Övrigt

Inläggen jag aldrig skrev

Allt det som skulle skrivas, som skulle bli sagt… allt det som förkastades, glömdes bort eller blev ointressant eller för krävande… alla de inlägg jag skulle skriva men som jag aldrig skrev… Varför känner jag ett behov av att teckna denna förlorade historia, och vad vann jag istället, varför tog det en annan riktning? För att förstå, blicka tillbaka och möjligen bringa lite ordning till det kaos i hjärnan som liknar tänkande.

Underjorden. Min egna lilla mytologi jag ständigt återkommer till. Jag vandrar där fortfarande lika ofta, för att komma undan världen för en stund, för att hämta inspiration, för att ”prata strunt och skratta med” (Nietzsche). Men jag berättar inte deras historier längre. Varför? Kanske för att andra gör det så mycket bättre, eller helt enkelt på grund av prioriteringsskäl. I vilket fall betyder fortfarande underjorden mycket för mig. Det är min fristad. Jag ville skriva om underjorden och cyberspace, om nätets betydelse för underjorden, hur nätet möjliggjorde utforskandet och hur det har påverkat underjorden. Har det blivit en samling mytologier vi nostalgiskt blickar tillbaka på? Eller har det öppnat upp för en underjorden 2.0? Det förtjänar verkligen att analyseras. Det måste göras, av mig eller någon annan, någon dag.

Underjorden var en tillflycktsort, en annan var framtiden. Cyberpunken ligger mig fortfarande nära men inte lika varmt. Cyberpunken har extrapolerat samtiden på ett underjordiskt sätt som skiljer sig från traditionell sci-fi och har ett starkare fokus på de teknologier som genomsyrar oss idag. Det gör den unik och fortfarande aktuell. Varför dog cyberpunken? På ett sätt dog den naturligtvis inte men de problematiker den uppdagade har på ett sätt glömts bort vilket är olyckligt. Mest av allt är cyberpunken fortfarande coolt. Men cool behöver kanske återuppfinnas. The Birth of the Cool var en underjordisk historia. Var finner vi idag The New Cool to Come? Det kan vara så att samtiden har blivit så pass cyberpunk att det idag är till postapokalyps a la Ballard som man bör vända sina blickar?

Det här året skulle också bli de tusen platåernas år. Men några krigsmaskiner löpte inte fram från den här marginalen; jag ägnade mig åt att håla mina egna underjordiska gångar. Jag ville skriva om utsidans tänkande, men befann mig redan fjärran från Mille Plateaux. Istället sitter jag med L’Entretien infini och har blicken på Sein und Zeit. Hur kunde det hoppet ske egentligen? Det tycks vid första anblick fullkomligt slumpmässigt, men kopplingarna uppenbarar sig snart efter att man grävt en aning. Deleuze och Guattari hänvisar själva till Blanchot som den som mest djuplodande utforskat tänkandets relation till ett yttre, vilket Deleuze och Guattari sedan utvecklar sin nomadologi utifrån. Och sätter man sig ner med Blanchot och vänner (framför allt Lévinas) uppenbarar sig Heidegger som nästan en slags fadersgestalt de alla förhöll sig till på olika sätt. Tillbaka på ytan känns dock kopplingen genast märklig igen. Deleuze skrev själv lite om Heidegger, som han förkastade. Personligen intar Heidegger mer och mer platsen som den kanske viktigaste tänkaren under hela 1900-talet.

De tusen platåernas år skulle också innefatta tecknandet av en filosofiskt renrakad Marx. Naivt, kanske, ville jag försvara Deleuze mot ”avmarxifieringen” som jag såg nästan som en skymf, som ett stympande. Men så glömde jag Gilles och Félix när jag stiftade bekantskap med ett gäng klart mer torra och ”ortodoxa”, men ändå – eller just därför – mer omdanande än några ”förnyare”, Marxläsare: Moishe Postone och Chris Arthur. Deras rakblad var vassare, tyckte jag. Det sägs att finanskrisen har ökat intresset för Marx igen. Oavsett måste det vara en kalldusch för de teoretiker som i kontingensens namn förpassat Marx till historiens skräphög. Kom ihåg vad Derrida sade: ”Det kommer alltid att vara ett misstag att inte läsa, att inte läsa om och diskutera Marx. … Det kommer i allt större utsträckning att vara ett misstag, ett svek mot det teoretiska, filosofiska, politiska ansvaret. När dogmmaskinen och de marxistiska ideologiska apparaterna (stater, partier, celler, syndikat och andra doktrinproducerande platser) håller på att försvinna har vi inte längre någon ursäkt, bara alibin, för att vända oss bort från detta ansvar.” Ansvaret att läsa Marx… Jag ville skriva om Marx, men det var nödvändigt att läsa och läsa om Marx. Så jag började läsa Kapitalet igen, läsa noga och arbeta med texten. Därför kunde jag inte skriva.

Jag ville skriva om det Absoluta, om utsidan och Intet, och om nostalgin för det Absoluta. Jag ville skriva om Bibeln, särskilt om Jona. Jag ville skriva om messianism och eskatologi. Det behövs knappt påpekas att jag varit tvungen att stanna i läsfåtöljen och kommer behöva förbli där en lång tid. Det är ensamt men det har blivit viktigt, till och med det viktigaste. Därför har jag inte kunnat skriva om det heller. Hur blev det så? Varför hamnade jag i teologins snårfält? Antagligen för att tänkandet för mig aldrig har varit en rent intellektuell angelägenhet utan alltid tätt bundet till livet i sig. Det var mystikerna som gjorde det. Jag drogs till dem, och de talade från det inre rummet, ärligt och klart. I deras sällskap kunde jag skriva igen, men aldrig igen något som inte betyder något. Det enda som betyder något är att lära sig leva.

Slutligen ville jag skriva om psykets materialismer. Särskilt ville jag skriva om Lacan. Begår jag fadersmord? Deleuze var bland de första som fick mig att börja tänka. Nu tänker jag bara på Heidegger och Lacan. Vad skulle Gilles ha sagt? Och vad har jag egentligen själv att säga? Allt mindre. Jag blir tystare och tystare. Jag kanske har slagits av den förundran Heidegger talade om. Jag vet inte. Jag börjar få slut på ord. Det finns snart inget mer att säga.

Standard

One thought on “Inläggen jag aldrig skrev

  1. Jag vill verkligen rekommendera dig ”Production of presence” av Hans Ulrich Gumbrecht. Bättre samtidsheideggerian finns kanske inte. Hur som helst rör han sig med referensramar som i hög grad är gemensamma med den här bloggens, och som jag själv känner att jag vill röra mig mer mot.

Kommentarer inaktiverade.