litteratur

Inga fler berättelser

En författare som tröttnat på att skriva för sitt egna nöjes skull kan alltid hänge sig åt en Sak. Ställa sitt författarskap till förfogande, om det så är för samhällets bästa, arbetarnas väl eller vad som är på modet. Han kanske inte tycker sig få ut något av skrivandet så han vill göra det till ett medel för förändring. Han går till minoriteterna och berättar deras historia. Han hjälper till att bygga upp deras självbild. Ibland händer det att han förkastar litteraturens och poesins drömmeri för att göra något mer konkret. Kanske blir han journalist. Han låter skrivandet bli ett vapen, ett ingripande.

Det är svårt att säga vilket som kom först, men litteraturen har i alla tider varit starkt knutet till den här sortens berättande, som bärare av mytologier. Under lång tid har olika mytologier konkurrerat med varandra men av allt att döma kommer de överens med varandra ganska bra idag, i alla fall i idealtillståndet. Lite konflikter finns såklart, men ingen behöver, eller ska behöva, komma i skymundan av någon annan längre. Alla ska få berätta sin historia. Och just vid denna punkt blev berättelserna bara berättelser igen.

Författaren blir frustrerad. Berättelserna berättas och just i och med detta berättande förlorar de sin egen kraft att bygga upp en starkare gemenskap och mobilisera förändring. Georges Bataille kallade detta mytens frånvaro, inte för att de har försvunnit utan för att de i själva sin ”mytiskhet” så att säga ”avbryter” myterna – de blir på ett sätt tomma eller impotenta. De blir bara berättelser.

Med mytens frånvaro uppdagas separationen mellan litteraturen och myten. En litteraturens möjlighet bortom mytologierna kan skönjas. Men vad är det för litteratur?

Den författare som kanske blivit mest smärtsamt medveten om mytens frånvaro är den så kallade arbetarförfattaren. Den proletära mytologin försökte knyta de nya unga generationerna till en verklighet de ville lämna. Populärkulturen blev en sådan flykt. Populärkulturens minimytologier är lättförpackade, utbytbara och redo att kapitaliseras. Med Corporate storytelling kom den slutgiltiga realiseringen av mytens frånvaro.

Den nya arbetarförfattaren, om vi fortfarande kan kalla honom det, står nu inför en dubbel utmaning. Mytens frånvaro är också gemenskapens frånvaro. Mytens vilja är också gemenskapens vilja: fusionen till en helhet, till en En, en totalitet. Upplösningen av proletariatets mytologi blir därför också upplösningen av proletariatets gemenskap. Men sa inte Marx att proletariatets självavskaffande, självupplösning, också var uppkomsten av en ”verklig” mänsklig gemenskap? Arbetarklassens avskaffande av sig själv som klass och därmed alla klasser. En mycket märklig gemenskap, utan tvekan. En gemenskap som inte grundar sig – grundar den sig överhuvudtaget? – i vad den har gemensamt. Med mytens frånvaro visar sig denna gemenskap vara vad Blanchot kallade la communauté inavouable. Vad ska författaren som känner sig dragen till denna ”gemenskap för dem som inte har någon gemenskap” därför att han själv kanske alltid har känt sig som något av en outsider och för att han egentligen inte tyckte om att arbeta, inte ens för en god Sak, nu egentligen göra?

Berättelserna avbryts på samma sätt som myterna. Uppenbarligen pågår det ett arbete här. Evigt sisyfosarbete. Arbeta för att köpa dig överlevnad en dag till för att arbeta för att… Allt sluts in i denna cirkel. Skrivandet avbryts, bryts ner, blir ett fragmentariskt skrivande som riktar sig mot en helhet det aldrig uppnår. Vad som gäller är: kan skrivandet kortslutas, av skrivandet självt? Kan litteraturen vändas mot sig själv; bli verklös?

Men det är inte det enda problemet. Vilken sorts kommunikation finner vi i en sådan litteratur? Hur fungerar den? Vi minns att Blanchot talade om att en händelse tog plats under dagarna i maj och juni i Paris 1968 där en explosiv kommunikation affirmerade sig själv, ett anonymt kommunicerade mellan en mängd singulariteter som inte kunde reduceras till klass, kön, etnicitet, där en sorts jämlikhet rådde som inte kunde mätas. Men just måttlösheten i händelsen gör att varje återgivande misslyckas. På ett sätt ägde händelsen rum utanför tiden, så varje återgivning förblir bara ett sken av den passion och excess som flödade ut som en flodvåg.

Hade Bataille fortfarande varit i livet under denna erotismens högtid hade han säkerligen tagit det som en konfirmation på det subversiva i det passionerade skrivandet. Gränsen går egentligen aldrig att överskrida; den skjuts bara länge ut, men omständigheter – kontingenta och bestämda – kan utlösa latenta passioner hos en mångfald singulariteter och låta en utsidans gemenskap ta plats; alltså inte så mycket ett överskridande som en inbrytande.

Lyckades Bataille? Finns det några exempel? Är det vad jag har försökt? Flykten kunde bara tas så långt i en berättelse, i slutet avbruten. Ståendes nära kanten, väntandes, utan förlösning. Avbrutna berättelser. Kan de ens kallas berättelser? Är det en berättelse som skrivs, är det dess funktion? Eller är skrivandet själva händelsen, närmandet av händelsen, gränsen? Alltså platsen där händelsen låts hända – där överträdandet sker (men inte fullbordas)?

Frågor och åter frågor. Vad är litteraturen efter berättelsen?

Advertisements
Standard