tänkande

Innerlig utförsbacke. Några lågmälda antydningar om Hjalmar Ekströms mystik

Han vände sig bort från världen, inåt ”krossad och uppgifven och förvirrad”. Jaget utgör det stora hindret för ”Guds herravälde i hennes hjärta”. Inåtvändningen görs mot Jaget, som uttömmelse, att göra sig till ett ”afskilt tomt kärl”. Vad är detta för väg?, frågar du dig

”Och du får intet svar, ty frågan visade, att du ännu ej blifvit uttömd på dig själv. Istället drifves du alltfort framåt på vägen, ingenting kan längre hålla tillbaka: det är icke du, som drifver på, det är en oemotståndlig makt, som drifver dig, och hvad slutet skall blifva, vet du icke; du kan ej längre göra hvarken till eller från. Du är inne under Guds Dom, och du vet icke, att i denna Hans Dom bor ett helt haf af barmhertighet och kärlek, en barmhertighet och kärlek utan gränser.” (Ordet och hjärtat)

I utblottelsen; kärleken. I stillheten; kraften. ”Men så snart människan vill gripa och fasthålla detta lif eller tillägna sig det såsom något eget, så flyr det undan henne.” Vägen är de svagas väg, den bräckliga, en ”innerlig utförbacke”, ständigt uttömmande, och du alltid skyldig. Den förtappade människans bortvändhet, och inåtvändhet, är inte upprättandet av en egen värld utan utplånandet av det egna. Den ”osynliga världen, som är Nådens Rike eller Guds Rike” börjar uppenbara sig inför den inre människans ögon. ”Hon är som en upptäcksresande.”

”Människan måste genomgå dopets flod, förintelsens flod, där allt hvad denna världen påklädt henne, blir henne afklädt och där själfvet i henne drunknar och dör. Här går den Osynliga Världens Dom öfver människan, öfver hennes tankar, ord och gärningar. Här komma störtvågorna från hennes gångna lifs synder och misstag öfver henne; nöd och ångest och förvirring öfverfalla henne, och hon känner det som om helvetet hölle på att gripa henne som sitt rof. – Men du, människa, som kommit in i denna strömhvirfel, till dig ett ord: Frukta icke!” (Den inre människan och den osynliga världen)

Det är en rening och plötsligt ser man klarare. Man får bättre urskiljningsförmåga. Man ser hur den ”oupphörligt rinnande sanden i tidens timglas” styckas upp och organiseras för att dominera våra liv. Människan, som slav under tiden, skådar aldrig Evighetens Sol. ”Inom sig har hon dock något, som ropar efter denna Sol, som utan denna Sol måste förtvina och dö, nämligen hjärtat.” Evighetens sol strålar alltid på oss. Allt vi behöver göra är att stanna upp och känna den.

”Denna Sol bringar tidens hjul att stå stilla. Med sin milda värmes makt bjuder den ditt hjärtas möda och sträfvande och ångest: Stopp! Dess bjudande bud till ditt hjärta är: Sabbat! Och dess ord äro kraft och makt, de äro icke blott ett bjudande, utan också ett förverkligande. … Och Guds Sabbat innebär ett upphörande af människans eget handlande. Den är en omflyttning af kraft-källa: kraft-källan flyttas från tidens och världens och människornas mångfald och splittring till Evighetens och Enhetens, d.v.s. Guds Ena Eviga Nu, som är den mäktiga stillhet, det Lifvets Haf, hvarur allt flutit och till hvilket allt flyter tillbaka och som är all Lifvets ljuflighets och salighets Hem.” (Tid och evighet)

Vändningen utlöser kraften, den kraft som inte hör människan och den här världen till.

”De sker det, att allt i denna världen vändes upp och ner för människan, det som förut var högt, blir nu lågt, det stora litet. … Kraften ligger i det Osynliga. … Så mycket hon vänder sig från det synliga och till det Osynliga, så mycket kommer Kraften till genombrott i och omkring henne, så mycket kommer äfven Kraften att midt igenom henne verka ut på det synliga, fast detta oftast på ett fördolt sätt.” (Kraft)

Det är vad Paulus talade om som en öfning till gudaktighet, en övning i att ”stiga ned och blifva liten och fattig och naken och hjälplös”, ett ”bönens lefverne”. Detta leverna är för mänsklighetens förnumstighet vansinnigt, fördolt, och de som följer denna väglösa väg ”äro världens afskum.”

* * *

”Guds-Ordet är för förnumstigheten en förseglad skrift. Dess hemlighets insegel brytes icke af något än så skarpsinnigt människoförnuft. Det brytes endast af det som ej hör denna världen till, af det i världen förnedrade och bespottade.” (Enfaldighet)

Hur känna Gud? Hur äga visdom om Gud? Inte genom att tillägna sig denna världens förnumstighet. Vandra tillbaka på den väg som ledde ut i det upplysta, tillbaka till skogen.

”Lammet åtrår inget skarpt vett, söker ingen hög visdom, ej heller några höga ting. Men just därför att det är stilla och sagtfärdigt, får det den stillhetens och sakmodets höga Vishet, som utgöres af Enfaldens HVILA I GUD.” (Enfaldighet)

* * *

Bönens leverne, Lammets liv, är tvåfaldigt utstött: först den enskildes flykt och vändelse, sedan för alltid bespottad och jagad av den här världens människor. Att vandra bedjande är därför att vandra ensam. ”Hon måste blifva afskild, hon måste blifva uttagen ur världen, uttagen ur tiden och ställd öga mot öga med Gud.” Det händer i denna ensamhet att hon slutar bedja för att istället bli ledd av Bönen. ”Ja, just i sin ensamhet har hon förbindelse med alla ensamma bedjare: ensamheten inför Gud förbinder dem i Gud, ty en såväl som alla af dem har blott ett enda mål: GUD.” Bönens leverne är att stiga in i sitt inre stilla rum, och det är en ändlös vandring ”ty människans inre har flera rum, det ena innanför det andra, och ju längre in hon kommer, dess stillare rum finner hon.”

”Bland de frestelser, som möta människan på Guds väg, är den, att göra gärningar, en af de mest bestickande.” (Hvila-Arbete)

Människans, Jagets vilja och engagemang hör till den här världen – ”Guds gärningar äro GUDS och icke människans gärningar.” Gör därför inget som du föreställer dig vara Guds vilja – ”hvila – vid den Gudomliga viljan”. Var stilla och tyst och Guds arbete strömmar genom dig även när din yttre människa är mitt i världen, tvingar dig till övergivande och helig likgiltighet, för inget är heligt utom Gud.

”Människans kraft står i vägen för Guds kraft (må detta åter och åter upprepas!), ty den som menar sig äga kraft, har ej rum för Guds kraft, människans kraft har intet behof af Guds Kraft. Därför kan Gud icke nå en människa, så länge hon känner sig stark i sin kraft, så länge hon är sig själf nog. Men när foten slinter, när nöd står för dörren, när människan brytes ned, då öppnas hennes dörr på glänt mot Evigheten. Och då börjar hon också inse och erkänna, att all kraft är Guds och att människan af sig själf alls intet förmår.” (Hjälplöshetens evangelium)

Vägen är inte bara ensamhetens utan också lidandets väg. Att vandra denna väg, att leva det Fördolda Lifvet, det vill säga det bedjande levernet, är ”som vinden, i det man icke vet hvarifrån det kommer eller hvart det far”. Det finns ingen riktning, ingen plan. ”Människan har blott att följa dragningen, d.v.s. att icke göra motstånd mot Hans dragande.” Och vi ska märka att vägen, den Gudomliga Kärleken, inte står att finna i det ”höga och märkvärdiga, men väl i det lilla och obeaktade.”

”Ja visst, människans hjärta steg icke upp till Himmelen för att sålunda vinna Kärleken eller det Gudomliga, utan Guds Hjärta steg ned i stoftet för att vinna människan; människan steg icke upp i det Höga för att blifva lik Gud, utan Gud steg ned till jorden för att i Kristus blifva människa och sålunda gifva Sitt Hjärta i utbyte mot människans arma och vilsna hjärta.” (Om kärleken och ”det lilla”)

”Jag vill ej mer lita på mitt hjärta, inte ens, ja kanske allra minst, när det begär gudomliga ting, ty det leder mig icke rätt, utan jag vill lite på Guds Hjärta, äfven när jag alls intet begriper och alls intet kan se, ty Guds Hjärta (Kristus) är oåtkomligt för förnuft och tanke, men öppet och åtkomligt för tillit.” (Om kärleken och ”det lilla”)

”Kärlekens vägar gå stick i stäf mot denna världens.” Den inre människan som gjort sig till ett tomt kärl, äger inte kärleken, den offrar kärleken d.v.s att ”tillräkna Gud all Kärlek.” Slösa med kärleken, älska dem ”så högt, att man icke rädes för att synas dem afskyvärd”, för då ”älskar man med den eviga kärlek … och då binder man icke människorna vid sin egen person, utan man binder dem vid Gud”. Att leva Lammets liv, vändelsen och innerligheten, är inte en bortvändelse från det lilla och låga i människor, ”det innebär att lefva i världen men icke af världen” vilket innebär att ”[d]e ting och människor, som hon såsom världens slaf umgicks med, få nu en helt annan gestalt för henne.”

”När någon träder in i sin enskilda, ensamma inre kammare, då träder han ut ur det yttre umgänget med människorna (äfven om han befinner sig midt ibland dem) och in i det inre umgänget med dem, ity att hans ensamma inre kammare är ett med, eller just samma kammare som hvar och en annans ensamma inre kammare. Att träda in i sitt inre blir då att träda ut till gemenskapen med alla, eller med andra ord: att träda in i sitt inre blir att genom sitt inre träda in i gemenskapen med andras inre.” (Den inre kammaren)

De som skolas i ”Tystnadens, Ensamhetens och Lidandets Högskola” är få. Man vill klättra upp på de högsta toppar och ropa ut till människorna att underkasta sig Guds Dom. Man vill, men kom då ihåg att inte vilja, vila vid den Gudomliga viljan. Tala inte, tig. Ordet vänder sig alltid blott till den enskilde och ensamme. Talet om tystnad, ”själfva ordandet därom” kan tyckas ”vara en motsägelse” men ”tystnaden består icke i frånvaron af ord, utan i att den enskilde tiger så, att själfva tystnaden får tala till honom och gifva honom ord”. ”Tystnaden är det skapande ordets moder.”

De som vandrar ”stick i stäf mot denna världen” vandrar ensamma, tysta och lidande i det låga och mörka.

”Tystnaden blir äfven i denna världen, där allt sträfvar efter det rakt motsatta, något som intensivt ingriper i allt, intensivt utlöser krafter och gärningar genom den tigande. Det mäktigaste talandet (äfven i denna värld) är tigandet. Den mäktigaste gärningen och det mäktigaste verkandet är stillheten och orörligheten. Den största kärleken är att gå bort för att bereda de andra plats, alltså tillbakaträdandet. Med ett ord: att vara död här i lifvet är en handling och ett talande i motsatt riktning mot världen och därför så mycket djupare och vidsträcktare ingripande än alla världens handlingar och ord.” (Tystnad)

Ned i stoftet. ”Och i detta nedstigande ligger uppåtstigandet.” Yttre isolering är en svår prövning, stundom nödvändig, men vandra också bland människorna. Man kan vara ensam med Gud mitt bland ”människorna och de skapade tingen och umgås med dem och ändå lefva utanom dem, om man har sitt lif i det ofvantill är.” Lev, ensam med Gud, bland människorna, låt tystnaden tala och stillheten verka.

Alla citat från Utblottelse. Ett urval betraktelser ur Det Fördolda Lifvet. Av Hjalmar Ekström och andra kristna mystiker. Eolit förlag, 2007. ISBN 978-91-975975-7-9

Se också Café Exposés Den stilla kammaren och Himmelska ögon och det Gudomliga skådandet, samt Christina Zaars Skomakaren som blev andlig själavårdare.

Standard