tänkande

Skapandets grammatik

När allt hela tiden är ”nytt” känns det inte längre som att någonting är nytt. Allt paketeras som det nya men är i själva verket oftast bara en upprepning. Allt är kollage av det redan gjorda. Skapande står ingenstans att finna. Distribution och organisation tar skapandets plats. Men vad är skapande? Går det överhuvudtaget att skapa något nytt?

Läste förra veckan George Steiners ymniga meditation om skapandet i Grammars of creation. Det är verkligen en fyllig bok som flödar över åt alla håll och kräver flera omläsningar. Centralt i Steiners bok är försöket att klargöra skillnaderna mellan ”creation” och ”invention”. För en svensk läsare kan skillnaden kännas trivial. ”Invention” på svenska, uppfinning, har en direkt och tydlig koppling till latinets invenire som bokstavligen betyder ”att finna”. Uppfinningen är något man finner, upptäcker, snubblar över, inte något som skapas ur ett ingenting. Skapandet, till skillnad från uppfinnandet, är en mer komplicerad historia. Ett något ur ett inget. Hur kan det komma sig? En given utgångspunkt i undersökningen är skapelsemyterna, hur Gud skapade från intet. Hur gick det till? Och efter skapelse, efter början, går det att skapa igen? ”We have no more beginnings” inleder Steiner sin bok (s. 2). En premiss för skapelsen är Guds solitud. Gud skapade och sedan upptäckte vi världen. Gud skapar och vi uppfinner. Vi skapar inte därför att vi inte är ensamma. Det där något-ur-intet finns redan och allt vi kan göra är att upptäcka det och ge det form. Nyskapande, uppkomsten av nytt innehåll, som vi ser spår av i historien, har alltid varit en akt i ensamhet. Vi har sett dem dra sig undan i solitud, avskärmat sig från omvärlden, från dess föreställningar och värderingar. De har tagit död på sig själva för att ur ex nihilo skapa en ny början. Skapandets premiss har varit en sorts sträng ateism som ödelagt allting och i den tomma öknen imiterar de Gud.

Steiners första definition av skapande lyder: ”that which is enacted freedom and which includes and expresses in its incarnation the presence of what is absent from it or of what could be radically other.” (s. 131, Steiners kursivering) Definitionens första aspekt, friheten, är uppenbart självklar eftersom skaparen är ensam; nödvändighet skulle implicera existensen av något annat än skaparen, alltså att det redan fanns ett något och en början. Den andra aspekten, att frånvaron är närvarande i, eller annorlunda uttryckt att döden, ändligheten, är en del av det skapta säger oss något väsentligt (så väsentligt att det tycks banalt och därför lätt förbises) nämligen att början också har ett slut. Är inte ”Slutet” högst närvarande i den tid vi lever i? Kalla det Historiens slut, den yttersta tiden, eller vad man vill. Frånvaron av något autentiskt nytt och den allomfattande känslan av att ha nått vägens ände kommer tillsammans. Steiner talar mycket om ”the eclipse of the messianic” när han talar om vår tid. Är det här slutet? Känslan jag får, och jag tror inte att jag är ensam om det, är att det här är slutet, bara inte riktigt riktigt än. Inte slutet av slutet, kanske i mitten. Behöver vi nå ett definitivt slut innan vi kan skönja en ny början? När vet vi i så fall att det verkligen är över?

Men det var inte riktigt allt. Transistorer och fiberoptiska kablar ställer till det för skapandet. Uppfinnandet har ”kommit ikapp” skapandet. Om skillnaderna mellan skapande och uppfinnande var svåra att dra tidigare är de omöjliga nu. Det behövs en fullständigt ”ny” förståelse av skapandet (är inte det en ypperligt trevlig uppgift!). Det kan tänkas att en sådan ny förståelse inte är något vi uppfinner utan skapar, kanske inte ens medvetet utan något vi upptäcker (uppfinner!) i efterhand. Kommer osökt att tänka på Deleuze och Guattaris tankar kring form och innehåll (eller uttryck och materia) i Nomadologin. De talar om nomadens materia som en ”bärare av singulariteter”, vilket inte ligger långt ifrån Steiners definition av skapande. De reserverar begreppet haeccitet för den sortens singulariteter som inte är knutna till en förbestämd substans.

Vi vet såklart att inte ens genier som Shakespeare eller Dante skapade ex nihilo. De skapande litteratörerna och poeterna skapar på ett sätt mot språket, de brottas med språket och försöker bryta sig ur dess strukturer. Skapandet är samtidigt ett förstörande. Språket är viktigt att förstå i det här sammanhanget eftersom hur avskild en poet, författare eller tänkare än är kommer den inte undan språket. (Det är annorlunda för t.ex. en matematiker eller musiker, men det är ett annat inlägg.) Till vilken grad bidrar deltagarkultur i denna av/skapelseprocess, och i vilken grad håller det oss kvar i solförmörkelsen? Utan att fördömda deltagande måste vi fråga oss hur formerandet av homogena kollektiviteter kan motarbetas. Hur skillnad kan inskjutas i konforma strukturer (språkliga, sociala, etc). Det finns ett behov av heterogena avstickare som opererar i periferin. Kort sagt: det finns ett behov av ensamhet. Det finns behov av singulära, ensamma uttryck. En messianism finns i den ensamheten. ”A dread of solitude, an incapacity to experience it productively, haunts the young.” (s. 317) Jag ser det som en stor utmaning, ett verkligt problem utan klara svar. Kanske den stora utmaningen för vår generation. Jag tar i, men tror uppriktigt på att problematiken sträcker sig långt utöver konstnärligt skapande och in på områden som kommunikation och politik bland annat. ”In sum: it is difficult to make out where in cyberspace, under what license, solitude and privacy will find breathing-space.” (s. 318)

Standard