Nu speglar vi oss i vår egen glans

För ett par veckor sedan såg jag, långt efter alla andra, till sist Birros och Marcimains Upp till kamp. Första avsnittet lämnade mig lyrisk i nostalgisk längtan efter den flykt som så fantastiskt förmedlas där. Följande delar, som förvisso var bra, gav dock en överdos realism (som inte verkar ha varit helt historiskt korrekt, men det är mindre viktigt) som trollade bort det magiska i vad som skulle kunnat ha blivit en fantastisk serie. Hantverket har jag inga invändningar mot men jag känner mig på något sätt berövad av något. Känslan återfann sig dock när jag såg Bertoluccis The Dreamers (med manus av Gilbert Adairs). Det är svårt att sätta fingret på men det har något med nostalgin att göra. Det finns något speciellt i den här nostalgiska längtan som jag vill ta fasta på, något som jag inte tror all nostalgi bär med sig. För nostalgi kan, som vi vet, lika gärna vara – och är oftast – reaktionär.

Det är inte så enkelt som en längtan tillbaka till ett förlorat förflutet. Problemen med drogerna, den dogmatiska politiken osv., har redan belysts mer än väl. Vi vet allt det där. Det är något annat det kommer an på. I en intressant artikel menar Linda Hutcheon att ”[n]ostalgia, in fact, may depend precisely on the irrecoverable nature of the past for its emotional impact and appeal. It is the very pastness of the past, its inaccessibility, that likely accounts for a large part of nostalgia’s power–for both conservatives and radicals alike. This is rarely the past as actually experienced, of course; it is the past as imagined, as idealized through memory and desire. In this sense, however, nostalgia is less about the past than about the present.” Det är intressant med ’68-nostalgi bland en generation som inte var med, som har växt upp med en helt imaginär bild, en generation som samtidigt är fullkomligt genomsyrad av ironi (eller är vi post-ironiska nu för tiden?). Det har inte så mycket med tid och historia att göra, det är en medvetet ironisk nostalgi som erkänner omöjligheten i att återvända till det förflutna men som nyttjar nostalgins affektiva kraft.

’68-nostalgin står också ut för att det finns något i denna nostalgi som inte (bara) pekar inåt (tillbaka) till stabila identiteter utan lika mycket utåt, åt flykten. Första avsnittet av Upp till kamp förmedlar som sagt detta fantastiskt bra; Tommys fuck off till arbetsgivaren, Eriks skolkande, Lenas flyktlinje via universitetsstudier etc. (Musikens plats är givetvis central men det är ett helt annat inlägg.) Det var högtid för multitudens exodus, ett för hela den sociala verkligheten genomgripande och oreglerigt droppin’ out.

Vi vet hur drogerna ledde in på en suicidal flyktlinje, hur marknaden transformerades och inkorporerade ungdomsupproret, hur produktionen omorganiserades med postfordistiska modeller, globalisering etc. Vad som förblir sant i detta exodus är, för att låna Hardt & Negris ord, insikten om att: ”Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” (Imperiet, s. 183)

Storheten i Bertoluccis film är att insurrektionen ute på gatorna får agera bakgrund till den innerliga revolution som äger rum i den föräldrafria (an-arkiska) Parisvåningen. Inledningsvis med en viss rädsla dras Matt snart in i den tidsrumsliga bubbla som skapas och där de tre för en period lever oberört normöverskridande – men överskridande i andra hand eftersom målet inte är provokation – som om de redan levde bortom denna värld. Revolutionen har redan skett, åtminstone för Theo och Isabelle. När insurrektionen ute på gatorna till slut tränger sig på deras liv och de oundvikligen blir indragna är skiljelinjerna redan dragna. Det är inte en fråga för debatt huruvida den gamla världens väktare – snutarna – ska attackeras eller ingå i dialog och samförstånd. Theo slänger inte molotov cocktailen utav hat utan av kärlek, en kärlek som är utom denna värld, som är oförenlig med denna värld, som inte kan vara något annat än det här samhällets förstörelse.

De här två exemplen på nostalgi förmedlar i min tolkning vikten av exodus, både i världslig och inre betydelse. Uttåget handlar därför om något annat än vad exempelvis den så kallat post-politiska vänstern har gjort av nostalgin, vilket är mer av re-politik än någonting bortom. Dialektiken är bruten. Samtidigt fortsätter politiker i alla former att hävda sin delaktighet i skådespelets hyperrealitet.

Ett av de mer framgångsrika exemplen på ironisk nostalgi är sitcomen That 70’s show. Politiken framstår som blasé och komisk, och med undantag för Donna uttrycker gänget mest ett politiskt ointresse. Flyktteman är närvarande, kanske mest under sjunde säsongen (säsong fem till och med sju är de mest välgjorda; åttonde bör undvikas); Erics arbetsvägran och slackerliv, bland annat. I That 70’s show vinner ironin över politiken.

Kan nostalgin tjäna som en flyktens accelerator eller kommer reaktionen alltid att ha överhanden? Försöket inom science fiction till något radikalt icke-nostalgiskt – cyberpunken – är idag också ett föremål för nostalgi, och det senaste i raden av subgenrer utspelar sig ofta under viktoriansk tid. Ironin vinner alltid, tycks det som. Men är det defaitistens uttryck eller finns det något befriande i ironin och ointresset?

”Ointresset lyfter massan ut ur den produktiva logik som det politiska maskineriets väldiga apparat påtvingar massan när den försöker forma denna formlösa gegga till gestalter: arbetare, medborgare, krigare. Massan svarar med sitt nja: ni, aktörerna, politikerna, entreprenörerna, får fixa vårt liv. Det är inte vårt ansvar. Vi deltar inte, vi ser på.”

Ointresset, ironin, passiviteten – är det inte i själva verket bara en fortsättning på uttåget? Ett övergivande som har börjat spegla sig i sin egen glans.

Hunter S. Thompson — livs-form och experimentum linguae

Hunter S. Thompson (1937-2005), en fri ande, anark. En popkulturell ikon, ”an action figure of the underground.” Kanske mest känd i form av sitt alter ego Raoul Duke som porträtteras av Johnny Depp i kultklassikern Fear and loathing in Las Vegas (som baseras på Thompsons bok med samma namn).

En allt annat än anti-amerikansk uppgörelse med den amerikanska drömmen och motkulturen är det mest framträdande och genomgående temat i Thompsons texter. Han tar friheten på ordet och demonstrerar genom sitt sätt att vara motsättningarna och konflikterna i den amerikanska bilden. Han skapar sig ett liv byggt på en inre amerikansk anda och som ställs emot politikernas och överhetens hyckleri och korruption. Hans förståelse av motkulturen var också skarp; tidigt noterade han dess tillkortakommande gentimot dess rötter i Beatgenerationen och den nya vänstern. Samtidigt kan han sägas representera en form av nytt liv som föddes under den periodens ansamlande och samtidighet av Annanhet, exodus.

Thompsons karaktär ingjuter en med en känsla av frihet och glädje. Den mindre kända och mindre uppskattade Where the Buffalo roam (hela filmen kan ses online här) förmedlar detta på ett bra sätt. Manuset är undermåligt och är mest ett hopplock anekdoter ut Thompsons liv, men Bill Murrays tolkning av Thompson lyckas. Det blir mycket komiskt i scener när Hunter stöter ihop med olika kontrollelement som avväpnas av hans satiriska och obrydda sätt — sättet på vilket han i ständigt rus bryter in och ur, skakar om och bygger upp, lämnar och drar med, som om han inte tog den här världen på allvar, som om det var en lekplats för fritt brukande.

Thompsons levnadssätt och skrivande är med dödligt allvar och samtidigt på ett frigörande sätt riktat åt oavhängighet och glädje. Hela hans kropp och själ står på spel. Det är överhuvudtaget svårt att upprätthålla någon distinktion mellan Thompsons liv och person från hans författande. Vad vi får är snarare en aura av nomadisk exterioritet, ett experimentum som har som sitt objekt livets och det allmänna intellektets möjligheter.

”Only if I am not always already and solely en­acted, but rather delivered to a possibility and a power, only if living and intending and apprehending themselves are at stake each time in what I live and intend and ap­prehend – only if, in other words, there is thought – ­only then can a form of life become, in its own factness and thingness, form-of-life, in which it is never possible to isolate something like naked life.” (Agamben)

Thompsons Gonzo-journalistik var en ansats närmare ett liv och tänkande där något naket liv inte kunde tillåtas existera, där intimiteten mellan livet och dess form var så oerhörd, utanför all suveränitet. Sprungen ur insikten om myten om objektivitet kan gonzo möjligen sägas vara en föregångare till dagens bloggande; med tanke på förstapersonsperspektivet, med skillnaden att författaren i gonzolitteraturen också aktivt deltar, förändrar och skapar historien. Det experimentum linguae, som en aspekt av skapandet av nytt liv, som Thompson gav ny fart kanske först kommer till sin rätta (som gemensam makt) i vår generation. Kanske, om det inte vore för det mindre och delikata problemet att vi bloggare till större delen har förblivit betraktare istället för att som Thompson orädda kasta oss in i och skapa historien själva — drivna av samma märkliga glädje.

Bloggandet, skrivandet, befinner sig — så uppfattar jag det — i sökandet efter tider och platser bortom samtiden. Det är här som Thompsons liv tjänar, inte som en modell eller ett ideal att följa, men som ett exempel (i ordets verkliga betydelse) och projektualitet att fortsätta.

James Dean, gudomlig slösaktighet och ”Generation Gud”

I förra veckans Existens frågades det hur det kommer sig att fler och fler unga idag vänder sig till och söker Gud. Generation Gud, kallade dom det. En av gästerna förklarade detta med att religionerna erbjuder identitet och gemenskap i det postmoderna tillståndet. Men någon högre grad av religiositet i den meningen tror inte jag att vi kan tala om. Det är inget jag hoppas på heller. Snarare handlar det om sökande efter mening. Stämmer min hypotes är det varken märkligt eller negativt att islam intar en framstående plats i diskussionen, med tanke på islams betoning på tolerans för andra trosuppfattningar.

Direkt efter visades en dokumentär om James Dean. Om det var genomtänkt eller en slump vet jag inte, men kopplingen var för mig självklar, om än svår att uttala. Men först några reflektioner om Gud.

I många förhistoriska kulturer var solen en gudom, vilket går igenom i många, om inte de flesta, mytologier. Solen intar också en viktig plats i Georges Batailles tänkande. Solens utstrålande av överflödande energi, ”naturens tryck” och det förslösande beskrivs som rena medel utan mål, vilket i sin tur hos Walter Benjamin är gudomligt.

James Dean, en outsider och drop-out, ikoniserade 1955 den då framväxande och upproriska ungdomskulturen med sin tolkning av Jim Stark i klassikern Rebel Without a Cause. Förutom upproret mot familjen, skolan och auktoriteter i allmänhet och alla försök att bryta ut ur det konforma samhälle Amerika hade blivit under efterkrigstiden, anammades flera attribut från de svartas cool — främst via Rock ‘n rollen som utvecklades ur bluesen.

Vi känner till några attribut som kännetecknar cool: den hårda uttryckslösa minen, solglasögonen, cigaretten, den svarta sviden eller skinnjackan, och vi har tillskrivit dessa en distansiering, avspänd intensitet, obryddhet inför auktoriteter, och det oviktiga. Bland övriga kännetecken finner vi också kvicktänkthet, sarkasm, och ironi. Min tes är emellertid att vi under detta kan finna en sorts måttlös slösaktighet.

Vad som intresserar mig här är arketyperna — exempelvis James Dean, Jack Kerouac, William S. Burroughs, Albert Camus. Markerar dessa personligheter början på en revolt mot samhället, eller var det blott något som följde i efterdyningarna av deras frambrytande? It makes more sense att se det som utbrott av hetrogenitet — aldrig drivet av brist, reaktion. De levde som om de redan levde bortom livet. Anarker. Som James Dean, rebel without a cause.

Anarken är i en mening verkligt profan. Samtidigt påminner Jüngers gestalt mycket om hans samtida Benjamin och dennes tänkande, starkt influerad av den judiska messianismen. Det finns ingen motsättning här. Det är, som jag ser det, den verkliga utmaningen för ”generation Gud”; att se det gudomliga i måttlös slösaktighet, inte i rituell-mytisk upprepning av det heliga utan i ett slags anarkiskt ethos.

Kopplingen mellan cool och gelassenheit framstår i ljuset av det här som mer och mer självklar. För Mäster Eckhardt innebar gelassenheit ett slags meditativt tillstånd och en etisk relation som tänder en gnista i människans själ och förbinder den med Gud.

Denna väg erbjuder dock varken identitet eller gemenskap, inte i vanlig mening hur som helst. Om det stämmer att ”generation Gud” vänder sig till religion för att finna ny identitet och gemenskap är jag rädd att den bara tar ideologiernas nu förlorade plats.