novellfragment

Ödet och skrattet

Vad kan det va nu? Ett år, minst. Jag kommer ihåg när jag besökte E. förra sommaren, strax efter att han hade fått idén, hur han hade börjat gestalta några av de personliga erfarenheter som skulle utgöra stommen till hans bok. Det var ett sätt, sade han, att behandla hans livskris och gå vidare. ”Jag måste skriva boken för att få ett avslut och en ny början. Mitt liv hänger på den här boken.” När jag nu var på återbesök var skrivbordet överfyllt av utkast, fragment och försök till att fastslå ett upplägg. ”Vad som återstår är bara att sammanfoga allt.” Boken som skulle ha varit ett hjälpmedel till att börja ett nytt liv hade blivit hans liv, det fanns inget utanför boken. Här är en människa vars liv är litteratur. Jag kom att tänka på Kafka som sade ”Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur”. Men E. höll inte med. Han led fortfarande. ”Boken måste avslutas. Något måste hända.” Trots att han skrev som han levde och levde som han skrev kunde han inte skriva sig ur – ur krisen, ur Boken. ”Något måste hända.” Han var fullkomligt maktlös. Det enda han fortfarande hoppades på var att någon dag, på något sätt, nå fram till en punkt då det inte fanns något mer att skriva. Jag var rädd att det är den dag han slutar leva. ”Något måste hända.” Vi pratade utan att komma någonstans och jag sade att han kanske måste komma till ro med tanken att han aldrig blir klar med Boken, att han kommer att fortsätta skriva på den för resten av livet, i en eller annan form. Men ”något måste hända”. Kanske är det som måste hända att formen, stilen, når en gräns varefter den förvandlas till något annat som är det avslut som behövs. Boken, det är hans liv och texterna, det är brottstycken. Han var medveten om det tragikomiska i allt det här. Boken, som till syvende och sist var hans personlighetsprojekt, skriver han ju för att kunna ta sig ut personlighetsfängelset. Det är absurt och vi skrattade båda åt det. Livet som litteratur, är det en förbannelse? ”Att lära sig att leva är att odla anarkin i sitt hjärta”, sade han med ett leende. Vi kom att tänka på Kafka igen, hur han kunde brista ut i skratt när han läste högt ur Processen för sina vänner.

Efter en vecka fick jag ett brev från E. Han skrev att han trodde jag hade rätt om att det inte finns något utanför Boken. ”Jag har misstagit mig. Allt som jag trodde låg utanför bokens ram, utanför gestaltandet, alla diskussioner och tankar om filosofin har i själva verket varit fullständigt inlemmat i Livet, i varje andetag, varje rörelse… Det har blivit klart för mig nu – tänkandet och livet, det har lämnat jaget efter sig och mina försök att återbörda det till jagets horisont har varit en chimär. Det tycks som att du hjälpte mig hitta den gräns jag sökte! Att äntligen glömma jaget och börja leva. Låt oss hoppas på det i alla fall.”

Låt oss hoppas. Varför känner jag så stor bävan när jag läser de orden? Det känns som att E. efter Boken endast kan vara intet, som att avslutandet vore ett nedstörtande i avgrunden. E:s väntan på att något måste hända har samtidigt varit den tid han har skrivit. Det är som att skrivandet inte kommer ur sig självt. Inget mer att skriva, men måste fortsätta skriva. Som Kafkas skratt, är det anarkin? Vilket öde… Vad jag kan hoppas på är att E. avslutar sin text med ett skratt. Men Boken, den kommer förbli hans öde.

Standard

One thought on “Ödet och skrattet

  1. O skriver:

    I want to learn more and more to see as beautiful what is necessary in things; then I shall be one of those who make things beautiful. Amor fati: let that be my love henceforth! I do not want to wage war against what is ugly. I do not want to accuse; I do not even want to accuse those who accuse. Looking away shall be my only negation. And all in all and on the whole: some day I wish to be only a Yes-sayer.

    – Nietzsche, The Gay Science (http://en.wikipedia.org/wiki/Amor_fati)

Kommentarer inaktiverade.