tänkande

Ansvaret att läsa Marx

Det kommer alltid att vara ett misstag att inte läsa, att inte läsa om och diskutera Marx. Det gäller också några andra – och bortom den skolmässiga »läsningen» eller »diskussionen». Det kommer i allt större utsträckning att vara ett misstag, ett svek mot det teoretiska, filosofiska, politiska ansvaret. När dogmmaskinen och de marxistiska ideologiska apparaterna (stater, partier, celler, syndikat och andra doktrinproducerande platser) håller på att försvinna har vi inte längre någon ursäkt, bara alibin, för att vända oss bort från detta ansvar. Det kommer inte att finnas någon framtid utan Marx, utan minnet och arvet efter Marx: åtminstone efter en viss Marx, efter hans ande, efter åtminstone en av hans andar. För det kommer att vara vår hypotes, eller snarare vårt ställningstagande: det finns fler än en, det måste finnas fler än en.

Likväl är minnet en av alla frestelser som jag idag kommer att behöva stå emot: frestelsen att berätta om vad erfarenheten av marxismen innebar för mig och alla i min generation som delat den under ett helt liv, Marx nästan faderliga gestalt, den inre kampen mellan honom och andra stamfäder, läsningen av texter och tolkningen av en värld i vilken det marxistiska arvet var – och fortfarande är, alltså kommer att förbli – absolut och allt igenom avgörande. Det är inte nödvändigt att vara marxist eller kommunist för att acceptera detta uppenbara faktum. Vi bor alla i en värld, en kultur skulle somliga säga, som på ett mer eller mindre synligt sätt, och djupare än vi kan säga, bevarar spåret av detta arv.

—Jacques Derrida i Marx spöken, ss 45-46.

Standard