tänkande

Rädslor

På hur många sätt kan vi vara rädda? Jag kommer att tänka på tre huvudsakliga rädslor. Den första är den primala rädslan, rädslan för döden. Den känns självklar och nyttig. Den behövs för att hålla oss i livet. Men vi är sällan rädda för döden i omedelbar bemärkelse utan mer för diffusa hot. Större än rädslan att dö är rädslan att förlora masken, att bli avslöjad och blottad för andra människor. Det har troligen mycket att göra med incitamentet att vara konkurrenskraftig, det vill säga inte svag. Den tredje rädslan är rädslan för framtiden. Man hör sällan några förhoppningar om framtiden längre. Det tycks vara den allmänna emotionella inställningen att framtid är förfall. (Hopp uppstår här och var, men i det långa loppet har det sett mörkt ut.) George Steiner har träffande nog karaktäriserat det som ”the eclipse of the messianic”.

Den andra och tredje rädslan hör såklart ihop och är särskilt viktiga att försöka hantera därför att de inte är nyttiga (som den första) och håller oss i schack. Det håller oss i förfallet. Det är en ond cirkel: vi är rädda för att bli rädda och blir därför mer rädda. Ernst Jünger talade i essän Över linjen om det nihilistiska ryktet:

”För alla makter som vill sprida skräck utgör det nihilistiska ryktet det största propagandamedlet. Det gäller inte i mindre grad den terror som riktar sig inåt, än den som är riktad utåt. Den förra är framförallt angelägen om att proklamera den övermakt som samhället äger gentemot den enskilde. Den bör en gång för alla inskärpa moralen: ”Folket är allt. Du är ingenting!”, och samtidigt ständigt finnas närvarande i medvetandet som ett fysiskt hot, som absolut närhet i rummet och tiden till berövandet och likvideringen. I ett sådant läge åstadkommer rädslan mer än själva våldet; rykten är värdefullare än fakta. Det obestämda är mer hotfullt. Av denna orsak hålls skräckens apparatur gärna dold, platserna förläggs till ödemarken.”

Det är svårt att se några tydliga skiljelinjer mellan rädsla och ångest i det här tillståndet. Men att det också rör sig om rädslor är klart i och med de hotbilder som målas upp i allt högre grad. Rörligheten och det diffusa i hoten gör det befogat att som Zygmunt Bauman tala om en ”flytande rädsla” (i boken med samma namn). Bauman menar att all rädsla i grunden är rädsla för döden. Döden är den ”ursprungliga fruktan”, det okända inkarnerat. Det är den flytande rädslan som har gjort att också livet, eller ”kroppen” för att tala med Jünger, nu har dragits in i nihilismens spänningsfält, vilket tidigare bara drabbat huvudet.

För Jünger är övervinnandet av dödsfruktan den främsta vägen ut ur rädslan och nihilismen. Men att leva utan fruktan är problematiskt; är det ens mänskligt? Vad menar Jünger när han talar om avsaknad av dödsfruktan? Inte att skratta döden i ansiktet, eller att själv bli mer skrämmande. Acceptera döden, välkomna den in i livet, låta den vara varandes i livet. Men samtidigt hålla avståndet, ja frukta den något, men inte patologiskt. Älskar man livet respekterar man den första rädslan.

Hur kommer det sig att den andra och tredje rädslan har blivit de primära? När livet/kroppen dragits in i nihilismens spänningsfält inverteras inte bara vår konception av vad ett liv är utan också följaktligen vad döden är. När borden började dansa tog utmattningen andan ur livet. Utmattningen. Utmattningen som ett liv reducerat till överlevnad föder. Vad livet har blivit är det liv tingen och bilderna lever. Därför den andra rädslan, rädslan att vår bild dör, vår image.

Det andra botemedlet är enligt Jünger eros. I erotiken och kärleken finns också en makt, ett liv – ja ett liv, verkligt liv som rymmer döden. Erotismens spänningsfält utmanar nihilismens; där möjliggörs överskridande, transcendens. Den utmanar instängdheten, säkerheten.

Rädslan och ångesten sätter sig i kroppen. Det gör oss spända, stressade, trötta. Det får oss att tappa koncentrationen, tappa siktet på vad som är viktigt. Bekämpandet av rädslan måste äga rum på kroppen. Vitalitet och begär kanske inte framkallar en ny morgon men det är ett sätt att bekämpa utmattningen. Vem bestämde föresten att vitalitet skulle vara synonymt med styrka? Det handlar lika mycket om att ge efter, att underordna sig. Jag misstänker att Jünger kan ha misstagit sig om sina prioriteringar. Att ha modet att visa sig svag, det är det allt komma an på. Han har rätt i sak men rangordningen av botemedlen speglar en förtäckt heroism (en annan sorts fruktan). Eros kommer först. För att återupptäcka livet.

Standard

One thought on “Rädslor

  1. Bra resonemang, viktiga saker. Rädslan behärskar oss, ångesten smyger sig på när man minst anar.

    Alla tycks vara rädda för något, men de flesta döljer det – med aktivitet, nöjen, umgänge…

    Men man måste fejsa upp till rädslan, koppla av, slappna av – och låta livet flöda, sluta plåga sig.

    Enkelt sagt. Men det enkla är svårt. (Har själv skrivit om Jüngers ”Över linjen”, om att besegra ångest och Leviatans horder och uppnå blomstrande oaser. Klicka på mitt namn, typ.)

Kommentarer inaktiverade.