litteratur, Ymniga vardagsbetraktelser

Lite för mycket att läsa

Som många skilsmässobarn i min generation har jag fått lära mig att bo tillsvidare, mellan. Denna fragmentariska (inte – ännu? – riktigt nomadiska) tillvaro har återkommit flera gånger i mitt liv. Återigen, denna gång pågrund av arbete, lever jag på samma sätt. Förutom laptopen är böckerna det viktigaste som hela tiden följer med. I en plastpåse kånkar jag ständigt med mig en bunt böcker. Alltid några fler än jag faktiskt läser igenom tills jag är tillbaka till min boksamling. I denna tillvaro har böckerna blivit en naturlig plats att retirera till, ett hemma som alltid finns men som alltid är outforskat. Att alltid ha med några fler böcker, alltid lite mer…

Jag tycker mycket om känslan jag får när jag letar runt i min boksamling, eller i ett antikvariat, efter något att läsa. Att göra ett val mer eller mindre i stunden för att jag upptäcker en bok jag köpte för länge sedan men aldrig började läsa och som nu plötsligt blev mycket spännande. Det ger en helt annan glädje i läsandet än det ordnade och livlösa läsande som läslistorna påbjuder. Nu är det ett bra tag sedan jag slutade med läslistor. De blev hela tiden längre och längre och jag har helt enkelt aldrig kunnat hålla mig till ordningen. Den där viljan att ha läst allt, att ha förstått och kunna fälla sin dom över det ena och det andra är verkligen äcklig. I viss mån är det helt naturligt när man på allvar börjar intressera mig för teori och litteratur. Och en viss gnutta av den där viljan kanske är bra ändå för den initierar ackumulationen av böcker som egentligen aldrig riktigt avstannar, åtminstone har den inte gjort det för mig. Jag införskaffar fortfarande mer böcker än jag hinner läsa. Att alltid ha några fler böcker, alltid lite mer, alltid något outforskat…

Digitala böcker är intressant i det här sammanhanget. Det är samma sak där, att jag samlar på mig alltid lite mer än jag hinner läsa, även om samlandet av digitala texter också till viss del görs för att fler kan ta del av dessa skatter, ett ”sharing is caring”-tänk alltså. Men liknande tankegångar rör sig i mitt huvud: ”ja, jag kanske kommer att läsa den här, efter att jag läst de där kanske den blir intressant, det är bäst jag sparar den”, osv. För är informationsöverflöd något negativt? När Babel intervjuade Umberto Eco hävdade han att överflödet fördummar oss. Då fick jag sådan lust att tillrättavisa: ”nej, problemet är inte för mycket information utan för lite tid”. Men en sådan tillrättavisning ekar falskt, för trots att det är rätt att den dagliga stölden på över åtta timmar av mitt liv stör och avbryter läsandet, tömmer mig på kraft, så skulle jag aldrig vilja ha tiden att läsa allt. Det konstanta överflödet av information är en välsignelse, tänker jag, för den håller uppe dörren till det okända, håller oss små, låter oss inte bli några allvetande gudar. Trots den fria tillgången till all information finns det alltid något lite mer, något utöver…

Standard