Kulturella exkurser

Nu speglar vi oss i vår egen glans

För ett par veckor sedan såg jag, långt efter alla andra, till sist Birros och Marcimains Upp till kamp. Första avsnittet lämnade mig lyrisk i nostalgisk längtan efter den flykt som så fantastiskt förmedlas där. Följande delar, som förvisso var bra, gav dock en överdos realism (som inte verkar ha varit helt historiskt korrekt, men det är mindre viktigt) som trollade bort det magiska i vad som skulle kunnat ha blivit en fantastisk serie. Hantverket har jag inga invändningar mot men jag känner mig på något sätt berövad av något. Känslan återfann sig dock när jag såg Bertoluccis The Dreamers (med manus av Gilbert Adairs). Det är svårt att sätta fingret på men det har något med nostalgin att göra. Det finns något speciellt i den här nostalgiska längtan som jag vill ta fasta på, något som jag inte tror all nostalgi bär med sig. För nostalgi kan, som vi vet, lika gärna vara – och är oftast – reaktionär.

Det är inte så enkelt som en längtan tillbaka till ett förlorat förflutet. Problemen med drogerna, den dogmatiska politiken osv., har redan belysts mer än väl. Vi vet allt det där. Det är något annat det kommer an på. I en intressant artikel menar Linda Hutcheon att ”[n]ostalgia, in fact, may depend precisely on the irrecoverable nature of the past for its emotional impact and appeal. It is the very pastness of the past, its inaccessibility, that likely accounts for a large part of nostalgia’s power–for both conservatives and radicals alike. This is rarely the past as actually experienced, of course; it is the past as imagined, as idealized through memory and desire. In this sense, however, nostalgia is less about the past than about the present.” Det är intressant med ’68-nostalgi bland en generation som inte var med, som har växt upp med en helt imaginär bild, en generation som samtidigt är fullkomligt genomsyrad av ironi (eller är vi post-ironiska nu för tiden?). Det har inte så mycket med tid och historia att göra, det är en medvetet ironisk nostalgi som erkänner omöjligheten i att återvända till det förflutna men som nyttjar nostalgins affektiva kraft.

’68-nostalgin står också ut för att det finns något i denna nostalgi som inte (bara) pekar inåt (tillbaka) till stabila identiteter utan lika mycket utåt, åt flykten. Första avsnittet av Upp till kamp förmedlar som sagt detta fantastiskt bra; Tommys fuck off till arbetsgivaren, Eriks skolkande, Lenas flyktlinje via universitetsstudier etc. (Musikens plats är givetvis central men det är ett helt annat inlägg.) Det var högtid för multitudens exodus, ett för hela den sociala verkligheten genomgripande och oreglerigt droppin’ out.

Vi vet hur drogerna ledde in på en suicidal flyktlinje, hur marknaden transformerades och inkorporerade ungdomsupproret, hur produktionen omorganiserades med postfordistiska modeller, globalisering etc. Vad som förblir sant i detta exodus är, för att låna Hardt & Negris ord, insikten om att: ”Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” (Imperiet, s. 183)

Storheten i Bertoluccis film är att insurrektionen ute på gatorna får agera bakgrund till den innerliga revolution som äger rum i den föräldrafria (an-arkiska) Parisvåningen. Inledningsvis med en viss rädsla dras Matt snart in i den tidsrumsliga bubbla som skapas och där de tre för en period lever oberört normöverskridande – men överskridande i andra hand eftersom målet inte är provokation – som om de redan levde bortom denna värld. Revolutionen har redan skett, åtminstone för Theo och Isabelle. När insurrektionen ute på gatorna till slut tränger sig på deras liv och de oundvikligen blir indragna är skiljelinjerna redan dragna. Det är inte en fråga för debatt huruvida den gamla världens väktare – snutarna – ska attackeras eller ingå i dialog och samförstånd. Theo slänger inte molotov cocktailen utav hat utan av kärlek, en kärlek som är utom denna värld, som är oförenlig med denna värld, som inte kan vara något annat än det här samhällets förstörelse.

De här två exemplen på nostalgi förmedlar i min tolkning vikten av exodus, både i världslig och inre betydelse. Uttåget handlar därför om något annat än vad exempelvis den så kallat post-politiska vänstern har gjort av nostalgin, vilket är mer av re-politik än någonting bortom. Dialektiken är bruten. Samtidigt fortsätter politiker i alla former att hävda sin delaktighet i skådespelets hyperrealitet.

Ett av de mer framgångsrika exemplen på ironisk nostalgi är sitcomen That 70’s show. Politiken framstår som blasé och komisk, och med undantag för Donna uttrycker gänget mest ett politiskt ointresse. Flyktteman är närvarande, kanske mest under sjunde säsongen (säsong fem till och med sju är de mest välgjorda; åttonde bör undvikas); Erics arbetsvägran och slackerliv, bland annat. I That 70’s show vinner ironin över politiken.

Kan nostalgin tjäna som en flyktens accelerator eller kommer reaktionen alltid att ha överhanden? Försöket inom science fiction till något radikalt icke-nostalgiskt – cyberpunken – är idag också ett föremål för nostalgi, och det senaste i raden av subgenrer utspelar sig ofta under viktoriansk tid. Ironin vinner alltid, tycks det som. Men är det defaitistens uttryck eller finns det något befriande i ironin och ointresset?

Ointresset lyfter massan ut ur den produktiva logik som det politiska maskineriets väldiga apparat påtvingar massan när den försöker forma denna formlösa gegga till gestalter: arbetare, medborgare, krigare. Massan svarar med sitt nja: ni, aktörerna, politikerna, entreprenörerna, får fixa vårt liv. Det är inte vårt ansvar. Vi deltar inte, vi ser på.”

Ointresset, ironin, passiviteten – är det inte i själva verket bara en fortsättning på uttåget? Ett övergivande som har börjat spegla sig i sin egen glans.

Standard

One thought on “Nu speglar vi oss i vår egen glans

  1. ”Dialektiken är bruten”

    Ger man er Deleuzeianer ett finger så tar ni banne mej hela handen.. :P

    Nej, skämt åsido. :) Det var ett av de bästa inläggen på länge.

    Men ytan är ju samtidigt ingen räddning, förtrycket gör sig inte påmind bara i bilder. Den är en fysisk påtaglighet, modulationen är social, den är fysisk. Vi kan inte avsäga oss livet. Flykten behöver ju en tidsligt-rumslig, historisk fristad. (postpolitik eller ej) Om inte den fristaden, om inte flykten själv är politik. Vad är den då? Är den något alls?

Kommentarer inaktiverade.