tänkande

Underströmmar

Om det stämmer att all rädsla i grunden är rädslan för döden, den oundvikliga händelse vi inte kan få någon kunskap om i sig, hur ska vi då förstå den rädsla som dominerar oss idag i både inre och yttre betydelse? För det är inte döden i omedelbar bemärkelse som vi är rädda för idag. En slags frånkoppling tycks ha skett, en frånkoppling av våra medvetanden från livet och dess villkor. Men vi vet redan mycket om rädsla. Vi vet hur den fungerar. Vad är annorlunda idag jämfört med exempelvis medeltiden, de mörka åren som Upplysningen skulle rädda oss från?

* * *

Men vi börjar strax efter Guds död, med Nietzsches och Freuds materialismer. Jag har läst båda dåligt. De får gestalta två tendenser som drar och sliter på var sin sida, som ger dynamiken i psyket, i materialismerna om psyket och min ingångspunkt i det hela. Ingen av dem var först även om båda har haft stor betydelse. Det har länge funnits dispyter gällande den förres influens på den andre, om den var marginell eller om den var avgörande. Men den fanns där. Bland andra Paul-Laurent Assoun har skrivit ingående om detta. Men det är inte därför jag börjar hos dessa herrar. Anledningen är ingen annan än den att Herr Nietzsche har varit avgörande för min egen syn på kropp och psyke, och förhållandet däremellan. Man får lätt känslan av att Nietzsches hela tänkande utspelar sig på kroppen. Det finns ett slags parallellförhållande mellan kropp och psyke, och en cyklisk eller pendelartad rörelse mellan friskhet och sjukdom som alltså avspeglar sig i båda. Nietzsche, för mig, har varit en särskild sorts vitalist (begreppet här använt något oortodoxt).

Freud å andra sidan har jag länge, till stor del pågrund av ideologisk trångsynthet, förhållit mig till med misstänksamhet. Hur många kritiserar inte Freud utan att faktiskt läsa honom? Det finns en sida hos honom som tilltalar: hans pessimism. Den är inte svår att förstå. Hans insikter om det mänskliga psyket ledde honom inte till att skönja några ljusglimtar i det krigshärjade Europa. Kanske var det denna erfarenhet av ressentimentets löpeld som omöjliggjorde för Freud att bli en vitalist likt Nietzsche. Det var inte möjligt att bortse från symptomen: situationen var allt för akut. För Freud handlade det såklart om vetenskap. Det var inte ett projekt som för Nietzsche. Freuds betydelse är omöjlig att ignorera eller kringgå, om man nu skulle vilja det, och trots hans avsaknad av nietzscheansk vitalism finns det ändå något oerhört revolutionerande i hans materialism.

Gud är död men grammatiken består. I den symboliska ordning där Gud opererade som transcendental a priori fortsätter språket upprätthålla och strukturera det sköra subjektet, vilket enligt Nietzsche innebär att dekadensen fortsätter att degradera livet. Freud såg en sådan symbolisk ordning i oidipuskomplexet och han förstod också språkets roll i subjektets konstitution (men det var Lacan som, i sin tur, revolutionerade den teorin). Alla likheter mellan Nietzsches och Freuds materialismer till trots råder det dock allmänt konsensus om att Freud mer än något önskade stabilisera och rädda subjektet från libidons destruktivitet. Psykoanalysen kunde enligt Freud frambringa en kompromiss mellan detet och överjaget. Han lät sig inte berusas av Nietzsches livsvitalism. Nietzsche, å sin sida, ställde sina förhoppningar till näringen och den friska luften. Lita inte på en tänkare som inte låtit sina tankar komma till sig under en frisk promenad, sade han. Så vi borde inte lita på Freud när han sitter bredvid divanen och tolkar sina patienters neuroser? Freuds var en med vetenskaplig stringens förfinad materialism, men vi väljer här att behålla Nietzsches vitalism som en tendens, en latent orgiastisk utlösning som hotar att bryta upp psykoanalysens konserverande, och därmed dekadenta, tendens.

Två tendenser, två underströmmar. Men hur ser de ut? Vi har förstått att slagfältet är språket. Olika sätt att förhålla sig till det och använda det. Nietzsches idiosynkratiska skrivsätt, paradoxerna och aforismerna var olika sätt med vilket han försökte utmana språket i och genom språket själv. Språket upprättar enligt honom dualistiska begreppspar – ”gott” och ”ont”, ”kropp” och ”själ”, etc. – som ordnar verkligheten. Men dessa är endast ytfenomen. Under och före allt strömmar viljan till makt, libidon, alltså detet. Utmana språket för att frambringa nya begrepp, nya värderingar:

”Hur idiotiskt är inte antagandet att det skulle räcka med att påpeka illusionernas ursprung och bedrägeriets dimridåer för att ödelägga den värld som gäller för verklig, den så kallade »verkligheten». Vi kan bara ödelägga genom att skapa. Men låt oss inte heller glömma: det är tillräckligt att skapa nya namn, värderingar och sannolikheter för att man på lång sikt ska frambringa nya »ting».”

Också Freud förstod hur språket kunde användas till förändring. Felsägningar och skämt visade enligt honom på språkets betydelse för subjektets konstitution. Genom analys av dessa yttringar kunde man förstå den inre konflikten mellan detet och överjaget. Själva förståelsen i sig kunde sedan fostra ett mer harmoniskt jag.

Freuds perspektiv var terapeutens. Han ville bota sjukdomarna, ytterst dekadensens symptom. Nietzsches perspektiv var excessens, överflödets, i vilken han såg en ny vitalism.

Standard