Höstmörkret är här. Mörker, enslighet och nedstämdhet. En tid på året som frammanar inre rannsakan och tillflykt till de privata tänkarnas befolkade ensamhet.
* * *
På morgonen på jobbet efter att jag kört igång varmkörningen går jag ut i mörkret och tystnaden, helt ensam på avdelningen, och tar ett bloss. Ensligt men tyst och rofyllt på ett sätt. Det är den rätta sinnestillvaron för den inre resan. Utan ångest, rädsla eller förtvivlan. En rätt sorts allvar. Med varken hämnd- eller vinningslystan. Bara du, ensam med dig själv. Det är här vi kan mötas, förutsättningslöst, jämlikt som fria andar, befriade från kritik och påstridighet.
* * *
Han beskriver det som en sjuklig isolation när han ensam och plågad av bland annat tarminflammation 1887 i Sils-Maria författar ett företal till den nio år äldre Mänskligt, alltförmänskligt. ”Ensamblivandets köld” och ångest är, menar han, följden av en djupgående misstänksamhet mot världen.
När fria andar som Nietzsche träder fram utpekas de antingen som galna eller farliga. De stöts ut och den naturliga reaktionen blir att försöka ”gömma sig”. Den friska luften i alpbyn Sils-Maria hjälper honom att uppfinna sina fria andar för att han ska kunna stå ut med ensamheten. Han behöver dem för att ”prata strunt och skratta med”, för att förbli på gott humör.
Ensamhet och gemenskap. Mörker och ljus. Höst och vår. Sjukhet och friskhet. Det här dynamiska spelet är alltid närvarande och får i företalet dessutom en slags historisk dimension. Om Nietzsche i Sils-Maria var vad Jünger skulle kalla en Waldganger var han det i väntan på den “stora lösgörelse” som likt ett “plötsligt jordskalv” skulle öppna för ankomsten av den kommande gemenskapen av fria andar. Den sjukliga isoleringen leder till mognad och hälsa, “detta överflöd som ger en fri ande det farliga privilegiet att få leva på försök” — ett tillstånd där man inte bekymrar sig om ting som inte angår en. Waldgangern blir anark. “Skillnaden ligger i att stigmannen har trängts ut ur samhället; anarken har däremot trängt ut samhället ur sig själv.” (Eumeswil, s. 145) Det blir Nietzsches livsuppgift att bereda vägen för dessa fria andar, att anropa den kommande gemenskapen:
“Jag ser dem redan komma, långsamt, långsamt; och kanske gör jag något för att påskynda deras ankomst om jag i förväg beskriver under vilka skickelser jag ser dem uppstå, på vilka vägar jag redan ser dem komma? — — (s. 14-15)
Har den stora lösgörelsen redan börjat? Den kanske inte kom plötsligt som ett jordskalv som Nietzsche trodde, utan smygande. Eller så kom den plötsligt, bara att vi unga själar som är barn av denna tid ännu inte förstått dess implikationer — Nietzsche skriver själv att “den unga själen förstår själv inte vad som sker”.
Nietzsche menar att den fria anden börjar få upp ögonen för det nära för att han har varit utom sig själv. Det rör sig inte om någon exstatisk kommunion där vi förlorar oss i något större. Den kommande gemenskapen är en helt annan sorts gemenskap än den vi känt tidigare; en gemenskap där tillhörandet inte tillskrivs någon stor berättelse eller ett arbete (oeuvre). I denna gemenskap är ensamheten ständigt närvarande. Det som gäller kanske är hur vi ska förstå den nya ensamheten, för “vem vet i dag vad ensamhet vill säga?”
* * *
Uppe hela natten, kan inte sluta lyssna på the trane. Personligen har Coltranes A love supreme musikaliskt uttryckt denna inre erfarenhet, den befolkade ensamheten. Det är inte en slump att musiken ger de affekter som väcker dessa känslor. Albumet är uttalat andligt och ska representera den personliga, inre resan. Coltrane studerade bland annat sufism på uppmaning av sin bassist. Och som en vän uppmärksamt noterade: låter inte “a love supreme”-mantrat i Acknowledgement stundtals väldigt likt “Allah supreme”?
* * *
Nietzsche kände ett behov av att uppfinna sina fria andar, men Deleuze & Guattari påpekar i Nomadologin att den privata tänkarens ensamhet redan är en ”extremt befolkad ensamhet”. Mot-tänkandet (den djupa misstänksamheten) ”vittnar” förvisso om en ”absolut ensamhet” men ”knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk”. D&G varnar därför om att betona interioriteten då det handlar om ”det yttres tänkande”. Anropan finns i själva tänkandet, i det misstänksamma, problematiska (problem i motsats till teorem) tänkandet som är framkastande; en projektion. Grekiska problema kommer från verbet proballa, »kasta fram«. Den problematiska ansatsen som anropan av den kommande gemenskapen (”jag ser dom redan komma…”).
* * *
”Och allvarligt talat: det är en grundlig kur mot all pessimism (gamla idealisters och lögnhalsars kraftskada som bekant) att bli sjuk på dessa fria andars vis, att ett bra tag förbli sjuk och sedan, ännu längre, allt längre, bli frisk, jag menar ”friskare”. Det ligger klokhet, levnadsvisdom i att länge ordinera sig även hälsa blott i småportioner.” (s. 18)
En bris av frisk luft 