tänkande

En notering om messianism

På en för mig tidigare okänd blogg läser jag Christian Nilssons ”Messianicity without messianism”. Nilsson förklarar att det messianska, enligt Derrida, är händelsens tid (”time of the event”), och vidare att den messianska temporaliteten ger oss en slags erfarenhet av Rättvisan. Nilsson skriver att det messianska, precis som rättvisa, är odekonstrukterbart.

Here Derrida comes close to describing justice and the messianic in general as an abstract, regulative idea that it is ethically important to strive for, but that in reality could never be reached. It seems to have the function only of a negative instance – possibly calling for revolution, but always resulting only in reform.

Men det är inte hela bilden. Derrida skriver någonstans i Marx spöken om att det messianska bär på ett löfte, och löften ska man hålla. Det måste alltså finnas ett element av aktualisering i talet om det messianska; det är inte bara en ständigt avlägsen idé utan det kan hända. Det kan äga rum.

The messianic openness for otherness always also involves taking a risk… In “Faith and Knowledge”, Derrida underlines that the messianic coming of the other can only emerge as a singular event “when no anticipation sees it coming, when the other (…) can come as a surprise at any moment.” This openness to radical otherness, that Derrida is talking about, I would argue, in an intricate way still does include the possibility of realization, it does include the actual possibility of an exposure to the event.

Nilsson lämnar sedan Derrida därhän och närmar sig istället Giorgio Agamben. Centralt för både Derridas och Agambens tankar om det messianska är Walter Benjamin och särskilt Benjamins klassiska text ”Kritik av våldet”. ”For Agamben, Messianism is the paradigm both for the politics to come and for philosophy. This idea of Messianism, however, Agamben says, is ’always profane, never religious’.” Lite längre ner skriver Nilsson att ”[t]he politics to come that Agamben is trying to develop seeks to accomplish a transformation of the way we experience time.” Det tycks vara detta allt kokar ner till: tid. Agamben menar som sagt att det messianska är profant medan kapitalismen är religiös i den meningen att allt separeras. Vår samtida kapitalism uppnår till och med ”ren separation” (Agamben är uttryckligen influerad av Guy Debord här). Som vi vet fungerar det kapitalistiska produktionssättet enligt en specifik form av temporalitet – som Marx analyserade under kategorin abstrakt arbete – så det messianska skulle därmed ligga i att bryta in annan tid. Nilsson avslutar med:

As I see it, the Messianism of “pure violence” in Agamben refers to an involvement with the profane world as such, that is, not as a means to reach the Messianic Kingdom. What Agamben attempts is to evoke a transformation that robs the profane from its tensional, “longing”, relation to the Messianic Kingdom as something transcendent. Perhaps in a more radical way than in Derrida’s version of Messianicity, Agamben’s Messianism takes leave of hope – thereby becoming not less involved with the concrete present, but more.

“The meaning of revolution”, Agamben writes, “is never only to change the world, it is also – and especially – to change time”.

Det är, tror jag, inte nog att läsa Derrida och Agamben (och Zizek och Badiou et al). Det är inte heller nog att läsa Benjamin. Vi behöver läsa om Paulus, läsa på nytt. Jag minns för ett år sedan, då läste jag Paulus i ljuset av en triptyp som öppnade ögonen för mig. Vad som var viktigt då var det eskatologiska momentet, så viktigt att det nästan överskuggade messianismen. Det är fortfarande viktigt, anser jag, och står i kontrast till Derridas ”det messianska utan messianism” (även om jag inte vill avfärda det rakt av) då det snarare än ett hopp om framtida Rättvisa är ett löfte om ett slut, en förbindelse till slutet. Det finns inte mycket till messianism i hopp om framtiden då det abstrakta arbetet i själva verket innebär ett ständigt erövrande av framtiden. En eskatologisk messianism, alltså en messianism som tar eskatologin på allvar; ett löfte om slutet.

Standard