Övrigt

Fransk teori

Förra veckan skrev Anders Burman en understräckare på SvD om François Cusset bok French Theory: How Foucault, Derrida, Deleuze, & Co Tranformed the Intellectual Life of the United States. Nu hyser jag inga förhoppningar om att Burmans text eller Cussets bok kommer sätta p för metadiskussionerna om denna straw man, men de ska lyftas fram så att åtminstone några fler kan lämna det bakom sig.

Åren kring sekelskiftet blev det inte des­to mindre vanligt med dödförklaringar av postmodernismen (och indirekt också French Theory). Det var mycket som bidrog till detta, men en avgörande faktor bestod i att termen postmodernism då hade förlorat mycket av sin betydelse efter att under de närmast föregående decennierna ha använts på alla tänkbara sätt och om alla möjliga företeelser. Det var också vid den här tiden som ”postmodernism” mer allmänt började användas som ett tillhygge i diverse estetiska, intellektuella och politiska debatter, det vill säga som en förment förkastligt position som man tillskriver sina motståndare. Sålunda finns det numera stora likheter mellan hur termerna ”postmodernism” och ”positivism” används, nämligen för att misstänkliggöra eller förlöjliga sina motståndare, låt vara att dessa i ena fallet kopplas samman med kontinentalt tänkande medan de i det and­ra fallet tvärtom hör till den analytiska traditionen.

I dag är det framför allt högerintellektuella som använder ordet postmodernism i mer eller mindre ­pejorativa syften. När det talas om dagens postmoderna vänster – ­eller pomovänstern rätt och slätt – görs det vanligtvis med en kritisk, nedlåtande hållning, även om kritiken brukar formuleras i övergripande, föga konkreta termer. Delvis av dessa skäl är det svårt att tänka sig någon framtid för postmodernismen i snävare mening. Genom att användas om allt och inget har begreppet närmast blivit obrukbart och förlorat sin kraft som analysredskap. Men även om postmodernismen som sådan må vara död är det tydligt att många av samtidens mest intressanta politiska teoretiker – till exempel Zizek, Jacques Rancière, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe – på ett fruktbart sätt tagit till sig olika insikter, perspektiv och begrepp från de franska postmoderna och poststrukturalistiska teorierna. Då vänstern i den konkreta politiken däremot inte alls lyckats utmana dagens nyliberala och nykonservativa hegemoni kan man dra slutsatsen att det i dag finns en radikal teori men ingen radikal politik, vilket kan jämföras med Althussers gamla sats att en revolutionär praxis förutsätter en revolutionär teori.

Standard

3 thoughts on “Fransk teori

  1. Gabriel skriver:

    Släntrade in här tack vare den intressanta diskussion ang. Traditionalisterna och Kritiken, jag är tämligen ny på ämnet traditionalism och kan väl se lockningen i denna för mig högst postmoderna samhällskritik, dock verkar världsbilden vara intimt sammanknuten med företrädare för ‘Nya högern’ och antiegalitära tänkare i Alain de Benoist fotspår. Det kanske inte är rätt fält att posta kommentaren i men när jag läste detta inlägg så fick det mig att fundera, huruvida det finns någon tillgänglig analys av likheterna med den moderna traditionalismen och Nouvelle Droites tankegods?

  2. Postmodernismen är död, leve postmodernismen…

    Som du citerar så har termen kommit att betyda allt och ingenting. Men just därför kommer den nog att leva vidare i en eller annan form. En seglivad sak just genom att den är så diffus.

Kommentarer inaktiverade.