novellfragment

Något måste hända

B. och jag är alltid sist ut ur fikarummet på morgonen. Med var sin kopp kaffe och en viss distans smyger vi fram, nickar en hälsning till dem andra och betraktar arbetet som ligger framför oss.

När jag började tog jag B. som mentor, en roll han gärna ställde upp på. Han lärde mig knepen, vilka man kunde lita på och allt det andra som är viktigt att känna till när man är ny på en arbetsplats. Det fanns en viss beundran hos mig för hans bekymmerslösa sätt och den distansering han höll till arbetet, cheferna och hela skiten. Ofta ser jag mig själv i hans skor om sisådär trettio år. Det följs dock i regel av en lätt ångest. Är det här allt livet har att erbjuda? Tanken på att lönearbeta resten av livet står jag inte ut med. Det här är bara tills vidare. Någon dag, inte allt för avlägsen, kommer jag leva på min hobby eller vinna drömvinsten. Då är det här över. Aldrig det här för resten av livet. Allra helst vill jag dock att hela alltet förintas. Arbetsplatserna, lönearbetet som sådant, till historiens skräphög.

B. tar det med ro. Han har genomskådat det. Han hade förvisso en radikal vilja att omstörta hela skiten i sin ungdom, en tid han nostalgiskt ser tillbaka på. Men nu, efter att röken har lagt sig och fabriksväggarna fortfarande står kvar, har han förändrats. ”Det här är ett bra jobb. Inte så krävande eller särskilt stressigt, och jämför man med många andra så har vi ju det faktiskt jävligt bra.” Jag höll med honom, men i bakhuvudet har jag alltid tanken att jag bara utnyttjar situationen tills vidare. När jag väl har hittat min utväg så drar jag.

B. är i de flesta hänseenden precis som alla andra. Men där finns också den där lilla nyansskillnaden, distansen, som samtidigt gör all skillnad. Den går inte att fejka. Det är något som man bara kan uppnå när man har varit med om allt. Det har inte hindrat mig från att försöka. Jag har försökt härma förmågan att skapa distans. Det är inte på något sätt en enkel uppgift. Sabba inte faktorn på ett bra jobb genom att jobba för fort. Håll en del tricks som underlättar jobbet hemliga. Skapa massa små luckor utanför arbetsflödet. Men det sträcker sig långt utöver arbetet. Distansen gör det över huvud taget en aning lättare att leva, att stå ut. Det avgörande ligger i den personliga inställningen. Den där lilla förskjutningen i ens inre. Det är det som är det svåra. Det tycks falla så naturligt för B. Det spelar ingen roll, jag kan försöka hur mycket som helst men jag kommer inte från att stundtals överväldigas av vrede eller ångest. Förbittringen är fortfarande stark och låter sig inte övervinnas hur som helst. Kanske behöver man precis som B. en gång i tiden gå igenom stålbadet, den misslyckade flykten som brände alla broar tillbaka. Att genomlida det totala nederlaget och komma tillbaka som en vålnad. Det som närvarar som frånvarande, som något obestämt och bortomvärldsligt. Den där ”någon”, osynlig och ogripbar som gäckar dem där i toppen som en undflyende men likväl påtaglig makt.

På avdelningens månadsmöte talas det om hur försäljningen har stigit och beläggningen sjunkit. Ändå är dem sura på de långa rasterna. Vinsterna är viktiga men de förutsätter god disciplin och arbetsmoral. Det har dem förstått. Dåliga tider kan dem ta, åtminstone ett tag. Prognoserna förutspår alltid en uppgång förr eller senare. Det är spöket som skrämmer dem mest. Vi flinar lite åt det, inte bara B. och jag.

B. lever hela tiden i nuet. I tiden existerar det för honom ingen distans. Framtiden är inget bekymmer för honom så som det är för mig. Jag måste tänka på hur mina val idag påverkar mina utsikter imorgon. Den distans jag upprättar krymper hela tiden. Tiden krymper. Det här kan inte fortgå i oändlighet, det måste få ett slut. Den här känslan,  dragningen mot kanten, har alltid förföljt mig, från en utväg till en annan. Distansen försöker jag upprätta för att stå ut med det tills vidare, men i slutändan – jag menar inte till min nästa tillfälliga utväg, utan den slutgiltiga – är det något annat som behövs. Dagen kommer att komma då det inte går att fortsätta, dagen då det oåterkalleliga inträffar. Jag känner slutet närma sig hela tiden, men utan att nå fram. Är distanseringen ett vapen eller ett hinder? Tiden krymper. Det pressar, tränger. Det här måste få ett slut. Något måste hända. Jag har aldrig tvivlat på B. Utan tvekan kommer han göra vad som är rätt när stunden är kommen. Hans känsla för rättvisa har alltid varit större än hans bekvämlighet. Jag ber om vägledning, men får ingen tröst. Jag hoppas att jag kan se klart när jag står vid kanten. Jag tror inte längre att min blick kommer att riktas åt samma håll som B.

Standard

2 thoughts on “Något måste hända

  1. o skriver:

    Bra text, jag älskar slutet:

    ”Jag har aldrig tvivlat på B. Utan tvekan kommer han göra vad som är rätt när stunden är kommen…….Jag tror inte längre att min blick kommer att riktas åt samma håll som B.”

    Motsättningen förtätas på några rader och man skjuts ut i tystanden efter orden; med ett bultande hjärta.

Kommentarer inaktiverade.