tänkande

Spökhistorier

Akt I: ”Ett spöke hemsöker Europa”

De där första orden, så ofta förbisedda, i Det kommunistiska partiets manifest – ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke” – säger kanske mer om kommunismen än vad Karl Marx vid tillfället ämnade. Ett spöke hemsöker alla det gamla Europas makter som ”har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke.” De väldiga arméer av proletärer som hotade det gamla Europa verkar dock sitta bekvämt nu. Inga hot om att storma de besuttnas palats längre. Eller? Hur kommer det sig då att den heliga hetsjakten fortfarande pågår?

Jacques Derridas säregna Marxkommentar – lägligt publicerad inte långt efter det att ”Historiens slut” hade proklamerats – Marx spöken, kastar ljus över detta fenomen ”kommunismen som spöke”. Historien, visade det sig, var inte så lätt att göra sig av med. Det förflutna kommer ständigt åter för att hemsöka det nuvarande. Kapitalismens fanbärare trodde att de blivit av med spöket när den ryska björnen kollapsade. Tji fick de, säger vi. Vi som fortfarande strävar efter den gemenskap som oundvikligen är knuten till ordet ”kommunism”.

Kapitalismen skapar sina egna dödgrävare, sa Marx. Vi kan lämna Marx profetior åt sidan för nu, men vad som kvarstår är att kapitalismen inte blir av med spöket därför att det är beroende av den historiska kraft, den som vi kallar arbetarklassen, som ständigt åkallar spöket. Arbetarrörelsen och dess ställföreträdare må vara döda (och det är inget vi sörjer), men arbetarklassen (även om den går under allt för många namn idag) var inte lika lätt att bli av med, helt enkelt därför att kapitalet inte klarade sig utan arbetet.

Vi sjunger inte i kör längre eller marscherar i takt (tack och lov), men vi kan fortfarande säga: ”Ett spöke hemsöker Europa…”

Akt II: Helige Max

Marx hade sina egna spöken. Han gillade dem inte och försökte förgäves fördriva dem. Det är därför lustigt att han åkallar spöket i manifestets sidor efter att två år tidigare i Den tyska ideologin ha angripigt sin kollega bland Die Freien, Max Stirner, för att ha fallit offer för spöken. Stirner spökar för Marx. Stirner talade om spökena innan Marx gjorde det. ”Han har bedrivit tjuvjakt på Marx spöken.” Helt oacceptabelt för Marx givetvis. Därför måste han angripa Stirner, ”någon som nästan liknar honom till förväxling: en bror, en dubbelgångare, alltså en diabolisk bild. En slags vålnad av honom själv.” (s. 202) Stirners fel, enligt Marx, är att han förråder fadern, Hegel, men på fel sätt. Det rör sig om att ”världen för Hegel inte bara var förandligad, utan också av-förandligad” (s. 181) – det vill säga, han har missat det nödvändiga, bestämmelsen. I slutändan, menar Marx, förstör Stirner bara representationerna i deras representationsformer. Det finns inga spöken utan kropp, eller ett sken av en kropp. Trolla bort spökena och kropparna finns kvar.

Men just som vi trodde att dispyten mellan bröderna var över förbluffas vi av något märkligt. Det tycks som att Stirner har kapitulerat. Kroppens ego är alltid ”bebodd och invaderad av sitt eget spöke.” (s. 194) Stirner förbluffas inte längre över ”att hädanefter bara finna ett spöke i sig själv.” (s. 195) Det är som om Stirner återvänder till Marx för att säga: ”Käre bror! Du kan inte fördriva dem alla. Lyssna till dem, vad säger de?”

Akt III: Kapitalets spektrologi

År senare lyssnar Marx. Han hör inget men börjar se. Gengångare, vålnader… Hade kapitalet sina egna spöken? Men varför talade de inte? Kapitalet hade onekligen också en ”fantomeffekt”, och han fann den i varufetischismens mystiska karaktär. Vid det tillfälle som bordet började dansa – för att som Derrida låna ett exempel från Kapitalet – visade det sig att ”[t]inget är varken dött eller levande, det är dött och i livet på samma gång. Det har ett efterliv. Utspekulerad, uppfinningsrik och samtidigt mekanisk, sinnrik och oberäknelig: denna krigsmaskin är en teatermaskin, en mekhane.” (s. 221) Ett väldigt skådespel utspelar sig, så totalt och genomgripande att människorna inte längre känner igen den sociala karaktären i deras eget arbete.

”Det »specifika» hos spökena, liksom hos vampyrer, är att de saknar en spegelbild, den sanna, goda spegelbilden (men vem saknar inte den?). På vad känner man igen en vålnad? På det att den inte känner igen sig själv i en spegel. Detta är också det som sker genom varornas kommers med varandra. Dessa vålnader som handelsvarorna är omvandlar de mänskliga producenterna till vålnader. Och hela denna teaterprocess (visuell, teoretisk, men också optisk, optikal) inför en mystisk spegeleffekt: om inte spegeln återkastar den rätta spegelbilden, om den alltså fantomaliserar, är det först och främst eftersom den naturaliserar. Det »mystiska» hos varuformen som spegelbild beror av den sociala formen, det är det otroliga sätt på vilket denna spegel återkastar bilden, när man tror att den för människorna reflekterar »deras arbetes sociala karaktär»: en sådan »bild» objektiverar genom att naturalisera. Därigenom visar den genom att dölja, och det är dess sanning, den återspeglar dessa egenskaper som »objektiva» egenskaper direkt inskrivna i arbetsprodukten, som »dessa tings naturliga sociala egenskaper». Från det ögonblicket – och här kan man se att kommersen mellan varor inte låter vänta på sig – blir den återkastade bilden (deformerad, objektiverad, naturaliserad) en bild av en social förbindelse mellan varor, mellan dessa inspirerade, autonoma och automatiska »föremål» som de dansande borden är. Det spekulära blir det spektrala just på tröskeln till denna objektiverande naturalisering: »Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva. Genom denna quid pro quo blir arbetsprodukterna varor, dvs. Ting med övernaturliga eller samhälleliga egenskaper».” (ss 224-225; Derrida citerar Kapitalet ss 248-249)

Men varför hör inte Marx någonting? Är skådespelet stumt; ett mimspel? Varuproduktionen åstadkommer något alldeles unikt; den inför en gräns, en ständigt expanderande gräns som omsluter allting i sin väg, i vilken den totala cirkulationen V-P-V vecklar ut en »serie utan varken början eller slut» (Marx). Kapitalet omsluter allt, blir en totalitet, och dess apologeter deklarerar därför Historiens slut.

Akt IV: Det messianska spåret

Vad apologeterna dock inte kunde bli av med var orättvisorna, klyftorna och förtrycken. De utnyttjade, uteslutna, förtryckta spökade fortfarande.

Det är lätt att se Marx som en bärare av en messiansk-eskatologisk tradition, kanske som en arvtagare av självaste Paulus. Det är en anda Derrida försöker vara trogen. Han formulerar det ”messianska utan messiansm”, utan religion, och är i den meningen också trogen Marx ateistiska anda. Det messianska är här ett löfte om det kommande. Derrida insisterar emellertid på att behålla det kommande som öppet, utan slut. Det är väsentligt för Derridas förståelse av Rättvisan. Det är samtidigt en stängning mot det eskatologiska momentet hos Marx och även Walter Benjamin, som influerat Derrida betydligt. Derrida vill bidra till den Nya Internationalen i tjänst för Rättvisan, ett ändlöst projekt. Vilket är nobelt såklart, men säger oss ingenting om slutet för det kapitalistiska produktionssättet.

Derridas ledmotiv är repliken ”The time is out of joint” från Shakespears Hamlet (som Marx också var särskilt förtjust i), vilket inte bara kännetecknar livet under kapitalismen utan är också förutsättningen för idén om Rättvisan. Föreställningen om en slutgiltig lösning kommer med risken att Rättvisan blir en regulativ idé som världen skall rättas efter. Det är i Derridas ögon tyranni och han vill bekämpa den, och med all rätt. Men om vi tar Benjamin på orden och läser det messianska inte som mål utan slut kan vi se det i ett annat ljus. ”Först Messias själv fullbordar allt historiskt skeende”, hävdar Benjamin, och fortsätter:

”Därför kan ingenting som hör historien till av egen kraft sträva efter en relation till det messianska. Därför är Guds rike inte telos för den historiska dynamis; det kan inte uppställas som mål. Historiskt sett är det inte mål, utan slut.” (”Teologisk-politiskt fragment”, i Bild och dialektik)

Innebär en sådan läsning av Benjamin mot Derrida att Rättvisan överges? Inte nödvändigtvis, för det etiska ansvaret inför den Andre består. Men det inverkar på vår politik som inte kan vara uppbygglig utan blir nihilistisk. Urledvridningen kommer inte vridas tillbaka eller rätas ut. Tvärtom måste förfallet (nihilismen) påskyndas. ”Att sträva mot detta … är uppgiften för den världspolitik vars metod måste betecknas som nihilism.”

Akt V: Marx som skräckförfattare

Vålnader, spöken, gengångare, vampyrer, ting som får liv… Marx författarskap är fullt av dessa varelser. Den världsbild som tecknas i Kapitalet är mörk och mardrömslik, likt en zombiefilm där vi knappt vet vilka som är hjältar eller vilka som är de riktiga monstren. Marx var sparsam med sina visioner om en verklighet efter kapitalismen. Världen verkar stängd, och värst av allt tycks den vara cyklisk, som om de identiska uppföljarna aldrig tog slut.

Kapitalets monstruositet lever av och i kroppar, verkliga kroppar. Vi vet, tack vare Marx geni, att det i själva verket är våra kroppar som utgör kapitalets monstruösa kött, och att vi nu blivit parasiter på denna kropp (utan organ). Även om vi skulle förmå att äta livet ur kapitalets kropp, skulle vi kunna överleva utan den? Om inte, kan vi skapa nytt liv?

Standard