litteratur

Fåfänga förhoppningar

Är det inte en av de mest meningslösa och bortkastade sysslorna det här, att skriva en blogg som denna? Bara slöseri. Ofta skriver jag för att inte säga någonting, och det försvinner in i anteckningsbokens glömda sidor. Andra texter sorteras, prioriteras och publiceras på bloggen för att de är… vad? Nyttiga? För att säga något? För att de för en utveckling framåt? Något vill kommuniceras. Utan att veta hur jag skulle kunna nå dit finns förhoppningar om var skrivandet skulle kunna ta mig. Jag nöjer mig inte med anteckningsboken. Jag vill bli läst. Jag bloggar. Exakt vad jag vill kommunicera är oklart, men det finns vaga förhoppningar. Därför skriver jag…

Första förhoppningen: ett skrivande som lösgjort sig från allt; helt oberoende och utan projekt. Inte underkastat en Sak eller ett mål. Skrivande för skrivandet. Ren kommunikation (är det rätt ord här?). Sägandets sägande. Säga sägandet. (Men jag vet ännu inte vad det här betyder.)

Andra förhoppningen: den litterära flykten. Att nå fram till – eller sjunka ner i – en litterär verklighet, ungefär som Don Quijote. Men litteratörens skrivande liksom läsarens tolkningar förblir alltid personliga – hur kan det då bli en flykt? Denna förhoppning är kanske snarare en om ett gemensamt skrivande än om flykt. Kollektiva pseudonymer av typen Luther Blissett är förvisso lockande men av andra anledningar. Kollektivet, även det anonyma, hävdar sig självt och drar en gräns som visserligen går utanför individen men likväl är en gräns. Även kollektivet odlar sin mytologi som utesluter den andre. Gemensamt skrivande skulle vara något annat.

Tredje förhoppningen: Jag inbillade mig förut, och gör fortfarande om än inte lika entusiastiskt, att bloggandet skulle kunna vara något på vägen mot ett gemensamt skrivande. Det ser inte ljust ut men någon annan väg syns inte heller. Jag törs hoppas, så jag fortsätter skriva, fortsätter blogga.

Standard

2 thoughts on “Fåfänga förhoppningar

  1. daniel skriver:

    För ett par månader sen bestämde jag mig för att Vara och Bli en författare… jag började omedelbart att gråta av det förlösande beslutet och underläppen slutade knappt darra förrän jag mycket senare fann sömnen.

    Ett sådant beslut kom ur ren kulturell nöd och fick hela mitt fysiska jag att skaka!

    Sen den dagen började jag läsa. Aldrig har mina anteckningar varit så fåtaliga… men läsandet blev till något helt annat. Helt plötsligt tog jag ett steg utanför mig själv och började Läsa. Det finns en dialektik i det där tror jag… genom att bestämma mig själv som författande Skrivare fick också Läsandet en helt annan roll. Det är i brottet mellan läsandet och skrivandet som jag tror din önskan om det kollektiva finns. Om man skall låna från sociologerna så kan man kalla det bloggande paret läsa/skriva för ett överskridande. När jag läser Jag vill bli läst. Jag bloggar. Exakt vad jag vill kommunicera är oklart, men det finns vaga förhoppningar. Därför skriver jag… kunde det lika gärna varit jag. Är det inte lika gärna jag som skriver det?

    Den tredje vägens stig tror jag blir mycket klarare att se i ett historiskt anarkiv. När vi om 10 år skummar gamla blogganteckningar, wikiinlägg eller andra författade texter så kommer det kunna tecknas en gemensam karta över skrivandet. Att idag se denna karta tror jag är mycket svårt. Men att den finns där hyser jag inga som helst tvivel över!

  2. Tycker själv bloggandet är personligen utvecklande.

    Till exempel kan jag skriva tunga inlägg som ingen kommenterar. Men det känns bra att ha skrivit dem ändå, man har dem i arkivet s a s och kan länka till vid behov.

    Har sedan pga bloggen fått lust att läsa vissa böcker som jag sedan recenserat. Har främst gällt Jünger; här har jag dels läst sånt jag haft oläst, dels satt mig ner och citerat mm redan lästa böcker för att verkligen analysera dem.

    Du kanske syftade på något annat i ditt inlägg, om ett nytt slags skrivande, kollektivtext mm. Jag är själv inte så avancerad i min syn på bloggen, tycker den är ett bättre slags fanzine: personligt men ändå genomarbetat.

    Det hjälper förstås att man har hela dagen på sig för bloggandet: jag jobbar som tidningsbud.

Kommentarer inaktiverade.