inre erfarenheter, novellfragment

Flytande rädsla

Vi hade kommit in med färjan, det var natt och jag och J. gick utmed hamnen och tittade ut över havet. Vi var omkring tioårsåldern och det var första gången vi greps av rädsla för den oändliga existensens villkor. Vi var barn som blivit drabbade av yttervärlden, vi insåg att det existerade en verklighet utanför oss själva och våra lekar. Hade havet, den mörka, flytande terrorn berövat oss en barndomens oskuldsfullhet, satt oss i en ny verklighet där vi var små, små människor för alltid avskärmade från barndomens herreskap över verkligheten? ”Akta så ni inte ramlar i!”, ropade M.

Senare, långt senare då när man tvingas ut ur den sena barndomen och in i vuxenlivet, var jag på väg hem från en kvällskurs. Det var mörkt, jag var ensam och drabbades återigen av en total rädsla, en genomgripande, paralyserande rädsla. Rädslan för framtiden. Oron för det kommande. Det här var något annat än den rädsla jag och J. greps av när vi stod vid havet, rädslan för döden. Den där höstkvällen när jag stod ensam i busskuren fruktade jag inte för mitt liv, utan för framtiden, min plats i framtiden.

Det skrämmer mig fortfarande. Jag har ingen plan för framtiden, ingenting som stillar oron. ”Vad gör du med ditt liv? Skriver? Vad ska det leda till?” Ja, jag skriver. Jag skriver något så fånigt som en blogg. Knappast något som ger mat för dagen. Kanske skriver jag för något så fånigt som ett hopp, ett hopp om en annan framtid. Ett hopp om att en obestämd, öppen framtid som kan komma med något annat än oro. Packa ihop laptopen och res ur till kusten, skriv om havet och livet och döden. Det är ju semester trots allt. Tid för att skriva.

Standard

One thought on “Flytande rädsla

Kommentarer inaktiverade.