tänkande

Förströdda tankar kring essäistik

”I have always felt that I am an empiricist, that is, a pluralist.” (Gilles Deleuze, Dialouges, s. vii)

Hur bör man som ”teoribloggare” förhålla sig till bloggformatet? Vilket är det mest fruktsamma förhållandet? Det är inte helt klart. Problemet har sysselsatt mitt tänkande de senaste dagarna, och även Deleusion har skrivit ett intressant inlägg i sammanhanget.

Det är alldeles uppenbart att de politiska bloggarna är helt oförmögna att tänka. Det förutsägbara tyckeriet och de lika förutsägbara efterföljande skyttegravskrigen i kommentarsfälten är knappast något som talar till bloggformatets fördel. Samtidigt tror vi oss se någon slags potential i formatet. Annars skulle vi inte blogga. Läser just nu Anders Johanssons nya bok Nonfiction. Där efterlyser han ett skrivande som vågar vara risktagande. ”Inte att åstadkomma ett skrivande vars främsta funktion är att presentera en färdig tanke, utan att närma sig ett skrivande som är tänkande”. (s. 10) Det är mycket tilltalande. För tre år sedan (herregud, har det gått så lång tid?) diskuterades det här med metabloggande, hyperlänkar, opersonligt prat, avsaknad av tydliga avsändare och adressat, och så vidare – se främst rhizoms inlägg. Något banbrytande har vi dock inte sett. – Deleusion nämner hur bloggformatet tenderar att premiera form framför innehåll. Men brottas inte alla format med form/innehåll-problematiken? Vi (eller i alla fall jag, och, gissar jag, Deleusion) eftersträvar ett skrivande som är mer fritt och inte begränsas av formen. Ett mer essäistiskt bloggande.

Horace Engdahl förklarar i Den enskildes form att essän inleds med ett mer undersökande och utforskande angreppsätt som följs upp med empiricism. ”Essän simmar uppströms i kunskapsprocessen.” Samtidigt är essäisten inte rädd för att visa var den kör fast. Öppenhet är essäns ledord. Engdahl citerar Bense:

”Essäistiskt skriver den som skriver experimenterande, som alltså vrider och vänder på sitt föremål, frågar ut det, trevar över det, rotar i det, reflekterar igenom det, närmar sig det från olika håll och sätter samman för sin inre blick vad som framträder hos föremålet under de betingelser som skrivandet skapar” (Über den Essay und seine Prosa. Merkur I, s. 418).

Essäistiken är det skrivande som samtidigt är tänkande eftersom prövningen äger rum i skrivakten. (Eller, måste vi trots allt säga, är var essäistiken skulle kunna vara.) Både Engdahl och Johansson anser att den här sortens genuin essäistik har gått förlorad. Engdahl igen:

”Även om ett visst slags essäister ger efter för lockelsen till skönskrift, grundar sig essäns misstänksamhet mot det teoretiska språket inte på litterär fåfänga utan på den riktiga förnimmelsen av att stå utanför den gemenskap som uttrycker sig i allmänt vedertagna facktermer. För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar att lystra till, eftersom han rivit av sig gradbeteckningarna. Så snart man ser en skribent ställa sig i givakt för en teoretisk term, som om den hade en högre auktoritet än undersökningen själv, måste man räkna bort honom från essäisternas skara. Essä är insubordination.”

Sätt nu det här i relation till bloggformatet. Bloggandets rhizomatiska kopplingar på alla håll formar en slags kollektiv utsägelsesammansättning. Man kan därför tycka att det borde vara idealiskt för det ”mindre” i Deleuzes & Guattaris mening, mindre litteratur och mindre vetenskap. Kan bloggformatet bidra till en essäistikens pånyttfödelse? Osäkert, men låt oss göra ett försök.

Inlägget om Kerouac och spontanprosan kan betraktas som ett försök att röra sig i den här riktningen. Det spänningsfyllda och svårhanterliga förhållandet ensamhet/gemenskap, släta rum/hålandet, och så vidare gör sig ständigt påmint, liksom problemet innehåll/form. Richard K delade häromdagen med sig av utdrag från Ibn Arabis brev om helighetens anda som är intressanta i sammanhanget.

* * *

Just nu, precis innan jag skulle trycka på publiceraknappen, så slås jag av hur manifestlikt och icke-essäistiskt hela inlägget blev. Oförmågan att skriva pluralistiskt, öppet. Men det kanske är ett risktagande som är nödvändigt att göra för att kunna komma vidare?

Vad innebär det för övrigt att vara risktagande i skrivandet, i tänkandet? Innebär det att komma med grundlösa postulat, göra oväntade kopplingar, bara för att hoppas på att något nytt och intressant kan komma ur ett sådant företag? Eller har det mer att göra med en misstänksamhetens skola, ett försök till förutsättningslöst ifrågasättande av allt. Vad innebär det egentligen att tänka annorlunda? – (Redan nu vet ni vad jag har i baktankarna: ”Han vill såklart, helt skamlöst, lyfta fram och hylla Deleuze och nomadtänkandet!”)

Kan man formulera en uppsättning principer och riktlinjer för hur man borde skriva och tänka för att inte skriva och tänka som sig bör?

Standard

4 thoughts on “Förströdda tankar kring essäistik

  1. ohnmacht skriver:

    Fin och intressant text, håller på att läsa Don Quijote nu (Cervantes, Shakespear och Dante, säga vad man vill, men de är de största) och kom att tänka på det eftersom Cervantes dels tycks vilja fly ifrån ett slags instängt tänkande, många kommentatorer av DQ ser verket som en kritik av skolastiken, dels ifrån ”realitetsprincipen”, DQ som hyllning till medlidandet och fantasin… Men det som är relevant här är att det är förvånansvärt mycket slarv i boken. Okej, det är mer än niohundra sidor men att Cercantes glömmer bort Sancho Panzas åsna, döper om sina figurer, allt detta och liknande tyder på att stora verk inte produceras genom… tja, vad… ja, att ”skriva som sig bör”, utan snarare genom en spontan ärlighet…

    Läste på väget hem från jobbet en fin essä om Cervantes av Meresjkovaki, han tar fasta på detta slarvande och citerar den franske Cervanteskännaren Louis Viardot: ”Man behöfver endast lägga märke till de besynnerliga vårdslösheter, motsägelser och misstag, af hvilka romanens första del vimlar, för att häri finna ett tydligt bevis att författaren började sitt arbete i liknöjd sinnesförfattning, utan bestämd plan; den nyckfulla inbillningen fick helt råda, och han själf fäste ingen djupare vikt vid sin bok, hvars storhet han tydligen ej förstod.”

    Två principer kan man alltså stipulera för skrivandet; liknöjd sinnesförfattning och nyckfull inbillning! Tycker de principerna ekar av det du skrev om häromsistens: spontan för att vara ärlig… Cervantes verk tål frapperande vårdslösheter eftersom han arbetar fram ett verk som blir rikare och rikare ju mer det främjas från sitt ursprung, ju mer det rycks undan från den ”dumma tolkningens” värld… Med detta inte sagt att DQ är ett oexakt verk, tvärtom mer detaljrikedom får man leta efter och större insikter om människan har nog inte formulerats… Men den skrevs inte för att vara intelligent, den riskerades fram, därav allt slarv…

  2. ohnmacht skriver:

    Slarvade själv en del; Meresjkovski heter ryssen, essän om Cervantes finns i boken ”Eviga följeslagare”. Hursomhelst så måste du läsa DQ, sällan har något känts så angeläget.

  3. Engdahls beskrivning av essän som olydnad är klart tilltalande. Essä sägs ju betyda försök, alltså ett prövande, ett framkastande. Kanske kan vi se den verkliga essän som det olydiga (och ärliga?) framkastandet, i någon slags fenomenologisk mening.

    Frågan blir jag då vad denna olydnad är och hur vi undviker att den definieras negativt, som lydnadens spegelbild, och hur vi undviker att göra olydnaden till en fetisch. Eller faller i dikotomin form och innehåll och riskerar döda dynamiken.

    Det finns ju försök att överskrida form för att uppnå något slags ”bortom”. Ofta har de dock problemet att de dras med en essentialistisk syn på tänkande och kreativitet, där vissa kanoniserade schabloner anses ”äkta” och ”höga”, och andra som ”falska” och ”låga”. Men det är å andra sidan ett generellt problem.

    Men till exempel är Dogma och cut-up två (väldigt olika) exempel på hur ren metodologi kan användas för att så att säga skära igenom det manifest tänkta. Med blandat resultat, det ska erkännas, men konkreta.

    Jag tror att det kan vara farligt att vara rädd för att beröra det manifesta, det låsta rummet, för vi är ju alla fångar i den kanon vi är födda in i och liksom alla fångar tvingas vi förhålla oss till våra celler och de som håller oss fångna. Och tyvärr kan fången inte tänka sig helt fri, dels då hans tankar existerar i växelverkan med cellen och dels då frihet endast uppnås genom faktiskt konkret handling, genom nedrivande av de fysiska murarna. Och för att förstå sin fångenskap krävs att han förstår den/det som håller honom fången och att han önskar något annat, det som inte är fångenskap. Därför måste vi ibland måste vi tala med fångvaktarens tunga och se världen genom hans ögon.

Kommentarer inaktiverade.