inre erfarenheter, Ymniga vardagsbetraktelser

Höstmörkret: ensamheten (asketisk regim)

Det är vi som går ut på morgonen numera, jag och J. För ett år sedan längtade jag efter gemenskap men nu vill jag ut. Det är inte J. jag vill bort från men de andra, de många andra. Jag står inte ut med dem. Blir utmattad. Så vi går ut istället, jag och J. Vi går ut och röker. Pratet i fikarummet bedövar oss, kväver oss. Jag längtar efter en mer avskild plats. En djupare ensamhet, den ensamhet jag berövats. Ja, berövats, blivit bestulen på. Det är ingen lätt sak, det att vara ensam, verkligt ensam. Man dras ständigt in. Distraheras. Man behöver tystnaden. Stillheten. Och det är ”det märkligaste ting.”

Varför är det i den mest absoluta ensamhet jag känner den starkaste och mest intima gemenskap? Att närma sig ensamheten, låta den närvara. Eller är det inte snarare en frånvaro? En närvarande frånvaro? Ensamheten tycks aldrig redan finnas där. Man måste fly till den genom att fly bort från världen omkring. Inte låta något eller någon närvara, utom dig själv, vad som finns kvar av dig själv.

Att nå fram till den där platsen som gemenskaperna – den här världens ”gemenskaper” (ordet måste sättas inom citattecken) – drar oss bort från, som vi skyddas mot av en kompakt vägg av distraktioner, är så svårt. Är det för att vi är rädda för den platsen? Eller lurar jag mig själv?

”…människorna är mer lata än rädda av sig och fruktar mest av allt de besvär som en obetingad ärlighet och öppenhet skulle påbörda dem.”

Orden är Nietzsches och kommer från den otidsenliga betraktelsen ”Schopenhauer som uppfostrare” (s. 153, samlade verk, band 2). Han säger: Stålsätt dig. Upprätta en asketisk regim och håll ut. Så länge det krävs. För att bli ensam. För att odla ditt genius.

”Stämningen är spökaktig. Varje ögonblick här i livet vill säga oss någonting, men vi vill inte lyssna till denna andeviskning. Ensamma och stilla är vi rädda för att i örat uppfatta något mumlande, och så hatar vi tystnaden och bedövar oss i sällskapslivet.” (187)

Den där platsen, var finner jag den? I läsandet och i skrivandet. Men inte vilket läsande och skrivande som helst. Hos de som förmår vara ”enkel och ärlig i tanke och liv, det vill säga otidsenlig, ordet taget i dess djupaste innebörd” (160), med dem delar jag den mest intima gemenskap. Vi samtalar inte och möts inte. Det är den andres absoluta ensamhet (som kan vara mitt bland andra människor) – som Nietzsches 1887 i Sils-Maria eller Batailles 1939 i Paris – som paradoxalt binder mig till dem. Är det för att vi klivit ut i det hav Maurice Blanchot beskriver i Thomas den dunkle där allt vi har gemensamt är att vi inte har något fast att hålla kvar i, där vi är fullkomligt utlämnade? Vi flyter omkring i det stora Intet och har förlorat sikten av stranden. Något mer händer dock när de sätter sig ner och skriver. Att börja skriva är att börja simma inåt stranden – fast man kanske simmar och fortsätter simma utan att nå dit. Det viktiga är att de fortsätter, inte för att de är rädda för havets djup; de har varit där, och återkommer dit, men väljer livet.

Vad gör vi på det här stället egentligen, jag och J.? Varför kommer vi tillbaka hit dag efter dag och kastar bort så många timmar av våra liv när vi borde dra oss undan arbetslivets tjatter, påtvingade deltagande och förpliktiganden, för att, som på Nietzsches förmaning, odla våra genius? Man vill svara: pågrund av övermäktiga strukturer, hårda konkreta väggar som inte kan tänkas bort. Du måste betala räkningarna; du måste fortsätta sälja ditt liv för att kunna överleva. Men Nietzsche ställer dig mot väggen och talar klarspråk: nej, det är lathet. Väggarna är visserligen verkliga men du vet att det finns hålrum överallt och du väljer att fylla dem med distraktioner när du borde låta tystnaden och stillheten mätta.

När jag skriver detta, en arbetsfri dag när middagssolen lyser upp sidorna i min anteckningsbok och jag finner mig på den där platsen, är det något annat som grämer mig. Jag hade berättat för J. om hur jag systematiskt hade fört anteckningar över varje val jag ställdes inför och hur jag värderade dem. Det svåra var inte att välja bort det oviktiga och det var inte heller att komma till insikt om vad som verkligen betydde något. Det svåra var att komma vidare. Det svåra var att överkomma tröttheten, utmattningen. Jag tänker: ”Nej, Herr Nietzsche, du har så fel. Du talar om lathet och lättja men vad vet du om hur det är att bli förbrukad, kroppsligt och intellektuellt, som ett ting?” Men så minns jag om smärtorna som plågade honom. Trots difteri och dysentri förmådde han fortsätta, komma vidare, och min förargelse övergår i beundran och däremellan pendlar jag.

Jag har alltid ryggat för disciplinen. Underkastelse och underdånighet är dess syskon. Tyranniet gömmer sig däri. Suveränitet, däremot, ledsagas av glädje och passion. Ändå är det svårt att komma ifrån att glädjen och den asketiska regimen förblir sidorna på samma mynt, den ofrånkomliga dubbelnaturen i den suveräna akten.

* * *

Det är måndag igen. Det är morgon. Jag och J. står ute och röker igen. Det börjar regna. Det är vackert och det är rogivande. Jag har börjat trivas i mörkret. Jag börjar finna glädje i mörkret och i ensamheten. Jag är trött på tröttheten. Trött, så trött, på distraktionerna som gjort mig utmattad. När jag står där ute i mörkret och regnet och börjar känna något som liknar glädje, är det då genombrottet jag har väntat på? Är det ljuset i mörkret; det mörka ljuset? Om det är ett genombrott så har det kommit smygande. Sakta men säkert har platser trängts fram, platser av utmattning som nu, som effekten av att det kvantitativa uppnått en kokpunkt, gått över till platser av stillhet och ensamhet.

Kan det här bli det första höstmörkret jag välkomnar och omfamnar? Allt gott, tycks det för mig, kommer smygande och fördolt, som bland skuggorna.

Standard

One thought on “Höstmörkret: ensamheten (asketisk regim)

  1. skeptisk skriver:

    mycket bra skrivet! Nietzsche är också för mig en förebild på det sättet att han uppmanar oss att möta vår skugga. Fortsätt skriv!

Kommentarer inaktiverade.