Gamla inlägg

Gelassenheit

Gelassenheit betecknar ett avspänt lugn inför livets kontingens, en rofylld och avskild väntande hållning utan rädsla. Bland medeltidens mystiker betydde det ungefär öppenhet för det guddomliga.

Mäster Eckhardt skiljde Gudomen från Gud. Gudomen är det absolut transcendenta, annorlunda som alltid faller utanför det mänskliga tänkandets räckvidd. Gelassenheit innebär ett slags meditativt tillstånd och en etisk relation som, med Eckharts ord, tänder en gnista i människans själ och förbinder den med Gud.

Heidegger återknyter i sin filosofi till Gelassenheit när han säger att varats sanning ytterst handlar om att människan egentligen aldrig kan gripa varat eller ursprunget till hur det varandes ges. Gelassenheit blir här att lämna ifred, att låta vara.

Nietzsche använder sig av begreppet i Bortom gott och ont där han talar om att “leva med en oerhörd och stolt måtta; alltid bortom -.” Nietzsche uppmanar oss att leva det liv vi har som om det inte var detta liv, utan ett annat och bättre; som om vi redan befann oss bortom livet.

Annonser
Standard
Gamla inlägg

Guds återkomst?

Det har börjat bli möjligt att på nytt tala om Gud. Förutsättningen är ingen annan än Guds död.

Gud och teologi har börjat bli ett allt vanligare inslag hos flera samtida tänkare – exempelvis Virno, Negri, Agamben och Zizek – men det rör sig om en postsekulär teologi, om det ens är korrekt att tala om teologi över huvud taget. Central för flertalet av de tänkare som idag behandlar problem inom detta fält är Nietzsche och dennes proklamerande av Guds död. Nietzsche angrep den bild av Gud som inom den västerländska traditionen reducerats till en begreppslig idol. Han påbörjade då en “avmytologisering” som senare har utvecklats av andra, inte minst de tänkare som angripigt all sorts tänkande som gör anspråk på totalitet. Denna kritik av, eller snarare undandragande från, ontologi har banat vägen för vad Heidegger kallade en “gudomligare Gud” och Derrida för “Gud bortom Gud”.

Gudsbegreppets återkomst utreds av Jayne Svenungsson i Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi. Svenungsson skriver initierat om “postmodernismen” och den linje som kan dras från Nietzsche, via Heidegger och Lévinas, till Derrida och Marion. Den tänkare som har fångat min uppmärksamhet mest är Lévinas. Vad Lévinas försöker göra är att ta varat ur Gud. Gud är, för Lévinas, det absolut Andra (l’Autre), en “radikal transcendens”. Lévinas talar här inte om en transcendens i den mening som exempelvis Deleuze grundligt har angripit och vederlagt, utan som en utsida som är omöjlig att inlemma i det Samma (le Méme). Immanenstänkandet riskerar enligt Lévinas att inlemma skillnaden/utsidan/det Andra i varat, och sätter det i dialektiskt förhållande till det Samma. Men för Lévinas är det Andra “inte annorlunda blott i förhållande till det Samma, utan i absolut mening.” Lévinas transcendens är med andra ord inte ett försvar av orubbliga, eviga metafysiska sanningar. Lévinas knyter det Andra till oändligheten (l’Infini) vilket indikerar att det alltid faller utanför det mänskliga tänkandets räckvidd.

Om det Andra faller utanför varats sfär kan det inte förstås eller beskrivas i språket “genom vilket vi identifierar, tematiserar och betecknar det varande” – det faller utanför “det Sagda” (le Dit). Svenungsson skriver:

Svårigheten för Lévinas är hur han som filosof ska kunna förmedla föreställningen om en meningsordning bortom ontologin utan att själv bli fast i det Sagda. Hur kan man tänka och tala om en mening bortom varat utan att därmed skriva in den i varats logik? Detta är naturligtvis inte möjligt om man med tänkande avser tematisering, att göra något till föremål för medvetandet. Medveten om att han i sin filosofiska framställning alltid redan rör sig på det Sagdas plan, vågar sig Lévinas likväl på att indikera en mer ursprunglig meningsordning som föregår inte bara det filosofiska tänkandet utan tänkandet som sådant.

Lévinas använder termen “Sägandet” (le Dire) för att ange denna meningsordning. Sägandet markerar en meningsförmedling som föregår och förutsätts av det Sagda. Mer specifikt syftar Lévinas på subjektets upplåtenhet för det Andra. För att våra tankar, ord och gester – allt det som ryms inom varat – överhuvudtaget ska bära mening, krävs en grundläggande öppenhet hos “den ene för den andre” (Vun pour l’autre). Lévinas beskriver denna öppenhet i termer av utsatthet, sårbarhet, passivitet, men framför allt som ansvar. Sägandet betecknar den “yttersta passivitet som ligger i upplåtenheten för den Andre, vilket precis innebär ansvaret för den andres fria initiativ”.

Det är här Gud, som en mer ursprunglig meningsordning, träder in. Denna syn på Gud har inget gemensamt med den idolbild som Gud ges inom religionerna. “Gudsidén är meningsfull enbart utifrån Sägandet – utifrån den konkreta situationen där jag ställs inför den Andres ansikte och samtidigt avkrävs ett radikalt ansvar.” Det föreligger alltså ett intimt förhållande mellan gudsidén och etiken. En fråga som “är du troende?” förlorar all betydelse eftersom det gör Gud till något inom det Sagda. Det kan kort sagt vilken idiot som helst ägna sig åt.

Läs också: Utdrag om Lévinas från Svenungssons bok, och hennes kortare artikel med samma namn.

Standard
Gamla inlägg

Nomadtänkande

Gilles Deleuzes lilla guldkorn ‘Nomadtänkande’ från 1971, översatt till svenska i Res Publica 5-6 (1986), finns nu digitaliserad.

Deleuze menar att Nietzsches tänkande och stil står i förhållande till ett yttre; ett fält av ren exterioritet där vi kliver ombord på en “Medusa-flotte” och medels det intensiva och humorn konstruerar en nomadisk krigsmaskin som undviker alla försök till “rekodifiering”.

Standard
Gamla inlägg

riff-raff och utsidan

Erkännande: Jag ska med en gång erkänna att jag inte har orkat läsa hela riff-raff 8. Över fyra hundra sidor ultravänsteristisk teori, den ena mer invecklad än den andra, är helt enkelt för mycket. Hur intressant och givande innehållet än är skulle det inte skada om riff-raff både en och två gånger funderar på hur dom kan motivera sina läsare att ta till sig tidskriften. Mina korta anteckningar ska inte tas för något annat än ett flyktigt försök att sammanfatta mina tanker efter flertalet fragmentariska läsningar.

Ömsesidig inblandning: Den första viktiga punkten i det perspektiv som presenteras och diskuteras är den om “proletariatets och kapitalets ömsesidiga inblandning”, dvs att ingen av sidorna i förhållandet är primärt. Denna historisering av klasskampen är viktig därför att den undergräver den form av essentialism som “kritiken av förmedlingarna” (fack, parti, etc..) vilar på och vilket gäller lika mycket för den insurrektionella anarkismen som för ultravänstern.

Normativitet: Om de förmedlingar som “hindrat en ren kamp” förstås som historiska begränsningar kan man inte heller längre kritisera begränsningar i specifika kamper utifrån ett rättesnöre på “genuin” kamp. Detta har diskuterats tidigare här och här.

Autonomi: “Så snart självorganiseringen etablerats får folk nog av den”. TC:s utläggning om autonomins bittra seger påminner mig mycket om Virnos tes om multitudens exodus. Det tidigare förhållandet, då autonomin var revolutionär i en mening, har överskridits av kapitalet själv (omstruktureringen) och nu är förhållandet förändrat i grunden och inte längre dialektiskt. Kommuniseringen måste tänkas på ett helt annat sätt än autonomin. Frågan är inte ‘hur göra motstånd?’ utan hur, när arbetaren speglar sig i sin egen avsky och flyr, inte flyr ner i intet, i nihil, utan vänder sig till utsidan, och ockuperar ny geografi. Det svåra ligger i att denna nya plats är en plats på imperiets icke-plats, ett nomadiskt slätt rum. Den krigiska ockupationen och prosaiska kartografin av dessa vilda stigar låter sig inte kodifieras. Ett nytt tänkande krävs – nomadtänkande.

Utsida: Det tycks för mig som att TC har tagit Marx till sin gräns, och lite längre, men inte riktigt låter sig beträda tröskeln till utsidans filosofier. Detta är vad Marcel gör, och inte helt oväntat precis vad som är så svårt för marxisterna, vilket visar sig ytterst tydligt i Henrikssons utomordentligt röriga text. “Resultatet blir ett eklektiskt »aggregat» av referenser – en bristande dialektik.” Om utsidan inte kan kodifieras av den väldiga marxska dialektiken måste det vara fel och förkastas. Björkhagengruppen gör åtminstone en ansats, men landar i ett slags immanentistisk perspektiv, inte helt olikt Hardt & Negris.

Standard
Gamla inlägg

Imperiets barbarer och det nya augustinska projektet

Jämsides med multitudens exodus reser sig imperiets barbarer. Barbarerna växer fram i ytterkanterna av metropolerna där de utsätts för ett dubbelt förtryck: exploatering och exkludering. De väldiga uppror som barbarerna rest mot imperiet har sänt chockvågor som krossar alla gränser och sprider sig som en löpeld. Men dessa uppror har i slutändan förblivit dialektiska, destruktiva och oförmögna att anknyta till en utsida, till ett kommande folk.

Hedervärda revolutionärer som Fanon och Malcolm X förblir relevanta för dagens situation. Dessvärre är de svarta nationalisternas organisationsformer hopplöst utdaterade. De disciplinerade cityarméerna håller inte upp mot de okontrollerbara svärmarna.

Precis som Malcolm X lämnade kristendomen och konverterade till islam behöver kanske det nya augustinska projektet bli muslimskt. Endast om barbarernas världsliga uppror kan förenas med ett andligt uppror föreligger möjligheten till ett barbarernas skapande våld. Detta projekt måste förvisso också ockupera geografiska områden, men kommer framför allt att lyckas till den grad det förmår en grundlig själslig omvandling.

Standard
Gamla inlägg, tänkande

Exodus och utsida i Imperiet

Exodus – uttåg, desertering, flykt – är det centrala tema som guidar oss genom Michael Hardt & Antonio Negris monumentala Imperiet. H&N beskriver tre typer av exodus. Den första är vår tids enorma folkomflyttningar. “Ett spöke hemsöker världen: migrationens spöke.” Detta är dock inte alltid något positivt, särskilt inte för de mest fattiga som för vilka denna påtvingade flykt ofta innebär misär. Folkomflyttningarna är emellertid en oerhörd och central kraft både för imperiet och multituden. Den andra typen av exodus är antropologiskt exodus, dvs kroppslig mutation. Kön och sexualitet är det som först kommer i åtanke, men det stannar inte där. “Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.” Denna typ av exodus är dessvärre inget som behandlas utförligare. De lämnar oss med en varning (”Hybriditeten som sådan är bara en tom gest, och blotta vägran till ordning lämnar oss bara vid intets rand – eller också riskerar dessa gester att förstärka imperiets makt i stället för att utmana den, vilket vore ännu värre.”) och uppmärksammar hur verktyg alltid fungerat som mänskliga proteser och att det är bland dagens teknologier vi kan vända oss åt för våra kroppsliga mutationer (”[Multitudens] teleologi är teurgisk; den består i möjligheten att rikta teknologierna och produktionen mot den egna glädjen och ökade kraften.” s. 330.) Ta bara en sådan sak som mobiltelefonen, eller laptopen; är det möjligt att tänka sig ett liv idag utan dessa proteser? Den tredje typen av exodus är desertering, dvs alla former av arbetsvägran, disciplintrots och olika sätt att undvika kontroll.

Dessa tre typer av exodus – flykt (migration), mutation (antropologiskt exodus), och desertering (arbetsvägran, disciplintrots, undvikande av kontroll) – konstituerar multitudens absoluta demokrati. Exodus är ett positivt, affirmerande motstånd; det enda motstånd som förmår att tränga igenom imperiet och komma ut på andra sidan.

“Om detta att vara emot under moderniteten ofta innebar en direkt och/eller indirekt, dialektisk kraftmätning, kan motståndet i postmoderniteten mycket väl visa sig mest effektivt om en sned eller diagonal ståndpunkt intas. Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” (s. 183)

H&N avfärdar emellertid all relation mellan exodus och utsidan. I en passage om Foucault skriver dom:

“Vad som står på spel […] är detta: Hur kan tillväxten av förmågor [capacités] åtskiljas från maktrelationernas intensifiering?” Och denna nya uppgift kräver en ny metod: “Vi måste röra oss bortom valet mellan insida och utsida.” Foucaults svar är emellertid ganska traditionellt: “Vi måste befinna oss i gränsområdena.” I slutändan är så Foucaults filosofiska kritik av upplysningen tillbaka vid samma ståndpunkt som upplysningens. I denna insidans och utsidans ebb och flod överskrider i själva verket modernitetskritiken aldrig modernitetens villkor och konturer, utan balanserar snarare på dess gränser. (s. 161)

Och vidare i not 264:

Vi hittar varianter av denna rumsliga gestaltning av insida och utsida hos många av de nutida filosofer som vi beundrar mest – även hos författare som Foucault och Blanchot, vilka rör sig bort från dialektiken, och även hos Derrida, som befinner sig på den gräns mellan in- och utsidan som utgör det moderna tänkandets mest tvetydiga och dunkla punkt.

H&N menar att eftersom politiken är ontologisk kan den inte relatera till någon utsida. (“När vi säger att den politiska teorin måste gripa sig an ontologin, menar vi först och främst att politiken inte kan skapas från utsidan.” (s. 297)) Deras argumentation vilar i hög grad på en läsning av Spinoza, som vi inte kommer ge oss på här och nu.

Standard
Gamla inlägg

Jünger och vänstern

Den nyligen utgivna Sturm av Ernst Jünger trillade ner genom brevinkastet idag. Jag slängde mig genast på den och läste de nätta 90 sidorna i ett nafs. Boken rekommenderas och är klart värd pengarna. Läs Cavefors recension av Sturm. Om det här var Jüngers första skönlitterära alster kan jag inte vänta på att läsa hans andra böcker. Särskilt intresserad har jag blivit av Eumeswil. Här om dagen började jag skumma igenom en gammal text som min vapendragare Raven skannat: ‘Flickskolelärarens hänsynslöshet och de biologiska imperativen – Om Stirner, individualanarkismen och förhållandet mellan biologi, moral och politik’. En i det stora taget bedrövlig text. Detta stycket gjorde dock dagen för mig:

Den tyske reaktionäre aristokratförfattaren Ernst Jünger gör sig till tolk för en stirneriansk individualanarkism i romanen Eumeswil, där han utförligt diskuterar Stirner, Mackay och Tucker och ställer upp motsatsparet anarkist (naiv, självuppoffrande, självförbrännande, politiskt aktiv) och anark (egoistisk, upphöjd, fri, omärklig). Även om man inte utan vidare ska förutsätta att en romans huvudperson uttrycker författarens personliga åsikter, så får man här ett bra exempel på hur en stirnerian kan resonera, och man kan också uppmärksamma hur utmärkt den stirnerska åskådningen passar för en trött, tillbakadragen och bitter gammal reaktionär som Jünger.

Mattias Forshage är långt ifrån den ende vänsterist som har svårt för Jünger. Giacomo Oreglia – som jag annars uppskattar mycket – attackerar vurmen för Jünger i ‘Den falske anarken: Junker Jünger’ (som finns i essäsamlingen Eresía.) Oreglias “argument” tycks vara att Jünger var vän med Schmitt och Heidegger, att han tjänstegjorde som kapten under Tysklands ockupation av Frankrike, och att han efter kriget bevisade sin “lojalitet gentemot den nazifascistiska ideologin” genom att till sin tidskrift Antaios ge en redaktionsplats till Julius Evola. Ytterligare ett exempel är Göran Greider som Cavefors skriver kort om i sin recension av Preussiska anarkister.

Det är uppenbart att Jüngers kritiker från vänsterkanten sällan verkar bemöda sig att läsa Jünger, än mindre vilja förstå honom. En dogmatisk bild av tänkandet har etsat sig fast och stöter bort allt som inte rör sig med samma terminologi och utifrån samma perspektiv. Kanske är det som en kamrat uttryckte det: vi är inte redo för Jünger ännu. Kanske fungerar Jünger som ett lackmustest för hur man står i förhållande till utsidans filosofi.

Standard