kan inte fortgå i oändlighet, det måste få ett slut. Den här känslan,  dragningen mot kanten, har alltid förföljt mig, från en utväg till en annan. Distansen försöker jag upprätta för att stå ut med det tills vidare, men i slutändan – jag menar inte till min nästa tillfälliga utväg, utan den slutgiltiga – är det något annat som behövs. Dagen kommer att komma då det inte går att fortsätta, dagen då det oåterkalleliga inträffar. Jag känner slutet närma sig hela tiden, men utan att nå fram. Är distanseringen ett vapen eller ett hinder? Tiden krymper. Det pressar, tränger. Det här måste få ett slut. Något måste hända. Jag har aldrig tvivlat på B. Utan tvekan kommer han göra vad som är rätt när stunden är kommen. Hans känsla för rättvisa har alltid varit större än hans bekvämlighet. Jag ber om vägledning, men får ingen tröst. Jag hoppas att jag kan se klart när jag står vid kanten. Jag tror inte längre att min blick kommer att riktas åt samma håll som B.

Standard