Kulturella exkurser

Mörkret och stjärnan

Har de senaste dagarna läst Hassan Loo Sattarvandis debutroman Still. Svensk litteratur är annars något jag har dålig koll på, men Sattarvandi fångade mitt intresse för att den behandlade en problematik ytterst få har något substantiellt att säga något om, och han gör det på ett, för mig, unikt sätt. Det är ett fragmentariskt berättande, ständigt avbrutet och upprepat. Det är i mångt och mycket en bok om passivitet, men det är inget som gör sig gällande direkt. Tvärtom är det först våldet och destruktiviteten som tar överhanden även om passiviteten kommer som en effekt av miljöns smygande instängdhet. Passiviteten hos huvudkaraktären Nemo och hans vänner är något helt annat än den stillhet till exempel en författare kräver när den skriver. Stillheten som boktiteln alluderar till är snarare som ett vitt brus, som en tv påslagen på en död kanal.

Miljön som Nemo, Ivan, Foggy och Saladin vistas i upplevs som extremt räfflad, med diffusa, interna mekanismer för inkludering och isolering. I den förortsterräng som beskrivs har det formats betingelser för krav på delaktighet i inkluderingen, ett begärsflöde som kommer fram tydligt i berättarstilen. Det är inte någon drönaraktig slackerstil utan en mer hastig, konstant avbrytande och upprepande stil, med ständiga krav på delaktighet, ett flöde man inte kan lämna, ett flöde som får Nemo och hans vänner att begära sin egen underordning. De kommer inte ut – exemplifierat av bland annat arbetsförmedlingens absurda byråkrati och bristen på busspengar – samtidigt som de låser sig till platsen genom att bedöva tristessen och känslorna med att ständigt röka skunk och ta rohypnol.

Någonting måste hända. Nemo och de andra väntar hela tiden på något. Vad som helst; bråk, strömavbrott, vad som helst som stör det dagliga flödet. Den pessimistiska realismen i Still är kraftfull. Det är svårt att inte få mentala bilder av de franska exkluderade för dryga två år sedan eller senast de danska; ett fullkomligt oförsonligt uppror, omöjligt att inordna i den här världen. En omöjlig situation, och just därför explosiv. Sattarvandi lyckas med detta vilket måste sägas vara sällsynt. Denna ena utväg, lössläppandet av krigsmaskinen, som hänger i luften och tydligast uttrycks av den beläste i gänget, Saladin (”Slå sönder allt, slå sönder allt – dra ner till centrum och bara slå sönder allt – det är den enda lösningen, bara då skulle de fatta vad de gör med oss” (s. 83)) hindras dock från att kompletteras av en andra utväg som hålls tillbaka, den mer avlägsna och poetiska flykten vi först skönjer tydligt vid bokens slut, men som också vagt lyser fram i ett par stycken då det verkar som att Nemo också väntar på något helt annat, att komma ur nuet; barndomsminnet av mamman och saknaden efter flickvännen. Nostalgi, poesi, kärlek – det som inte får ta plats, flykten som inte kan inordnas i klassanalysen vill eller kan inte Sattarvandi fullfölja.

Nu, efter att ha ägnat boken lite eftertanke ett par dagar, kommer jag att tänka på Miracolo a Milano. Skillnaden är att Vittorio De Sica inte håller tillbaka. Still saknar bara den där extra lilla dosen av magisk realism.

Standard