litteratur

Kort reflektion om deltagande och ensamhet

Man vill inte alltid delta. Ibland vill man vara för sig själv. Ibland vill man till och med glömma bort sig själv och helt försvinna in i en annan värld.

I veckan har jag läst Stuart Kendalls biografi över Georges Bataille. Det är inspirerande att läsa om Batailles och hans vänners kraft och engagemang i skrivandet, tänkandet och organiserandet. Det får mig att tänka på Kafka och den mindre litteraturen, om hur en sådan litterär och politisk rörelse (eller rörelser) rör sig rhizomatiskt mellan högt och lågt, över discipliner, i ständigt utbyte och dialog, sammanstrålandes i kollektiv handling och andlig utveckling ena stunden för att lösas upp och spridas ut i andra. Tidskrifter startas upp och läggs ner. Texter signeras eller inte, eller med pseudonym. Individen blir mindre viktig än den omedelbara problematik rörelsen brottas med. (Begreppet rörelse används här enbart av bekvämlighetsskäl.) Föreläsningar hålls i intensiv takt, i akademierna, i bokhandlar, i hemmen, och så vidare. För att inte tala om kaféernas roll…

Och i detta virrvarr av flöden och händelser, hos såväl Bataille som Kafka, finner vi den enskilde, den ensamme. Den mindre litteraturen är inget utan dessa mindre undantagsmänniskor, uteslutna från världen, ofta endast med några få starka vänskapsband som knyter dem till marginalen av en gemenskap av intensiva skillnader. De plågas av ångest och depressioner. Deras gemenskap är ingen harmonisk kollektivitet, den är bruten, fylld med ensamhet, rör sig oroligt… Deras skrivande är på samma sätt en labyrint av böcker, tidskrifter, pamfletter å ena sidan och fragment, oavslutade projekt, övergivna utkast å andra. Allt är ansträngt.

Den här bilden av mindre litteratur rör sig i tankarna när jag läser om deltagarkultur. Något är det som gör mig nervös för den här vurmen för deltagande. Jag vill inte alltid delta. Ibland – faktiskt mer och mer – önskar jag att jag kunde få bli lämnad i fred. Copyriot skriver kloka inlägg om deltagarkultur. Den stora farhågan, för mig, är att ”[d]eltagandet blir en jämntjock grå gröt, i förlängningen en plikt.” Även om det finns mycket positivt finns inga garantier att deltagarkulturens gemenskaper inte blir investerade i samma struktur den påstås subversera. Vad som verkligen förtjänar att utforskas mera, åtminstone i frågan om litteraturen, är (den mindre) författarens ensamhet snarare än deltagande. Utan att ha läst böckerna om deltagarkultur vågar jag tro att den viktigare frågan är den om skapande – vad är det och vad gör skapande subversivt?

Standard