litteratur, tänkande

Självskrivet

Hur börjar man? ”Jag…” börjar det ofta. Det känns självklart på något sätt. Man vill skriva sig ur ångesten — skriva sig ur genom att med hjälp av den egna uppriktiga rösten förstå sig själv, och ur förståelsen förändra sig. Skrivandet som personlighetsprojekt: genom skrivandet till den Nya Människan. Skrivandet blir så något väldigt grundläggande, fundamentalt, för livet — det är ett återvändande till livet som existens, hitom omvärldens krav och frestelser. Samtidigt håller vi ögonen på horisonten, på framtiden. Anna-Karin Palm skriver i ’Inte ljuga, försöka leva’ (00-tal #26 2008, tema självbiografi) om bekännelselitteraturen som ett befrielseprojekt. Det handlar om att bryta sig loss och komma vidare, stärkt (upphöjd?) — också att överskrida det egna jaget. — Rösten som talar är ensam. Till en början kanske inte bara en röst, men de talar med varandra (reflexion) — jaget finner sig själv — och den ensamme blir skapare. ”Inget går upp mot att skapa sig själv.” (Agneta Klingspor, Nyckelroman, sid 29 – citerat av Palm) Jag skriver för att tala med mig själv, för att jag är ensam. Jag skriver för att skriva mig ur mig själv — för att bli en med de andra. Sammanfattat: skrivandet som projekt.

Om det är sant att skrivandet börjar i exilen (krisen, hemlösheten, bristen) — vad händer när man inte kommer ur den, när projektet misslyckas? Jag skrev för att förstå mig själv, men ur förståelsen kom inte skapande utan förintelse. Skrivandet sköt ut mig i exilen, ständigt på nytt. Skrivandet sökte sig inåt, genom jaget till de andra. Men likt en bumerang återkom jag till exilen, i ständig pendelrörelse mot utsidan. Inga mer projekt. Vi har passerat linjen, Gud är död, unt so weiter…

Anledning att skriva: för att ta exilen i besittning, bli nomad. En litteratur som aldrig kommer fram (eller ännu hellre: som alltid stannar kvar, på utsidan), som är exil, nomadisk. Exil utan projekt: tomhet som mättnad, inte brist. — Att skriva sig ur nihilismen genom exodus, men som övergivande snarare än flykt.

* * *

I Madeleine Grives intervju med Agneta Klingspor (00-tal #26), en av Sveriges mest framträdande inom feministisk bekännelselitteratur (som jag förstått det), säger Klingspor att hon inte längre är intresserad av jaget och vill tala om samhället istället. Hennes senaste bok Går det åt helvete är jag ändå född är menad att markera ett brott med bekännelselitteraturen och riktas utåt. Hon menar att hon ”vill undvika politiska analyser och istället vara så konkret som möjligt.” Men försöket att röra sig bort från självcentreringen resulterar i Klingspors fall mer i en rörelse bort från det självupplevda överhuvudtaget, vilket får till följd att första delen av Klingspors bok känns fruktansvärt förutsägbar och inautentisk, det vill säga inte uppriktig. Vi får ett disparat hopplock av avskärmade, inlevelselösa exempel på ”välfärdssamhällets förfall”, presenterat föga övertygande och politiskt genomskinligt. (Det verkar dock vara en åsikt jag är ensam om; boken är hyllad av många.) Bokens andra del som är en meditation över döden, förhållandet till modern och sexualiteten är helt annorlunda och stundtals riktigt bra. Här har passiviteten, övergivandet, mötet med den andre fått ta plats vilket man direkt märker av. Skillnaden mellan de båda delarna blir markant och man kan verkligen fråga sig varför de fogades samman.

Försök att överge bekännelselitteraturen riskerar lätt att bli en politisk spegelbild där man istället för jaget inbillar sig att man kan tala om samhället på ett allmängiltigt sätt — vilket sällan eller aldrig blir uppriktigt. Samtidigt är det nödvändigt att fortsätta försöka överge personlighetsprojektet. Klingspors bok är ett experiment i detta övergivande, ett delvis misslyckat experiment men där finns också ledtrådar till nya möjligheter.

* * *

Anledning att skriva: För att deklarera ”Här är jag!”, därför att upplåtenheten, svagheten och bräckligheten — avkastandet av personlighetsprojektet — börjar med mötet med den andre. Skrivandet som öppnandet av en zon, en plats, där mötet äger rum. Om detta möte förutsätter vi en uppriktighet, ett blottande av våra svagheter, vår ofullkomlighet, för att det ska vara ett verkligt möte. Ett kommunicerande av vår singularitet avlägset alla föreställningar om självtillräcklighet eller strävan efter detsamma. Skrivandet blir på ett sätt våldsamt då den andre dras in, anropas, och vi ställs ansikte-mot-ansikte. Men framför allt är det ett våld mot jaget — jag rubbas ur min stabilitet, blir sårbar.

* * *

Ett problem jag har brottats med länge är att finna en väg vid sidan av både svaghetsförakt och självömkan. När man vill bort från personlighetsprojektet är det lätt att också komma bort från den enskildes utsatthet, och vice versa; att i vittnandet av den enskildes utsatthet innesluta sig och stänga ute andra. Nödvändigheten är det som mer och mer framträder som nyckelbegreppet här; hur jag av nödvändighet tvingas till skrivandet, samtidigt som jag av nödvändighet aldrig kommer fram. Att ta exilen i besittning måste bli att följa nödvändigheten, vända den emot sig, emot mig. Nödvändigheten tvingar mig till exil, till tillbakadragande, till det inre, och fortsätter i ett ständigt avskrivande, eller utskrivande — ett uttömma av mig själv.

Det tycks å andra sidan omöjligt. Hur kan jag bli tom? Kan kroppen bli ett skal — genomströmmas det inte alltid av affekter? Blir vi inte tvungna att förstå uttömmandet som ett slags underordnande — att ge kropparna, multipliciteterna, fritt spelrum? Uttömmande som förslösande.

Standard