litteratur

Det här förfaller till skärvor…

Är det sant? Är det, till slut, slut med bloggandet? Är det inte fåfängt att fortfarande inbilla sig något progressivt med bloggandet? Formens begränsningar gör sig ständigt gällande. Bloggandet är sannerligen ett ”demokratiskt deltagande” i ordens sämsta betydelse: massans nivellerade åsikter konformerar varje försök till tänkande. Bloggandet påbjuder allt annat än det utsidans tänkande som Blanchot talade om eller det nomadiska tänkande som Deleuze i sin följd framhöll. De potentialer vi skönjde återstår fortfarande att aktualiseras. Kan vi gå ”bortom bloggen”? Jag föreställer mig en  avskalad blogg, en ensam blogg. Men hur en sådan skulle se ut ser jag ännu inte. Den skulle för det första värja sig från varje illusion om ”dialog” och från åsiktsmakeriets accelererande textproduktion (som bara de mest levande döda i längden kan delta i) och dess effektiva eliminering av eftertanke. Den teoretiska praktiken tar redan andra former, sant rhizomatiska. Litteraturen väntar fortfarande på sin form.

I sin senaste bok om självframställningen noterar Arne Melberg att litteraturen bland så kallade litterära bloggar är sällsynt som bäst (jag kan bara nämna en enda på svenska, blott en handfull på andra språk). En fragmentarisk stil med samplande och design har tagit överhanden. Litteraturen – om det ens förtjänar att kallas litteratur – blir fullkomligt estetiserad, en lek med identiteter som skiftas och konstrueras utan att verkligen ifrågasättas. Den fragmentariska stilen, eller posen, undviker vad Blanchot hos Nietzsche identifierade som fragmentets imperativ. Fragmentets imperativ betecknar inte så mycket en stil eller form som ett slags uppöppnande, ett försök att gå utöver helheten eller ”bakom” och ”före”. Det är på ett sätt ett övergivande som låter litteraturen ta plats. Det är ständigt fortgående och samtidigt ständigt avbrutet, men inte som i bloggandets upprepning av det Samma. Bloggandet är snarare bilden av skillnad än ett möte med något verkligt Annat.

Om jag ser något av värde, något betydelsefullt, med mitt bloggande så är det i det mest onödiga: novellfragmenten. Jag läser igenom gamla inlägg och vändas över hur mycket skit jag skrivit. Några få undantag finns. De som står ut är just novellfragmenten, speciellt Till slutet, Sommarkvällarna vid stranden och En hemlighet. Varför skriva över huvud taget? Verkligen inte för Saken. Inte för något. Litteraturen har den förmågan att den avbryter sakernas tillstånd för en stund (och tiden under denna stund är av helt annan sort) och försätter oss i en förryckt plats. För att gå ”bortom bloggen” behöver man först av allt uppsöka ensamheten. Låta skrivandet bli ett slöseri i sann mening, litteratur när den inte längre är ett medium för tolkning eller ”tänkande” i konventionell mening utan blir ett slags överskridande av sin egen enhet och totalitet, då det blir en erfarenhet av förskingring, upplösning, tomhet.

Pessimisten talar med sig själv. Det kanske redan finns en ocean med ensamma bloggar där ute, sådana som tagit litteraturen på allvar. Jag kanske målar fan på väggen. I så fall blir jag gladeligen motbevisad och ställer mig vid skamkorset. Åsikter ska man inte stå för, de ska man skämmas för.

Standard

2 thoughts on “Det här förfaller till skärvor…

  1. Att sätta stora förhoppningar till att ett nytt medium ska ha radikala inverkningar på innehåll slår alltid fel — eller inverkningarna blir alltid andra än man tänkte sig…

    Bloggens största fördel är kanske inte möjligheten till aktualitet och nyhet, inte heller dess förhållande till storheter som demokrati och/eller ensamhet, utan tvärtom de i ordets verkliga mening konservativa möjligheterna: samlandet, inventerandet, sorterandet, indexerandet. Den subtila jakten, som någon kallade det. Alexandrinism, thesaurism. Den lustfyllda och meningslösa skattjakten.

    http://ewonago.wordpress.com/

  2. Bloggande är fåfänglighet par excellence. I dubbel mening. Jag delar och förstår din vånda över bloggandet som aktivitet och vad det gör med skrivandet (och tänkandet), det är med viss bävan jag läser mina tidigare alster också. Men samtidigt vet jag att sådant är skrivandet, det är en fåfäng aktivitet och producerar mycket ofärdig materia. Bloggen som form gör också att fragmenten närmast upphöjs till lag, det ska vara kort gärna samplat, ofärdigt. Som du säger drivs man dessutom till en ständig omdesign, ett slags identitetslek för att fly den trögflytande materia bloggen ofta har blivit för en. Ny blogg, ny design hoppas man ska ge nya tankar.

    Själv ser jag min blogg falla ner i tystnad och ensamhet, inga kommentarer, inget flöde, bara jag och mina ord. Och en massa av tysta läsare. Jag välkomnar det, det är förlösande och jag bara skriver. Sannerligen inte mycket av klass, mycket skräp, men det spelar mindre roll. Det man kan hoppas på är att ett och annat i massan av ord blir en kopplingspunkt för ett flöde och ger näring åt nya tankar. Kanske kan orden då verkligen bli något annat än död materia: åsikter, utsagor, tyckande.

    Det kan synas för dig att det förfaller till skärvor men låt mig säga att dessa skärvor är välkomna, de är ett välkommet avbrott, och en katalysator, i mitt av vardagen uppdämda tänkande.

    Angående litteraturen: Bloggen är dess motsats, visst allt är redan skrivit, vi ska sampla, modernismen är död, berättelsen är död, vi skriver det som redan skrivits. Litteraturen idag är endast författaren, författaren är allt, boken inget. Likaså är bloggen inget, bloggaren allt. Men bloggen kan aldrig rymma litteraturen, den kan endast återspegla den, återge den i reflekterat ljus. Litteraturen kräver tystnaden, det tysta läsandet, för det finns det ingen plats på en blogg. I bästa fall kan bloggen bli en reflektiv yta mot vilken vi kastar ord och där några av dem studsar tillbaka och kan bistå oss i ett verkligt skrivande, ett tyst skrivande.

    Således är det tystnaden, ensamheten och inte bloggens fåfänga anropande och falska gemenskap vi behöver. Men innan vi når dit, hur det nu ska gå till, får vi nog vandra i bloggens ledband, skaka dess bojor och vada i skiten och hoppas att vi finner en och annan stadig tuva där vi kan vila ett tag och kan uppleva något som liknar en verklig tanke.

Kommentarer inaktiverade.