inre erfarenheter, Ymniga vardagsbetraktelser

Höstmörkret: ensamheten (asketisk regim)

Det är vi som går ut på morgonen numera, jag och J. För ett år sedan längtade jag efter gemenskap men nu vill jag ut. Det är inte J. jag vill bort från men de andra, de många andra. Jag står inte ut med dem. Blir utmattad. Så vi går ut istället, jag och J. Vi går ut och röker. Pratet i fikarummet bedövar oss, kväver oss. Jag längtar efter en mer avskild plats. En djupare ensamhet, den ensamhet jag berövats. Ja, berövats, blivit bestulen på. Det är ingen lätt sak, det att vara ensam, verkligt ensam. Man dras ständigt in. Distraheras. Man behöver tystnaden. Stillheten. Och det är ”det märkligaste ting.”

Varför är det i den mest absoluta ensamhet jag känner den starkaste och mest intima gemenskap? Att närma sig ensamheten, låta den närvara. Eller är det inte snarare en frånvaro? En närvarande frånvaro? Ensamheten tycks aldrig redan finnas där. Man måste fly till den genom att fly bort från världen omkring. Inte låta något eller någon närvara, utom dig själv, vad som finns kvar av dig själv.

Att nå fram till den där platsen som gemenskaperna – den här världens ”gemenskaper” (ordet måste sättas inom citattecken) – drar oss bort från, som vi skyddas mot av en kompakt vägg av distraktioner, är så svårt. Är det för att vi är rädda för den platsen? Eller lurar jag mig själv?

”…människorna är mer lata än rädda av sig och fruktar mest av allt de besvär som en obetingad ärlighet och öppenhet skulle påbörda dem.”

Orden är Nietzsches och kommer från den otidsenliga betraktelsen ”Schopenhauer som uppfostrare” (s. 153, samlade verk, band 2). Han säger: Stålsätt dig. Upprätta en asketisk regim och håll ut. Så länge det krävs. För att bli ensam. För att odla ditt genius.

”Stämningen är spökaktig. Varje ögonblick här i livet vill säga oss någonting, men vi vill inte lyssna till denna andeviskning. Ensamma och stilla är vi rädda för att i örat uppfatta något mumlande, och så hatar vi tystnaden och bedövar oss i sällskapslivet.” (187)

Den där platsen, var finner jag den? I läsandet och i skrivandet. Men inte vilket läsande och skrivande som helst. Hos de som förmår vara ”enkel och ärlig i tanke och liv, det vill säga otidsenlig, ordet taget i dess djupaste innebörd” (160), med dem delar jag den mest intima gemenskap. Vi samtalar inte och möts inte. Det är den andres absoluta ensamhet (som kan vara mitt bland andra människor) – som Nietzsches 1887 i Sils-Maria eller Batailles 1939 i Paris – som paradoxalt binder mig till dem. Är det för att vi klivit ut i det hav Maurice Blanchot beskriver i Thomas den dunkle där allt vi har gemensamt är att vi inte har något fast att hålla kvar i, där vi är fullkomligt utlämnade? Vi flyter omkring i det stora Intet och har förlorat sikten av stranden. Något mer händer dock när de sätter sig ner och skriver. Att börja skriva är att börja simma inåt stranden – fast man kanske simmar och fortsätter simma utan att nå dit. Det viktiga är att de fortsätter, inte för att de är rädda för havets djup; de har varit där, och återkommer dit, men väljer livet.

Vad gör vi på det här stället egentligen, jag och J.? Varför kommer vi tillbaka hit dag efter dag och kastar bort så många timmar av våra liv när vi borde dra oss undan arbetslivets tjatter, påtvingade deltagande och förpliktiganden, för att, som på Nietzsches förmaning, odla våra genius? Man vill svara: pågrund av övermäktiga strukturer, hårda konkreta väggar som inte kan tänkas bort. Du måste betala räkningarna; du måste fortsätta sälja ditt liv för att kunna överleva. Men Nietzsche ställer dig mot väggen och talar klarspråk: nej, det är lathet. Väggarna är visserligen verkliga men du vet att det finns hålrum överallt och du väljer att fylla dem med distraktioner när du borde låta tystnaden och stillheten mätta.

När jag skriver detta, en arbetsfri dag när middagssolen lyser upp sidorna i min anteckningsbok och jag finner mig på den där platsen, är det något annat som grämer mig. Jag hade berättat för J. om hur jag systematiskt hade fört anteckningar över varje val jag ställdes inför och hur jag värderade dem. Det svåra var inte att välja bort det oviktiga och det var inte heller att komma till insikt om vad som verkligen betydde något. Det svåra var att komma vidare. Det svåra var att överkomma tröttheten, utmattningen. Jag tänker: ”Nej, Herr Nietzsche, du har så fel. Du talar om lathet och lättja men vad vet du om hur det är att bli förbrukad, kroppsligt och intellektuellt, som ett ting?” Men så minns jag om smärtorna som plågade honom. Trots difteri och dysentri förmådde han fortsätta, komma vidare, och min förargelse övergår i beundran och däremellan pendlar jag.

Jag har alltid ryggat för disciplinen. Underkastelse och underdånighet är dess syskon. Tyranniet gömmer sig däri. Suveränitet, däremot, ledsagas av glädje och passion. Ändå är det svårt att komma ifrån att glädjen och den asketiska regimen förblir sidorna på samma mynt, den ofrånkomliga dubbelnaturen i den suveräna akten.

* * *

Det är måndag igen. Det är morgon. Jag och J. står ute och röker igen. Det börjar regna. Det är vackert och det är rogivande. Jag har börjat trivas i mörkret. Jag börjar finna glädje i mörkret och i ensamheten. Jag är trött på tröttheten. Trött, så trött, på distraktionerna som gjort mig utmattad. När jag står där ute i mörkret och regnet och börjar känna något som liknar glädje, är det då genombrottet jag har väntat på? Är det ljuset i mörkret; det mörka ljuset? Om det är ett genombrott så har det kommit smygande. Sakta men säkert har platser trängts fram, platser av utmattning som nu, som effekten av att det kvantitativa uppnått en kokpunkt, gått över till platser av stillhet och ensamhet.

Kan det här bli det första höstmörkret jag välkomnar och omfamnar? Allt gott, tycks det för mig, kommer smygande och fördolt, som bland skuggorna.

Annonser
Standard
Ymniga vardagsbetraktelser

Förhalat arbete

Det funkar aldrig, det borde jag veta vid det här laget, att säga: nu, nu när jag har tid, ska jag bli färdig. Grovgörat är gjort. Det som skulle med är med. Utkasten ligger där på skrivbordet, redo att dissekeras noggrant för att till slut resultera i något som liknar en bok. Men ständigt denna förhalning. Ofrivilligt uppskjutande. Eller är det så? Omedvetet kanske jag inte vill bli färdig och lämna det bakom mig.

Nu är dock det där nuet, den fria tiden, förbi och det blev ingenting av det. Lönearbetets tristess och energislukande sätter verket på fortsatt förhalning. Sätter mig ner för att skriva men skriver bara runt och om – lämnar boken själv orörd. Förhalning eller fördröjning? Kan det vara så (hemska tanke) att jag förhalar för att få fortsätta vara i dess närhet, att leva med boken innan den försvinner bort från mig och blir ett ting i någons bokhylla.

Standard
Ymniga vardagsbetraktelser

Vårljuset

Vårsolen tittar fram. Det är friskhetens tid som kommer nu. Det var nog ingen slump att jag plockade upp och började läsa t ex Kerouac just när våren började komma (och sedan försvinna igen, för att nu dyka upp några veckor senare). Får sådan lust att skriva, att skapa, kanske bara för det extra tillskott av energi som solljuset bringar, kanske för av att ljuset har lyft undan vinterdepressionen från mina axlar, kanske på grund av något annat. Varför skriver inga filosofer om sådant här? Vårens filosofi. Den friska luftens filosofi. Om hur klimat och väder påverkar skrivandet och tänkandet. Den enda jag kommer att tänka på som närmat sig detta är såklart Nietzsche. (Men det finns säkert flera, upplys gärna om det i kommentarsfältet.)

Blev precis färdig med Hassan Loo Sattarvandis debutroman Still. En ganska dyster och mörk roman, en höst eller vinterroman. (Det inte sagt som en kritik, tvärtom: Still är riktigt bra. Återkommer med en kommentar senare.) I somras läste jag Sommarregn av Marguerite Duras. Undrar om jag hade tyckt om den lika mycket om jag läst den under vintern? Hade tänkt läsa Albert Cosserys Människorna gud glömde, men den känns alldeles för höstaktig. Det får bli den snillrike Don Quixote eller något annat.

Rast från maskinen. D. kommer ut med elvakaffet och vi röker en cigarett med solen i ansiktet. Kisar för att se. Det här är motsatsen till isolering. Det är lättare att formulera en fiktionell mening nu än . Varför är det svårare att skriva skönlitterärt? Det kanske det inte är för alla eller ens de flesta, men för mig är det fortfarande påtagligt svårare. Möjligen har det att göra med att fiktionen ställer krav på fantasi och skapande, medan det icke-fiktionella är simplare på något sätt. Fiktionen ställer helt andra krav. Gör det litteraturen finare, mer värd, än (det filosofiska) tänkandet? Eller lämpar de sig till olika frågor, olika typer av frågor? Vissa böcker hade passat bättre i essäform, Jüngers Eumeswil exempelvis. Annat kan bli ansträngande abstrakt och obskyrt i teoretisk text men lysa med evident klarhet i fiktionell framställning. Duras Dödssjukdomen är ett exempel.

I ett försök att nå något som liknar balans har jag inför köpstopp på teoriböcker för en tid framöver. Max en teoribok på minst tre fiktioner. Behöver banka in lite anti-realism i skallen.

Standard
litteratur, Ymniga vardagsbetraktelser

Lite för mycket att läsa

Som många skilsmässobarn i min generation har jag fått lära mig att bo tillsvidare, mellan. Denna fragmentariska (inte – ännu? – riktigt nomadiska) tillvaro har återkommit flera gånger i mitt liv. Återigen, denna gång pågrund av arbete, lever jag på samma sätt. Förutom laptopen är böckerna det viktigaste som hela tiden följer med. I en plastpåse kånkar jag ständigt med mig en bunt böcker. Alltid några fler än jag faktiskt läser igenom tills jag är tillbaka till min boksamling. I denna tillvaro har böckerna blivit en naturlig plats att retirera till, ett hemma som alltid finns men som alltid är outforskat. Att alltid ha med några fler böcker, alltid lite mer…

Jag tycker mycket om känslan jag får när jag letar runt i min boksamling, eller i ett antikvariat, efter något att läsa. Att göra ett val mer eller mindre i stunden för att jag upptäcker en bok jag köpte för länge sedan men aldrig började läsa och som nu plötsligt blev mycket spännande. Det ger en helt annan glädje i läsandet än det ordnade och livlösa läsande som läslistorna påbjuder. Nu är det ett bra tag sedan jag slutade med läslistor. De blev hela tiden längre och längre och jag har helt enkelt aldrig kunnat hålla mig till ordningen. Den där viljan att ha läst allt, att ha förstått och kunna fälla sin dom över det ena och det andra är verkligen äcklig. I viss mån är det helt naturligt när man på allvar börjar intressera mig för teori och litteratur. Och en viss gnutta av den där viljan kanske är bra ändå för den initierar ackumulationen av böcker som egentligen aldrig riktigt avstannar, åtminstone har den inte gjort det för mig. Jag införskaffar fortfarande mer böcker än jag hinner läsa. Att alltid ha några fler böcker, alltid lite mer, alltid något outforskat…

Digitala böcker är intressant i det här sammanhanget. Det är samma sak där, att jag samlar på mig alltid lite mer än jag hinner läsa, även om samlandet av digitala texter också till viss del görs för att fler kan ta del av dessa skatter, ett ”sharing is caring”-tänk alltså. Men liknande tankegångar rör sig i mitt huvud: ”ja, jag kanske kommer att läsa den här, efter att jag läst de där kanske den blir intressant, det är bäst jag sparar den”, osv. För är informationsöverflöd något negativt? När Babel intervjuade Umberto Eco hävdade han att överflödet fördummar oss. Då fick jag sådan lust att tillrättavisa: ”nej, problemet är inte för mycket information utan för lite tid”. Men en sådan tillrättavisning ekar falskt, för trots att det är rätt att den dagliga stölden på över åtta timmar av mitt liv stör och avbryter läsandet, tömmer mig på kraft, så skulle jag aldrig vilja ha tiden att läsa allt. Det konstanta överflödet av information är en välsignelse, tänker jag, för den håller uppe dörren till det okända, håller oss små, låter oss inte bli några allvetande gudar. Trots den fria tillgången till all information finns det alltid något lite mer, något utöver…

Standard