litteratur, tänkande

Blivanden, intensiteter: För en mindre litteratur

Det här är första inlägget i läsningen av Mille Plateaux. Vi läser första platån — Introduktion: Rhizom — men vi hoppar också in före introduktionen, till Kafka: Pour une Littérature Mineure som skrevs mellan L’Anti-Oedipe och Mille Plateaux. Det är här Deleuze & Guattari utvecklar rhizombegreppet mest utförligt. Sidhänvisningar är till University of Minnesota Press engelska utgåva.

Rhizomet är aldrig ett simpelt system eller en modell utan en process (sjätte principen). Vi får ofta höra exempelvis ”internet är rhizomatiskt” och slikt. Det är missvisande, och i viss mån gör D&G själva samma misstag. Exemplen som lyfts fram är emellertid inte så tokiga då de visar på relationen mellan släta och hålade rum (espace troué). Rhizomet utgörs av sammansättningarna mellan dessa två rum, och breder ut sig utanför den Kungliga vetenskapen och Statsapparaten.

För att förstå rhizombegreppet behöver vi först förstå blivanden (devenir) och sammansättningar (egencement). Blivanden är skapandet av nya sammansättningar; en ”icke-symmetisk dubbel deterritorialisering” eller: mötet mellan två (eller flera) heterogena delar som ger en ny sammansättning där delarna redan har förändrats (de förändras i mötet). Sammansättningar är intensiva zoner eller nätverk som har fått konsistens (och således aktualiserar sig på konsistensplanet).

Blivanden är ingen enkel sak. Det är aldrig simpel kopiering eller imitation. Djurblivandet är en utväg, inte en flykt i meningen rörelse i ett rum utan flykt i intensitet. Djurblivandet, hos Kafka, skapar inte ett djur eller en imitation av ett djur, varken det ena eller det andra utan ett tredje: ett monster. Det har ingenting med ”frihet” att göra, eller att ”komma till tals”. Utvägar är något helt annat än frihet. Att göra något intensivt (skriva exempelvis) är att röra sig mot sammansättningens gräns . Att göra något intensivt är att förbinda sig till en utsida, att ställa sig vid tröskeln. Men vad innebär det att skriva intensivt, rhizomatiskt, att skriva som en gränsvandring?

”In short, we think that one cannot write sufficiently in the name of an outside. The outside has no image, no signification, no subjectivity. The book as assemblage with the outside, against the book as image of the world.” (s. 23)

Skrivandet i sammansättning med utsidan kallar D&G för mindre litteratur. Den mindre litteraturen har tre grundläggande karaktärsdrag: 1) deterritorialisering av språket, 2) det singulära varat i en trängd miljö, en så kallad ”political immediacy”, och 3) den kollektiva utsägelsesammansättningen (agencement collectif d’énonciation). Den mindre litteraturen deterritorialiserar språket inifrån och fyller det med en rad intensiteter genom ett felaktigt användande av prepositioner, pronomen, mångfaldigandet och successionen av adverb, smärtfyllda konnotationer; etc. Stilen är ansträngd och fattig. ”[E]n fattigdom i språket som tas över för en ny intensitet.” Den behandlar utvägar och monstruösa mutationer. Den står hela tiden i relation till det omöjliga; ingen rörelse eller utveckling är resultatet av fria val utan utkomsten av konfrontationer med hinder på alla sidor. Den är utan författare i den meningen som Barthes och Foucault talade om författaren: den som producerar ett koherent individuellt oeuvre. Den mindre litteraturen skrivs mellan de mindre ”författarna”. Thoburn citerar Kafka som beskrev hur den mindre litteraturen växer fram i ”the ‘incessant bustle’ of ‘magazines’ and schools’ in a series of ever new and changing ‘borderlines’ or ‘anomalous’ points that incorporate and amplify difference in a community.” Kan vi tänka oss denna gemenskap som en rhizom?

I am on the edge of the crowd, at the periphery; but I belong to it, I am attached to it by one of my extremities, a hand or a foot. I know that the periphery is the only place I can be, that I would die if I let myself be drawn into the centre of the fray, but just as certainly if I let go of the crowd. (s. 29)

Djurblivandet hålar rummet, gräver underjordiska tunnlar. Förmågan att håla rummet blir allt viktigare när vi inte längre alltid kan lita på det släta rummet. Det förutsätter av oss att vi — likt Kafka när han satt i sin solitud på kammaren om nätterna och skrev — finner vår egen öken. Det litterära skapandet liksom rhizomet kräver denna öken. Den mindre litteraturen är ansträngd anropan; för befolkandet av mindre folk. Oftast stillastående men intensiv. Det är vad D&G säger till oss: Var en främling. Var en främling inom språket, i samhället, i den här världen.

Standard

4 thoughts on “Blivanden, intensiteter: För en mindre litteratur

  1. Marcus skriver:

    Jag instämmer – bra inlägg! Jag tycker också att det skulle sitta finfint att ha med resonemanget om tillblivelse/sammansättningar som väg mot förståelse av rhizomet på wikisidan… Om du vill och hinner. Cheers!

Kommentarer inaktiverade.