novellfragment

Tid att läsa om

J. hade börjat dra sig tillbaka från all interaktion med omvärlden. Arbetet kom han såklart inte undan, men där umgicks han nästan bara med P. Annars har han bara viss mailkontakt med ett par vänner, det är allt. Han hade börjat dra sig tillbaka för att han ville läsa. Det var en slags retreat. Han önskade – inte för evigt, bara tid nog för att läsa färdigt – ett liv i stillhet och kontemplation, avskärmad från allt, med sina böcker.

Det började när han läste om några böcker han hade läst för många år sedan och som nu hade fått en annan och djupare innebörd. Han såg det här som att en tröskel hade passerats och han ville läsa om allt, på ett sätt börja om fast nu från en annan position. Det berodde kanske på att han just hade kommit tillbaka från en lång resa. Även om han nu var tillbaka till vardagen var han inte tillbaka. Allt var detsamma men lite, lite förskjutet; han såg allt ur ett annat perspektiv. Inte radikalt annorlunda, men djupare och mer nyansrikt. Det gick lättare. En dimma hade släppt.

”Innebär det att du har slutat skriva?”, undrade P. ”Nej”, sa J. försiktigt. ”Men det kan kanske innebära ett mer solitärt skrivande. Ingen direkt dialog. Antagligen inget bloggande. Jag får se…”

Det var en nyfunnen entusiasm för läsandet han inte hade känt på länge. På nytt har han förälskat sig i sin slarvigt organiserade boksamling. Han återupptäckte de tidiga böckerna, de som drog in honom i läsandet. Camus Främlingen, Coetzees Historien om Michael K… ”Hur många gånger kan jag ha läst dem nu?”, tänkte han. De växer varje gång, och han växer varje gång. Man trodde att man visste hur det var att leva men så kommer man tillbaka från en resa och inser hur lite man vet och hur mycket som fortfarande finns kvar av livet, som finns kvar att leva. Oändlig komplexitet. ”Om det inte vore för böckerna, vad vore livet då?”

Standard

One thought on “Tid att läsa om

  1. I återblickande måste du medge att läsandet förändrade dig, om än långsamt, på det mest grundliga av sätt. En ångestframkallande konfrontation uppstår emellertid ibland mellan det myllrande, energiska livet som fortfarande bär på sötman från ungdomens lyckorus – ja, blott att vemodigt tänka på den sortens liv är som att träda igenom en dimma av ljuva dofter! – och det ganska stilla, rutinmässiga liv du numer för. Det är självvalt, intalar du dig; men invändningen finns alltid där: Om det nu verkligen är självvalt hur kommer det sig då att du längtar dig bort till ett annat liv, som finns inom räckhåll, hägrande likt ett mjukt lockrop, men som du upplever dig dömd till exil från? Hur kan du betrakta den domen, om du nu väljer att betrakta den som en dom, utan att försjunka i passivitetens ödestro och beröva dig på allt; även kontemplationens lindrande trankilitet?
    Kanske avslöjar du nu problemet. ”Kontemplationens lindrande” – mot vad? Mot det andra livet? Ja, kära vänner, låt oss istället tala om det andra livet!

Kommentarer inaktiverade.