litteratur

Är det en berättelse?

När man läser Lydia Davis Almost no memory är det lätt hänt att man får för sig att man läser en litterär blogg i bokformat. En mängd korta berättelser till synes utan inbördes sammanhang; var och en för sig, i sin egen form, med sin egen stil – textstycken sammanfogade av den enda och skamlösa anledningen att utgöra en bok. Men vad vill Davis säga? Vad handlar berättelserna om? Det tycks för mig som att det är en slags avbruten litteratur.

I en av texterna brottas en litteratör med en berättelse som saknar ett centrum. Hon funderar på om hon ska skala bort material för att på så sätt närma sig detta centrum, om det nu finns, eller om berättelsen istället ska skrivas utifrån periferin och på så sätt lämna centrumet tomt. Denna lilla berättelse känns som en metaberättelse – det är för övrigt mycket meta över många av berättelserna – om just Almost no memory.

Men är det berättelser? Naturligtvis. Ofta vardagliga, ibland banala. Vissa är längre, en del så korta som bara ett par meningar. Man får lätt känslan av att läsa fragment av något större. Men någon helhet finns inte förutom den vi själva inbillar oss.

Standard