Ymniga vardagsbetraktelser

Förhalat arbete

Det funkar aldrig, det borde jag veta vid det här laget, att säga: nu, nu när jag har tid, ska jag bli färdig. Grovgörat är gjort. Det som skulle med är med. Utkasten ligger där på skrivbordet, redo att dissekeras noggrant för att till slut resultera i något som liknar en bok. Men ständigt denna förhalning. Ofrivilligt uppskjutande. Eller är det så? Omedvetet kanske jag inte vill bli färdig och lämna det bakom mig.

Nu är dock det där nuet, den fria tiden, förbi och det blev ingenting av det. Lönearbetets tristess och energislukande sätter verket på fortsatt förhalning. Sätter mig ner för att skriva men skriver bara runt och om – lämnar boken själv orörd. Förhalning eller fördröjning? Kan det vara så (hemska tanke) att jag förhalar för att få fortsätta vara i dess närhet, att leva med boken innan den försvinner bort från mig och blir ett ting i någons bokhylla.

Standard

2 thoughts on “Förhalat arbete

  1. Jag känner igen den där ”inte göra klart”-djävulen. Man frossar i att inte bli klar, vill paradoxalt nog vara ofärdig.

    Det är väl som föräldrar som är glada att ungen flyttar ut: man är glada, man har längtat efter att han ska sticka, men samtidigt vill man inte kapa banden riktigt än…

    Tipset för skrivandet är så klart: vänta tills det känns rätt. Förvandla inte en njutning till en plåga.

  2. Hehe, inte förvandla en njutning till en plåga… ibland känns det som samma sak. Älskar inte de flesta litteratörer att plåga sig själva med förhalning och självkritik och så vidare? ;-)

Kommentarer inaktiverade.