novellfragment

Det här med ilska

”Jag är inte så bra på det här med ilska”, hade J. sagt. ”Jag kan det bara inte.” Som vanligt tyckte P. att han överdrev. ”Du tar alltid ut det över dig själv istället.” Men K., om det var de överens, hon kan verkligen få utbrott. Medan P. blev rädd och gick undan betraktade J. hennes vredesutbrott med hänförelse och avundsjuka. Han hade sett hur hon släppte lös ursinnet och band alla runt omkring i en veritabel vortex av rädsla och fascination.

Både J. och P. tyckte att idealet gällande ilska var den kontrollerade, coola ilskan som hos en Malcolm X. De har förmågan att ta sats, från ryggmärgen, och rikta den kaosartade vreden genom en intellektets kanalisering och låta den skjuta ner fienden, högintensivt och kliniskt.

De undrade om det var något man kunde öva upp, kanske konstruera medels psykologisk kirurgi. ”Hur häftigt vore inte det?” sade J. Vilken befrielse att ha förmågan att låta ilskan löpa amok på en gata man själv valt. ”Men”, undrade P., ”ligger inte fascinationen i det okontrollerade, i passionen?” Tricket skulle vara att samla ilskan i en behållare som man tar fram och öppnar vid rätt tillfälle. En glasbehållare man slänger i marken när man vill låta vreden explodera likt glassplittret i tusen bitar åt alla håll.

Standard