litteratur

”Metaforerna borde avskaffas”

Allegori skriver jag aldrig. … Jag skyggar lite grann för de där litterära begreppen, allegori, metafor, och så vidare, och symbol och allt var det heter. Jag försöker att hålla mig på markytan medan de där begreppen kan få sväva i skyn ovanför. Allting kan läsas som allegorier, naturligtvis, och metaforerna är väl oundvikliga men jag avskyr dem. Det är ganska ovanligt bland författare. De flesta älskar metaforer. … Vi utgjorde faktiskt en liten klubb en gång som träffades några gånger och helt enkelt satt över ett glas vin och hatade metaforer. Det var Erik Beckman och P O Sundman och jag och vi var helt överens om att metaforerna borde avskaffas. … Metaforen innebär att man placerar ett likhetstecken i texten och salig Norman Mailer, han var en mästare på detta. … Slå upp vilken sida som helst och ni hittar dessa likhetstecken radade på varandra. ”Hennes hy såg ut som en blommande sommaräng, som såg ut som ängarna i Wisconsin på 1940-talet, som var ett årtionden som…” och så vidare. Det är ju alldeles groteskt. Det är förfärligt.

Babel special, intervju med Torgny Lindgren.

Standard

14 thoughts on “”Metaforerna borde avskaffas”

  1. ohnmacht skriver:

    Märkligt inlägg från en som bevisligen insett det sköna i ett så pompöst, symboliskt och barockt verk som Så talade Zarathustra. Vadan detta behov av en sådan politiserad förståelse av språket som ju inte tycks vara något annat än en acceptans för den kultur som de facto segrat?! Från undergrounden till akademien; allt man ser är Frostensons uppmaning att sudda ut likhetsledet… Varför annars denna salongsfähiga fixering vid Erick Beckman, Gertrude Stein osv? Den motsatta linjen är förstås minst, om inte mer, problematisk, men det känns problematiskt och meningslöst med alla dessa utrop om metaforens och symbolens död emedan man då läst av dessa grepp från ett konservativt perspektiv. (Som om Baudelaire var en reaktionär…) Ta exempelvis Marjorie Perloffs mycket intressanta och gripande artikel Pound/Stevens: Whose Era? Där Pound premieras på Stevens bekostnad, jag håller med om att Pound är en större poet än Stevens. Men frågan är om Pound vinner över sin kollega utifrån de grunder som Perloff tecknar? I andra verk blir det också tydligt hur Perloffs estetiska grundsyn normeras av en slags omvänd konservatism, av politik således – en förkärlek till det konkreta Amerika istället för det gamla symboliska Europa osv. Jag har inget problem med amerikanismen inom litteraturen (tvärtom), men jag köper inte dessa binära uppdelningar emedan de är inverterad konservatism. Min poäng är att språkets anti-mytologiska funktion, dess fattigdom och brist på metaspråk, inte nödvändigtvis behöver betyda att det inte kan vara bemängt med prål, att det inte kan tangera barocken eller fungera med liknelseled (Ta den fattigaste och mest kärva boken av dem alla, Gamla testamentet).

    *

    Det stämmer att alla citaten nedan tangerar kitschen, och jag har medvetet valt ut politiskt problematiska författare (förutom Duras), men frågan är om deras verk kan reduceras till den kitsch som laddar deras politik?! Är det inte en sådan reducerande manöver som är faran för _all_ litteratur idag? Världens förvandling av den till kitsch, till reklam? (Som om Steins Rose is a rose is a rose är något annat än ett löpandeband, en reklamslogan…)

    ”… och jag såg en stor bedrövelse komma över människorna. De bästa blevo trötta på sina verk.
    En lära gick ut, en tro lopp bredvid henne: ‘Allt är tomt, allt är lika, allt har varit!’
    Och från alla kullar ekade det tillbaka: ‘Allt är tomt, allt är lika, allt har varit!’
    Väl hava vi skördat; men varför blevo alla frukter skämda och bruna för oss? Vad föll under sista natten ned ifrån den onda månen?
    Förgäves har allt arbete varit, gift blev vårt vin, ont öga brände våra fält och hjärtan så att de vissnade. Torra blevo vi alla, och faller eld på oss så ryka vi som askan. – Ja, elden själv hava vi tröttnat ut.
    Alla brunnar hava sinat för oss, själva havet har vikit tillbaka. All grund vill rämna, men djupet vill ej sluka! ‘Ack, var finnes ännu ett hav vari man kunde drunkna?’ – så klingar vår klagan över grunda gölar.
    Sannerligen, till att dö hava vi redan förblivit för trötta;
    nu vaka vi och fortleva – i gravkamrar!”

    F. Nietzsche, Så talade Zarathustra

    ”Ja, har låg fördärvets djup uppenbarat i eld, och de vackra gamla städerna vid Marinas stränder lyste i undergångens ljus. De glimmrade i eldskenet som en kedja av rubiner och i vattnens dunkla djup tändes deras ringlande speglingar. Även byarna och de enstaka gårdarna stod i brand, och ur de stolta slotten och klostren i dalen slog elden upp. Lågorna reste sig som gyllene palmer, röklösa i den orörliga luften, medan ett gnistregn föll ur deras kronor. Högt över dessa skimrande virvlar svävade purprubelsyta duvsvärmar och hägrar som lyft ur vassen. De kretsade i stora ringar, tills deras fjäderskrud plötsligt höljdes i flammor och de sjönk som brinnade papperslyktor ned i lågorna.”

    E. Jünger, På marmorklipprona

    ”För Ryuji var kyssen detsamma som döden, just den död i kärlek han alltid hade drömt om. Hennes läppars mjukhet, hennes mun så högröd i mörkret att han kunde se den med slutna ögon, så ljuvligt fuktig, ett ljummet korallhav, hennes ivriga tunga skälvande som sjögräs… mitt i all dennamörka extas fanns det något som var direkt hoplänkat med döden. Han var fullt medveten om att han skulle lämna henne om en dag och ändå var han beredd att dö lycklig för hennes skull. Döden vaknade inom honom och började röra sig.”

    Y. Mishima, Sjömannen som föll i onåd hos havet

    ”Ibland ser bröderna och systrarna ut som små djur som ligger tätt tryckta mot varandra i sömnen, täckta av blont hår och med fötter som sticker ut ur ur högen. Ibland ligger de spridda, som små barn som man har slängt i ett hörn. Ibland ser de ut som om de vore hundra år, som om de hade glömt hur man lever, hur man leker, hur man skrattar. De tittar långt efter Jeanne och Ernesto när de går längre ochlängre bort från skjulet för varje dag. De gråter tyst. De berättar aldrig varför de gråter, aldrig någonsin. De säger: Det är ingenting, det går över.”

    M. Duras, Sommarregn

    *

    Det här är helt klart fyra mycket viktiga verk, där jag kanske föredrar det fjärde. Likväl finns det något problematiskt i dem alla; nämligen ett estetiserande. Jag skulle dock inte säga att det nödvändigtvis måste lokaliseras till symbolerna eller allegorierna som nyttjas. Esteticismen ligger sällan i likhetsledet, ta Frostenson återigen, hennes kritik av ”bilden” leder henne märkligt nog in i esteticerandet, i det glättiga ordspelandet (Ta hennes löjliga dikt om Genet och Giacometti som exempel). Det är för mycket wortspiel i samtidens dikt, för mycket rikedom, och det beror snarare på motståndet mot metaforen och allegorin. Exempel? Tja, ta Hanna Nordenhöks Hiatus eller Helena Erikssons De,bara, verkligen slappa ordspel… ”Här är inte inte där”. Kom igen?!

  2. Jag hade mycket hellre sett att du skrev en kommentar på min lilla text Tomma ord.

    Jag avskyr verkligen fortfarande metaforen, vilket för mig är direkt kopplat till ärligheten i stilen. Alla dessa målande metaforer blir en ursäkt för författare att skriva massa skit utan att egentligen ha något att säga, utan att blotta något. Däremot köper jag det du skriver om liknelsen, att försöket att undkomma den lätt hamnar i immanentism. Men är det liknelsen som är avgörande här? Är det liknelsen som separerar de två verkligheterna från varandra?

  3. ohnmacht skriver:

    Man kan inte alltid göra sina vänner till viljes, men jag tyckte mycket om Tomma ord. Vi får talas vid om den.

    Okej, intressant med din avsky för metaforen, den känns ärlig… Perloff kopplar emellertid det greppet till ”de som vill säga något”, i det här fallet Stevens, alltså meddela TANKAR. Medan Pounds anti-metaforik då kopplas till form, ett meddelande av ORD. Alltså tycks du, vilket känns sympatiskt och intelligent, säga tvärtom: metaforen döljer ”sägandet”… Själv tycker jag att det är esteticerandet som är problemet och metaforen är förstås vanligtvis esteticerande, men rimligtvis fungerar ett metaforiskt grepp hos flera av dina favoritförfattare utan att det stör dig (Jünger, Mishima, Nietzsche, Duras). Eller? Men du har kanske rätt, vi måste kanske vara vaksamma här och specificera vad vi menar med metafor och liknelse. Återkommer.

    (Det här var bara något snabbt).

  4. Det här är något mycket intressant som Lindgren angriper i intervjun i Babel. Min erfarenhet är dock tudelad; dels så har jag en förkärlek för att använda liknelser på ett sätt som kan få mig att rysa lätt då jag återvänder till texten efter en tids vila, men det finns också något vackert i användandet av det i en text. Ta t.ex. Jünger i citatet här ovan ur ‘På marmorklipporna’. Förintelseakten målas dramatiskt med nästan impressionistiska penseldrag. Det är utsökt vackert komponerat av författaren.

    Dock finns det författaren som gödslar med liknelser som vore det ett mått på ett stort författarskap att dränka läsaren i detta ”blomsterspråk” – som om läsupplevelsen skulle befruktas av metaforerna för metaforens skull. Den som någon gång försökt sig läsa Björn Ranelid drabbas snart av en våg av liknelser som broderas ut i all oändlighet. Men för att tydligt visa vilken vacklande existens jag är så vill jag återvända till liknelsernas förträfflighet; som när jag läser Peter Weiss ‘Motståndets estetik’. Då slår det mig att liknelser – beskrivandet av skeenden och samband – bär upp den historiska romanens drivna dramatik i allt från Pergamonfris till surrealistiska sekvenser i Paris, där språkhantverket snarare skulle bli lidande av att låta en metaforasketism få råda, och så vidare…

    …som ni ser kan jag inte avhålla mig från att själv låta liknelserna föras in i min egen kommentarstext. Det är ett gift, det håller jag med om men vilket sött gift sedan.

  5. Jag kan förstå en viss aversion mot metaforen, även om jag samtidigt gärna omfamnar den. Metaforen kan, liksom märkandet av ord som Oscar Wilde uttryckte det, vara medelmåttans sätt att hävda sig mot geniet. Det vill säga, jag förlänar min text ett högre värde genom att ornamentera den med metaforer utan egentligt värde. Som exemplet med Mailers sommaräng, det är ett innehållslöst ordtravande där Mailers förhoppning är att väcka läsarens fantasi och fylla i det han inte förmådde att förmedla. Han tappar ur en ”säker källa” och hoppas förhöja sin text utan att eget egentligt arbete.

    Vad gäller Björn Ranelid, så finns där inget annat än ett ständigt eko av det redan sagda. Hans största fiende är tystnaden och med den ska han bekämpas.

    Med det sagt kan metaforen och liknelsen å andra sidan ge eller vara en så kallat sannare bild av såväl verkligheten som varandet än en konkret, rak beskrivning (Delueze, Nietzsche). Precis som fiktionen, litterär eller filmisk, kan vara det.

    Och inte minst hur ska vi kunna tala om utsidan, eller vad vi nu kallar den, utan att nyttja den kraft och rörelse som metaforen och liknelsen ger? Självklart är alltid metaforen tveeggad och har barlast, men dess inneboende växelverkan och motstridighet är ju i sig intressant. Även om den faller samman så blottlägger den brister, sina egna såväl som andras.

    För att travestera Nietzsche, även dåliga metaforer leder till, om inte bättre huvuden, så åtminstone till ett bättre språk.

  6. Apropå Nietzsche, här är tre citat från Vandraren och hans skugga:

    ”Med bilder och liknelser övertygar man, men bevisar inte.” (Aforism 145)

    ”Skriv enkelt och användbart. — Övergångar, utvikningar, känslans färgrika nyanser – allt sådant kan vi undvara hos en författare, eftersom vi själva har det med oss och låter detr komma hans bok till godo, om han själv har något att komma med till oss.” (Aforism 106)

    ”Fylliga författare. — Vad en god författare sist tillägnar sig är fyllighet; den som från början har det med sig blir aldrig en god författare. De ädlaste kapplöpningshästarna är magra tills de kan vila på sina lagrar.” (Aforism 141)

    Det här skriver han alltså fem år innan Så talade..

    Känns som att jag borde skriva en kommentar, men har egentligen inget att tillägga. Även om jag, efter lite eftertanke, inte vill vara lika kategorisk som Lindgren så har jag fortfarande mycket svårt för överdrivet användande av metaforer och liknelser. Jag använde det själv senast i Tomma ord. Det är svårt, om inte omöjligt, att undvika. Men vad jag vill komma till är ett fattigt språk, ett språk/stil som avbryts för att det når en gräns, när det försöker uttala det outsägliga.. ”stamma på eget språk” som Deleuze säger.

    Vad menas med ”esteticerande”? Förskönande?

  7. I den postuma texten ‘Sanning och lögn i utommoralisk mening’ definierar Nietzsche hela språket som ett stelnat lögn- eller metaforsystem där kommunicerandet överhuvud blir till ett tvång att ljuga enligt fasta regler. Språket är s a s alltid en metafor, en översättning av en nervretning till ljud eller text. Heidegger å sin sida konstaterade att tänkandet alltid är eftertanke (nachdenken). Det går aldrig formulera varat i dess ‘hur?’, dess ständiga undanglidande. Språket är alltså aldrig ´hemma´, i den meningen att det på exakt sätt kan stämma överens med tingen o s v. Heidegger igen förklarar just meningen som en tillvarons existential, inte något som utgår från tingen. Så det ligger i det mänskliga ödet att alltid säga fel, aldrig träffa rätt att ständigt, för att återvända till Nietzsche, behöva ljuga och bruka symboler. Men detta är kanske något annat än det ni vänder er emot, det pompösa överdådet, julgranspynt-diktandet. Ja, jag vet inte.

  8. Någon (kanske Ekerwald?) driver tesen i ‘Nietzsche — misologen’ (i Res publicas temanummer om Nietzsche) att Nietzsche från och med ett dagboksinlägg från tiden som teologistudent (tror jag) fram till den mentala kollapsen succesivt undandrog sig språket. En ganska intressant och kul text.

    Banquo: mycket trevlig blogg du har. Lade till den i länklistan.

  9. ohnmacht skriver:

    Ja, viktig poäng av Banquo, Nietzsches tes drivs vidare av George Steiner;

    We will see deeper only when we break free of a purely negative classificatioon of ‘un-truth’, only when we recognize the compulsion to say ‘the thing which is not’ as being central to language and mind. We must come to grasp what Nietzschemeant when he proclaimed that ‘the Lie – and not the Truth – is divine!’ Swift was nearer the heart of anthropology than he may have intended when he related ‘lying’ to the ‘Nature of Manhood’ and saw in ‘false Representation’ the critical difference between man and horse.

    Steiner söker därför en term som fångar språkets metaforiska karaktär, han finner det i franskan altérité, som tydligen är relaterat till skolastikens uppdelning mellan Gud och skapelsens fragmenterade karaktär, med andra ord är alltid språket utom sig själv, pekar mot ett annat.

  10. Det här är ett väldigt intressant och svårt problem. Tills vidare släpper jag det och hoppas komma tillbaka när jag har mer kött på benen. (Hoppas också på att få läsa det där inlägget Banquo var på väg att skriva…)

  11. ohnmacht: Jag läser in något liknande i det du med Steiner beskriver i Heideggers Dichtung, även hos Gadamer finns denna idé om språkets åkallan och införlivande av annanhet. Hos den senare genom Wortspiel (dock i en annan mening än den du framförde i tidigare inlägg, se sista kapitlet i Sanning och metod). Heidegger skriver i ”Konstverkets ursprung” att ”det diktande utkastet kommer ur intet i det avseendet att det aldrig hämtar sin gåva ur det gängse och hittillsvarande”, i meningen efteråt skriver han dock att det diktande utkastet inte kommer ur intet i den betydelsen att det som ”tillkastas genom det bara är den tillbakahållna bestämningen av den historiska tillvaron”. Det han syftar till är förmodligen hermeneutikens föregripande rörelse (”Det förflutna är det mest framtida” min övers från huvudet, The fundamental concepts of metaphysics). Men om vi går tillbaka till den första meningen, där det diktande utkastet kommer ur intet och åminner oss vad han säger om dess väsen, nämligen att det är ”stiftande av sanning” sker något rätt intressant. Redan varat och tiden visade ju upp att det sanningsbegrepp Heidegger åsyftar är något annat än överensstämmelseteorin om sanning, de positiva vetenskapernas objektivitet, nämligen en tillvarons existential. Så här, om jag föregriper min poäng lite, får sanningen samma betydelse som lögnen hos Nietzsche i den meningen att den, för att använda den senares ord, är något antropmorft. Men detta betyder på intet sätt något ont, då denna lögn är sprungen ur människans faktiska liv, språket står alltid mellan människa och värld (och människa och människa), hur mycket Nietzsche än vill, och hur mycket andnöd (Det är väl Beckett som skriver ‘I can’t go on, I’ll go on’) han än får kan han inte sluta tala (eller, tala slutar han ju faktiskt att göra, i detta sammanhang kan en diskussion om hans vansinne bli intressant). Att vara människa innebär att ha givits denna gåva, detta inexakta tolknings-instrument som den enda (detta kan man kanske diskutera) möjligheten till en förståelse av världen. Men som sagt alltid inexakt och därav också i behov av denna diktande funktion. För Nietzsche i den text som jag framförallt hänför mig på, Om sanning och lögn i utommoralisk mening, blir svaret på denna situation att gripa denna oförmåga, göra bruk av dess inexakthet genom att uppmärksamma språket som sådant just som konst, som poesi, som metafor eller experiment.

    Skulle skriva mer, men vill inte dröja för länge med ett svar. tråden börjar ju redan bli gammal.

  12. Min inställning till liknelsen: har man en på tungan så låt gå – men den får inte bli stilens ”sine qua non”.

    Det är dags att kalla en spade en spade.

    Något liknande sägs av en person Jünger möter i Paris under kriget, Johandeau, som hatar ”liknelser, metaforer och omskrivningar”. Ska man skildra att det regnar så skriver man ”det regnar”, anser denne. Metaforfantasten Jünger invänder då att det där kan man överlåta på sekreterare, varpå Joandeau replikerar:

    – Alors, vivent les employées!

  13. ohnmacht skriver:

    Banquo:

    Länge sedan jag läste Konstverkets ursprung nu, jag är ganska skeptisk inställd till tesen som drivs i boken, alltså etymologins funktion, den implicita (och explicita) tron på ursprungets relevans, där översättandet blir till en ontologisk förlust: hypokeimenons förvandling till subiectum och allt vad det nu är. Det innebär dock inte att man kan förneka att översättning är förlust, det är just vad det är men frågan är förstås om inte allt språk är en översättning, om inte det metaforiska är en översättning.

    Metaforen således som ett onaturligt ingrepp, ett antropomorft bekräftande av människan som något annat än natur. Vilket gör att jag värderar historien och språket på ett annat sätt än Heidegger… Så frågan är kanske om språket är ett sådant dylikt ”angrepp” på ursprunget?, ett angrepp liknande den ”översättningens” förlust som gör att vårt tänkande inte längre kan uppbåda Heideggers eftersökta förundran, just i och med att språket till sin natur är metaforiskt och att om vi förundras över något är det vår ”mänsklighets” makt – att vi griper in i världen (skulle väl Heidegger förvisso inte förneka, men han skulle förneka att det har med subjektets nödvändiga uppspaltning, separation från objektet, att göra). När det kommer till Sein und zeit, som fortfarande intresserar mig eftersom där är fenomenologin mer intakt, så är det intressant att frågan om varats mening, som ju på ett mycket plumpt sätt möjliggörs genom språket, landar i en förståelse av tidsligheten och historien som förstås är relaterad till tillvarons fakticitet, samt därmed till tillvarons möjlighet att fråga efter sin mening. Denna fråga gör också att poeten hos Heidegger blir till en historiens väktare, tillvarons väktare. Varats herdar och allt detta. Jag tänker förstås på utläggningen om Hölderlin, som jag frustrerande nog inte hittar nu.

    Men frågan är om det inte finns en skillnad mellan Heideggers förståelse av språket och exempelvis Nietzsches (jag tänker också på Sanning och lögn i utommoralisk mening nu). Leder inte Heideggers utläggning till en mer ”hednisk” immanens, där människan blir fast i sin fakticitet, språket vänder sig inåt mot människans ändlighet, mot tillvaron, medan Nietzsches förståelse, i och med att den fortfarande är inskriven i den metafysik Heidegger försöker övervinna, då är mer ”dualistisk”, följaktligen att skarven mellan det betecknade och betecknande (för att använda en något mer modern nomenklatur) gör att språket hela tiden verkar utåt, liksom bort från tillvaron…

    ”Ty mellan två absolut olika sfärer, som mellan subjekt och objekt, finns ingen kausalitet, ingen riktighet, inget uttryck, på sin höjd ett _estetiskt_ förhållande, jag menar en antydande överföring, en stapplande översättning till ett helt främmande språk: till vilken det i varje fall behövs en fritt diktande och fritt uppfinnande mellansfär och mellankraft.”

    Nietzsche beklagar förvisso att människan gör begreppen till sin borg (eller det är kanske inte riktigt sant, i nämnda bok prisar han, om jag minns rätt, stoikernas bruk av begreppen som skydd mot ödet) och att hon är för svag, för nihilistisk, för mänsklig, för att leva intuitivt… Sådan misologi kan jag inte godkänna (i begynnelsen var ordet)… Men min poäng är hursomhelst, som du skriver, att språket träder utanför den simpla överensstämmelseteorin om sanning som man brukar relatera språket till, och att språkets metaforiska karaktär därmed står i fantasins tjänst, i ”lögnens” tjänst, emedan det kan peka på det som inte är, det som faller utanför varat. Etiken, kanske? (Det goda hos Platon?) Ja, språket skrider över ändlighetens gränser, eller möjliggör åtminstone att vi kan tro oss skrida över det ändligas gränser och därmed nå något som är utanför. Det om något bör vara en etisk paroll, för som Cervantes’, även chefen kallad, riddare av den sorgliga skepnaden säger i mästerverkets andra del: ”Vad som har avseende på dygdiga ändamål, det varken kan eller bör man kalla bedrägeri.”

    Det tycks helt enkelt som om språkets metaforiska karaktär möjliggör en förståelse av tid och därmed evighet som

  14. ohnmacht skriver:

    Blev bokstavligt talat avbruten;

    Det tycks helt enkelt som om språkets metaforiska karaktär möjliggör en förståelse av tid och därmed evighet som Heidegger måste stämpla som metafysik.

    Det där var nog allt ganska oklart, och rätt långt bort ifrån det ursprungliga ämnet. Men, men… har en känsla av att vi återvänder till ämnet snart.

Kommentarer inaktiverade.