novellfragment

Till slutet

Först stiger han av vid fel hållplats. Nummer femton, nej tjugotvå. Rätt trappuppgång men fel portkod. Hon ser honom genom fönstret. Hon har väntat. De har inte pratat med varandra på länge. De har inget att säga varandra, men de var överens om att de måste träffas. Hon frågade om jobbet, om C., om boken. Inget nytt. Allt som vanligt. Han hade inget mer att säga. Hon hade lagat middag och bjöd på tjeckiskt öl. Hon visste att han tyckte om det. De njöt av det i solen ute på balkongen. Hon betraktade trädet på tomten nedanför. En gång starkt, blommande, livligt. Naturen runt omkring har börjat blomma, men trädet där, det är förlorat. Han betraktade henne betraktandes trädet. ”Jag undrar om jag kommer få se trädet där nästa år”, sade hon. Han undrade hur det var. ”Det var hemskt, bedövningen fungerade inte först, jag var så rädd.” Vad kunde han säga? Inget kan ge någon tröst, om det ens var vad hon ville ha. Det finns inget mer att säga. Hon vet vad han varit med om, det var därför hon ringde, men inte för att han skulle berätta.

När han kom dagen därpå hade hon blivit mer distanserad. ”Vill du prata om det?” Men han visste; vilken idiotisk fråga. Han visste att det inte fanns något att säga. Hon var helt frånvarande, tills han satte sig ner jämte henne. ”Jag är rädd, så rädd, men jag orkar snart inte kämpa emot längre”, sade hon. Visste man inte bättre skulle man kunna missta det för mod. Han stannade hos henne den natten. All den tid de inte hade träffats betydde ingenting längre. Det var tom tid. Nu var de tillsammans, och nu var allt som betydde något.

På morgonen var hon som piggast. De gick ut och tog en promenad längs med sjön. Om det fanns någon glädje dessa dagar så var det under deras förmiddagspromenader. Om det inte var glädje så var det ändå ett lugn, en stillhet då tiden gick långsammare och livet lättare. ”Hur länge kan du stanna hos mig?”, undrade hon och han svarade ”Tills det är över”, trots att de båda visste att det här inte kommer att gå över. ”Till slutet”, menade han, och hon önskade – till slutet.

Standard