inre erfarenheter, novellfragment

Sommarkvällarna vid stranden

Varje kväll den sommaren cyklade vi ut till en mindre strand på andra sidan sjön, långt bort från den större stranden som alla andra trängdes på. Vi var alla i den där brytningstiden när man inte längre är barn men ännu inte vuxen. Varje kväll cyklade vi ut dit där vi kunde vara bara vi tre och njuta. Redan då föredrog vi stillsamheten. J. och jag hade en pakt om att rädda varandra ur situationer vi hamnat i med de andra. Vi föredrog att dra ut på äventyr själva, bara vi två. Vi hade den förståelsen av varandra som man bara kan få genom att spendera varenda dag tillsammans sedan man kunde stå på benen. Den där förståelsen som innebär att man vet precis vad den andre tänker bara genom att se honom i ögonen. M. har också varit där, inte varje dag men ofta eftersom hon bodde granne. Hon var alltid väldigt blyg kring andra men också väldigt oblyg bland vänner, precis som jag och J.

Vi cyklade ut till vår strand varje dag för vi ville inte missa en enda chans att få vara bara vi. Där var vi lyckliga. J. ville vara där så ofta och mycket som möjligt därför att hans diktatoriska föräldrar, som jag alltid ogillat, hade börjat ställa mer krav på honom. De hade börjat drilla honom för att de ville att han skulle komma in på den bästa utbildningen. Kvällarna på stranden var hans fristad. En kväll kom han inte. Bara jag och M. cyklade ut till stranden. Det enda vi kunde prata om var hur arga vi var på J:s föräldrar för att de tagit honom bort från oss, för att de bröt upp vår vänskap. Jag ville rädda honom, vi hade ju en pakt. Jag skämdes för att jag inte gjorde något, men vad kunde jag göra?

Vi fortsatte cykla ut till vår strand, jag och M. Det var annorlunda nu när det bara var vi två. Först, i början av sommaren, brukade det bara vara jag och J. Nu, när vi närmade oss sensommaren, när vi började nå slutet, var det bara jag och M. Vi saknade båda J. men nya känslor dök upp, nya begär och en ny början. Flytandes ute i vattnet såg vi varandra med nya ögon, rörde varandra på nytt sätt. Var det kärlek? Jag vet inte, men den glädje vi delade var det enda som betydde något och det är dit jag alltid velat återvända.

J. kom inte tillbaka. Vi gick skilda vägar. Vad gör han nu? Han gick den bästa utbildningen och fick säkert precis det jobb han ville ha (något annat skulle förvåna mig). Jag hoppade av och hamnade där jag svor att jag inte skulle hamna. Jag och M. gick också så småningom skilda vägar. Vi nådde vårat slut, och en ny början kom. Men det är minnet av sommarkvällarna vid stranden som förblir min idealbild av glädjen.

Standard