inre erfarenheter

Jandek och jag

Ligger på sängen i mitt vita rum, ensam och lyssnar. Utanför är det svart och kallt. Jag är här, ensam. Så ensam jag kan bli. Och det är en av de mest intima stunder jag upplever. I mina öron: Jandek. Första skrivan, Ready for the house. För hur länge sedan spelade han in de här låtarna? Snart över trettio år sedan. Hundratals mil härifrån. Då, under namnet The Units, föreställde han sig att en sådan som jag, här och nu, skulle lyssna till honom? Han satt där då, föreställer jag mig, ensam framför bandspelaren, i ett tomt hus, fullkomligt tyst förutom hans egen röst och gitarr. Det var natt, föreställer jag mig, en vardag, och omgiven av världens bedövande ljud hade han stigit in i ett inre rum, isolerat sig, fullständigt ensam och naken. Bara han själv och rösten och gitarren. Eller så var det en söndagseftermiddag, föreställer jag mig, och han hade stannat upp eller bromsats upp av dagens ljusa, tysta, tomma tristess. Bara han själv och rösten och gitarren.

Jag kommer inte ihåg hur jag hörde talas om Jandek. Jag tror det var på Spurious. Och jag fångades av hans dragningskraft innan jag lät musiken drabba mig. Jandek, han som hade valt ensamheten, avskildheten, som var fullkomligt ärlig och naken i sitt skapande. Jag bestämde mig för… nej: jag bestämdes, av Jandeks allvar, att ta hans musik på allvar. Att fullkomligt koncentrera mig på att lyssna. Lyssna förbehållslöst, försvarslöst. Ärligt. Så ärligt som Jandek sjöng och spelade. Jag kände att jag var tvungen att börja från början. Jandek krävde det av mig, kände jag.

Närheten. Sårbarheten. Sårbarheten där hos honom, här nu hos mig, hans sårbarhet, inte han där bakom som jag inte känner, han som satt vid en bandspelare för trettio år sedan, utan Jandek, hans sårbarhet, i rösten, i gitarrspelandet. Hans sårbarhet, närvarande här nu hos mig. Hans absoluta ensamhet närvarande i min absoluta ensamhet. Vi är förbundna, Jandek och jag. Förbundna i vår ensamhet.

* * *

Det är kallt, för kallt. Jag kurar ihop mig under en filt på soffan. Lyssnar på Graven image nu. Är det musik? Är det antimusik? Det låter inte som något annat jag hört. Inget annat jag hört har låtit i närheten av lika naket, lika ärligt och ensamt. Hädanefter kan jag inte undvika att jämföra alla anspråk på ärlighet med Jandek.

Jandek är ingen musiker. Ingen professionell hur som helst. Han har sagt att han fick undervisning i musik som ung. Kanske är han egentligen kunnig, vad vet jag. Men när jag lyssnar får jag känslan av att lyssna på en musikens nollpunkt, musik kommen ur intet. Vissa låtar är mer konventionella, några till och med på gränsen till lättsamma och glada. Någon musikteoretiskt kunnig kan säkert komma med något intelligent, inte jag. Även om det skulle vara så att det faktiskt är genomtänkt, planerat, så vill jag föreställa mig att Jandek, åtminstone vid tiden kring Ready for the house, var lika musikaliskt illitterat som mig. Det är ren känsla jag hör, helt och fullt. Föreställ dig en man ensam och deprimerad i ett tomt hus. Han har en gitarr (kan han ens stämma den? Bryr han sig?) och en bandspelare. Det är allt. Han håller inte tillbaka någonting. Han har kanske skrivit ner några ord på ett papper. Han har kanske lekt lite med gitarren. Han vet ungefär vilka ljud han kan få ut från den. Han trycker på rec och börjar plinka och slå på strängarna, och han börjar sjunga.

* * *

Kylan tränger sig in. Det är så kallt här. Kylan, rummets vithet, ensamheten. Och Jandek. Perfekt korrespondens. Vem lyssnade Jandek på? Lyssnade han på någon, eller läste han kanske? Jag lyssnar på Jandek, nu You walk alone, och jag vill skriva. Skriva så som Jandek spelade. En litteratur om allt och inget. Ren litteratur, vad nu det innebär – ren som Jandeks musik. Över femtio album. En eller två om året. Ibland fler. Och han gör allt själv. Säljer dem för självkostnadspris. Han vill säkert bara att andra ska få lyssna, om de vill. Praktiskt taget ingen marknadsföring. En intervju. Inget biografiskt material. Han vill bara spela sin musik. Han blir glad om någon vill lyssna på det. Han är nöjd så. Han vill inget mer med det. Han hade vanliga jobb tidigare, först som maskinoperatör (precis som jag) och sedan något slags kontorsjobb. Nu är han, tror jag, pensionerad. Han har sitt vardagliga liv, och ibland spelar han musik. Det fanns ingen vilja eller behov av att blanda ihop dem.

Jag lyssnar bara på Jandek nu. Lyssnar på Jandek, läser och skriver lite. Det är allt. Bara Jandek och jag. Så vill jag ha det. Hur konstigt det skulle kännas att gå på en Jandekkonsert… När jag började lyssna på Jandek (det måste vara mindre än ett år sedan) hade han redan börjat spela live. Vilken märklig upplevelse det måste ha varit att efter så många år bara känt Jandek som en avskild röst, förmedlad på plastskivor utskickade från ett mystisk ”Corwood industries”, osäker på om det ens var samma person på skivomslagen som ägde rösten på låtarna, och då helt plötsligt, utan förvarning, se honom – hans kropp, hans person – där, mitt framför dig! Inte konstigt att en del fans blev besvikna. Den intimiteten man hade med Jandek rubbades nu, blev delad, blev en gemensam intimitet hos en fortfarade väldigt liten gemenskap. Jandek bibehåller dock, så långt det går, fortfarande en distans även på konserterna. Det sägs att han inte ens tittar på publiken, har ofta ryggen vänd mot den. Inget prat, bara musiken. Han minglar inte före eller efter. Pratar lite eller inget alls med arrangörerna.

Det är märkligt att se honom stå där, framför dig (eller på datorskärmen). Det tar tid att vänja sig.

* * *

Han skrev sju romaner innan han blev Jandek. Sju romaner! Alla brändes. Brändes för att de blev refuserade allihop. Men varför gav han inte ut dem själv, så som han gjorde med musiken? Han kanske inte kände att litteraturen gav honom samma möjlighet som musiken. Rösten måste ha varit viktig för honom, tänker jag. Jandeks röst, så ansträngd men ändå rotad. Rotad i Jandek, inte personen bakom Jandek, utan i det inre rum som breder ut sig på den där platsen i det tomma huset, hans innerliga ensamhet. Det är ångestens röst. Man hör hur den spricker, hur den smärtar samtidigt som den tröstar. En oerhörd makt gör sig gällande här. Avståndet mellan Jandek och rösten har dragits samman till ett med en sådan våldsamhet att rösten har blivit slav under Jandeks ångest. Rösten uttrycker ingen ångest, den har helt och fullt gått upp i den. Röstens själva materialitet är bruten, desperat och längtande. Det måste ha varit viktigt för honom, gissar jag, att uttrycka sig så som han gör, pågrund av ärligheten. Ett ord på ett papper, det förmedlar inte samma känsla som alla nyanser i rösten. Därför slutade han skriva prosa, gissar jag, för att istället sätta sig framför bandspelaren. Varje ångest är en längtan efter Gud. Jandek sjunger mycket om Gud. Självklart. Han är en religiös person, med stor vördnad för det gudomliga. Kanske är musiken hans bön? Han var tvungen att skrika ut genom rösten, för att nå Gud. Bläcket på ett papper når inte Gud. Orden måste ut, ut genom rösten. Jandeks röst, det är en röst som talar till Gud.

* * *

Så många album jag inte har, så mycket jag ännu inte har hört. Det närmar sig sextio album nu. Vilken enastående beslutsamhet. Han fortsätter, fortsätter hela tiden. Hur länge sedan var det nu igen? Över trettio år sedan. Han fortsätter – för musiken, för intimiteten han delar med sina lyssnare, och för hans egen skull. I över trettio år, igen och igen. Slutet tycks vara ständigt närvarande, mer och mer absolut för varje gång. Men så kommer en skiva till, och en till.

Jag har alldeles för lite av Jandeks musik. Men så – vilken lycka! – hittar jag Glasgow Monday på Spotify. Den tredje (tror jag) livespelningen. En låt, The Cell, i nio delar. Jandek på piano den här gången. Det är fantastiskt, och annorlunda mot det jag tidigare hört. Vissa menar att det är likt Erik Satie.

I The Cell återkommer Jandek flera gånger till ”What do I have”, ”Possibility”. Livets möjlighet. Det är ingen dyster, desperat musik nu. Det är möjligheten, den där möjligheten efter livets blankhet, vid nollpunkten, den möjligheten som säger ja. Börja på nytt, från inget. Den möjligheten.

* * *

Jandek är min nollpunkt. Jag har väntat på Jandek i hela mitt liv, utan att ha vetat om det. Nu har jag äntligen kommit dit. Det jag väntade på. En absolut händelse, efter vilken ingenting längre kan vara det samma. Han är brutal på det sättet, Jandek. Han kräver av mig samma ärlighet, uppriktighet. Inget annat är möjligt, efter Jandek. Hur skulle jag kunna lyssna, verkligen lyssna, på Jandek och sedan förråda kravet på ärlighet, försöka fly bort från det? Omöjligt. Omöjligt. Jandek drabbar mig – totalt, förödande, utan återvändo. Och vilken frihet sedan! Klarheten, enkelheten efter Jandek.

Vart nu? Vart nu, efter Jandek? Men inte utan Jandek, alltid vid hans sida. Vänder blad i min anteckningsbok. Sida efter sida, skriver om allt och ingenting och alltid ärligt, så ärligt jag kan och jag pressar gränsen hela tiden, varje gång. Ja, det här är rätt, det här är vägen. Så mycket kvar att lyssna på, så mycket kvar att skriva.

Standard