Ymniga vardagsbetraktelser

Vårljuset

Vårsolen tittar fram. Det är friskhetens tid som kommer nu. Det var nog ingen slump att jag plockade upp och började läsa t ex Kerouac just när våren började komma (och sedan försvinna igen, för att nu dyka upp några veckor senare). Får sådan lust att skriva, att skapa, kanske bara för det extra tillskott av energi som solljuset bringar, kanske för av att ljuset har lyft undan vinterdepressionen från mina axlar, kanske på grund av något annat. Varför skriver inga filosofer om sådant här? Vårens filosofi. Den friska luftens filosofi. Om hur klimat och väder påverkar skrivandet och tänkandet. Den enda jag kommer att tänka på som närmat sig detta är såklart Nietzsche. (Men det finns säkert flera, upplys gärna om det i kommentarsfältet.)

Blev precis färdig med Hassan Loo Sattarvandis debutroman Still. En ganska dyster och mörk roman, en höst eller vinterroman. (Det inte sagt som en kritik, tvärtom: Still är riktigt bra. Återkommer med en kommentar senare.) I somras läste jag Sommarregn av Marguerite Duras. Undrar om jag hade tyckt om den lika mycket om jag läst den under vintern? Hade tänkt läsa Albert Cosserys Människorna gud glömde, men den känns alldeles för höstaktig. Det får bli den snillrike Don Quixote eller något annat.

Rast från maskinen. D. kommer ut med elvakaffet och vi röker en cigarett med solen i ansiktet. Kisar för att se. Det här är motsatsen till isolering. Det är lättare att formulera en fiktionell mening nu än . Varför är det svårare att skriva skönlitterärt? Det kanske det inte är för alla eller ens de flesta, men för mig är det fortfarande påtagligt svårare. Möjligen har det att göra med att fiktionen ställer krav på fantasi och skapande, medan det icke-fiktionella är simplare på något sätt. Fiktionen ställer helt andra krav. Gör det litteraturen finare, mer värd, än (det filosofiska) tänkandet? Eller lämpar de sig till olika frågor, olika typer av frågor? Vissa böcker hade passat bättre i essäform, Jüngers Eumeswil exempelvis. Annat kan bli ansträngande abstrakt och obskyrt i teoretisk text men lysa med evident klarhet i fiktionell framställning. Duras Dödssjukdomen är ett exempel.

I ett försök att nå något som liknar balans har jag inför köpstopp på teoriböcker för en tid framöver. Max en teoribok på minst tre fiktioner. Behöver banka in lite anti-realism i skallen.

Standard

9 thoughts on “Vårljuset

  1. Jag kommer inte på någon ”vårfilosof”, men jag vill påminna om Strindberg! Röda Rummet kan väl sägas uppbära en slags ”vårfilosofi” där våren får symbolisera en i det fördolda uppvaknande radikalitet och sundhet, i ett i övrigt genomruttet och dött samhälle? Inledningsskildringen ”Stockholm i fågelperspektiv” innehåller ju dessutom nästan rent bokstavligt ”en bris av frisk luft”:

    ”Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg.”

    Kanske något långsökt av mig, men det är ju ändå August! ;)

  2. Försökte tvinga mig igenom ett utdrag av Giftas när jag läste litteraturvetenskap (en kurs som jag hoppade av), men pallade inte med. Får kanske ge Strindberg ett nytt försök. Det är ju en ganska intressant snubbe annars.

  3. Tips: Se till att få tag på en lite äldre upplaga! (Den som fanns på kommunbiblioteket hemmavid där jag lånade den en gång hade nämligen härliga illustrationer som nästan gav halva läsupplevelsen.) I övrigt rekommenderar jag ingenting av honom. Men just den boken ger ett väldigt energitillskott – ett måste för alla som lever i brytningstider.

  4. J.G skriver:

    Å andra sidan tror jag att närma sig den flytande gränsen mellan essä och fiktion i exempelvis Robert Musils anda är en ofta underskattad strategi. Det finns utmärkta samtida författare som Naipaul och Coetzee vilka bär fram traditionen på ett tämligen lättillgängligt, om än skarpsinnigt, sätt. Och i motsatt läger finns den mer strikt filosofiska fiktionen (där fiktion inte vidrör filosofi, utan filosofi vidrör fiktionen) som hos Blanchot, Ciroux et consortes. Varför inte närma sig dessa kustlinjer om du har sådana uppenbara problem?

    Det där med fiktion vs. filosofi känner jag igen. Jag läste väldigt mycket skönlitteratur tills för något år sedan då jag upplevde att fiktionen inspirerade och levandegjorde mig, men inte i tillräcklig grad stillade min hunger till allmänbildning och analytiskt tänkande. Nu har jag återvänt till mina kära klassiker, och jag kastar mig mest i fack- och filosofisjön av påtvingad nyfikenhet eller kunskapskomplex. Fast välskriven texter är väl huvudsaken…. Nej, vad var det du ville läsa? Fiktion? Jag rekommenderar Yasunari Kawabatas romaner eller noveller. Jag skulle gärna vilja veta om en filosofiskt lagd människa är förmögen att fullkomligt älska hans sensibla och på vissa sätt antifilosofiska texter. Hans författarögon har ingenting med intelligensen att göra, utan – något flummigt uttryckt – världsanden.

  5. Mishima uppskattar jag mycket, och Kawabatas namn har man ju stött på några gånger i samband med Mishima. Blanchot får man nog också säga vara en antifilosofisk författare i en mening, men det kanske är något annat du talar om med Kawabatas antifilosofi? Hur som helst blir jag verkligen intresserad av att läsa något och se om jag är förmögen att älska hans texter. Finns något utgivet på svenska?

  6. J.G skriver:

    Jag har kanske ett dussin böcker av Kawabata, men inget på svenska. Snöns rike, som är ett av hans främre verk, skall emellertid vara översatt till vårt språk tvåledes (från japanska till engelska och vidare).
    Egentligen menade jag nog inte antifilosofi. Jag har överhuvudtaget svårt att beskriva hans skapade världar – och jag vet inte heller hur intresserad du är av vad jag tycker.
    Men det är lite som en outtalad religionsmyt, en outtalad icke-filosofi, där varje beskrivning genom hans stil och perception (Kawabata ingick i den modernistiska ”nya perceptionsrörelsen”) ur den konkreta tomheten antar ett slags djupare, ogripbar, innebörd. Han var ju en japansk författare och den japanska kulturen är väldigt annorlunda vår, så därmed är det svårt att diskutera honom det där självklara sättet som vi gör inför våra egna kulturuttryck. Men som du vet finns det ett slags oskuld- och naivitetsdyrkan (tänk bara på deras kitschiga varianter i japansk populärkultur) samt ett slags parallell vördnadskult och ceremoniell högtidlighet. Allt väldigt typiskt japanskt, och i den bemärkelsen betraktar man honom som den mest japanska av 1900-talets författare, så trots att han sågs som en avantgardisk stilistiker var hans ämnen och värld faktiskt inte särskild olik – de kvinnliga! – förebildernas: Murasaki och Shonagon.
    Mishima är en helt annan författare: maskulin och knivskarp, med läggning åt det sublima och kraftfulla i en modernistisk europeisk tradition, samt givetvis den nietzscheanskt färgade antiken. Min förhoppning är att du uppskattar båda. (Kawabata var faktiskt en av Mishimas stora förebilder, vilket går att läsa i en läsvärd om än något formell korrespondens författarna emellan.)

    Ps. Skall jag vara ärlig hade jag egentligen tänkt rekommendera en tämligen lättläst, underhållande och postmodernistisk självbiografi av Martin Amis, Experience! – , men jag kom i första kommenten inte på vilken bok jag famlade efter, och nu lär jag med min långrandighet verkligen ha tämjt på ditt tålamod.

  7. ohnmacht skriver:

    Som alltid intressanta förslag av Joakim, måste dock spinna vidare på det uppröjda spåret… vintern (dvs. vår, kanske rentav tidig sommar) 2006 var jag i Chile, reselektyren var bland annat Fernando Pessoa. Och orons bok är ett utmärkt exempel på ett verk där filosofi och skönlitteratur korsas och liksom slår ut varandra, en vacker bok som arbetar under intelligensen men som likväl skriver in sig i någon form av analytisk, rationell tradition. Jag vill minnas att Pessoa uppehåller sig vid årstidernas verkan på medvetandet. Mer en tempererad bok än en vårbok kanske, verkligen inte något tropiskt klimat åtminstone. Det finns dock en sund skepsis mot naturen i boken, Pessoa är ingen Paulus förstås, men ändå, det finns något där:
    ”Jag tror inte på landskapet. Så är det. Jag säger det inte därför att jag tror på att landskapet är ett själstillstånd som Amiel påstår i en dagboksanteckning där den mest outhärdliga självbespegling uttrycks på ett mycket välformulerat sätt. Jag säger det därför att jag inte tror på det.”

    Det är verkligen sant, hur kan man tro på landskapet! Snillrikt.

    ps. Fast jag tycker förstås att du ska läsa Cervantes i vår, igår läste jag Hagar Olssons spännande novell Ridturen, modernism i sitt esse. En kort, hårdkokt och faktiskt mycket intelligent skildring av vad jag misstänker ska vara den sista människan, Don Q, och hans deliriska minnen. Minnen om en värld innan katastrofens förödelse.

  8. J.G skriver:

    Orons bok är av alla böcker som nämnts här kanske den jag vid läsningen uppskattade mest. Tillgång till solljus och möjligheten att öppna ett fönster är dock viktiga förutsättningar för att till fullo njuta av det snillrika fragmentverket. Jag läste den utomlands en solig förhöst, långsamt – sällan mer än ett par fragment om dagen -, sedan lade jag mig soffan likt privapersonen Pessoa och lät tankarna vandra.
    Pessoa är väldigt motsägelsefull, han ler åt kristna men besväras över att kristendomen tappar mark av modernitetssträvande. Han är skeptisk mot naturen men plötsligt förvandlas den leksamt till en genomträngande symbol för livet; i andra stunder skriver han uppriktigt ”så trist att jag aldrig varit en haremsdam!” medan hela eftermiddagar går åt att uppleva romerska kejsare och kinesiska fiskare inifrån, som vore de han själv.
    Dagdrömmen synes oftast vara det enda värdiga, ett slags livets essens – men så kommer naturligtvis ögonblicket då han förledd tittar ut genom fönstret och länge betraktar solnedgången, och då känner han sig till yttersta gränsen levande: ”Jag kände att livet handlar om att vara här, här och nu, ingen annanstans; en ljuvlig frukt att smaka – inte mindre abstrakt än doften av ett höstmoget äpple.”
    Det är överhuvudtaget komplicerat. Jag tror personligen det hans heteronym Alberto Caeiro som skrev den av Mårten citerade passagen, och den skeptiska lantpoetens diktsamling bekräftar väl detta. Men kanske var det också heteronymen Pessoa själv låg närmast?

Kommentarer inaktiverade.