Kulturella exkurser, litteratur, underjorden

Jack Kerouac — spontanprosa och ”the frontier”

HANK: You gotta paint it, or draw it, or write it down, right, and then pass it on to somebody. They read what your saying, and then they are reexperiencing it and that’s the only experience you have with that, man. See, you can’t rewrite. ‘Cos to rewrite is to deceive and lie. And you betray your own thoughts. To rethink a flow and a rhythm and a tumbling out of words is a betrayal. That’s a sin Martin, it’s a sin.

MARTIN: I don’t accept your catholic interpretation of my compulsive necessity to rewrite every single word at least a hundred times. Guilt is the key. Not sin. Guilt re:not writing the best that I can. Guilt re:not considering everything from every possible angel. Balancing everything.

HANK: Well, how about guilt recensoring your best thoughts? Your most honest, primitive, real thoughts? ‘Cos that’s what your [ohörbart], Martin.

MARTIN: Is rewriting really censorship Bill? ‘Cos I’m completely fucked if it is.

BILL: Exterminate all rational thought. That is the conclusion I have come to.

MARTIN: What is the man talking about! I am being serious!

HANK: So is he. — So how is the extermination business going there Bill?

BILL: Somebody is stealing my roach powder. Somebody’s got it in for me.

HANK: Well Bill, maybe you should take it as a sign. Maybe I’d try your hand at writing pornography.

MARTIN: Yeah, a novel a week at $120 bucks. It’s serious money. I can connect you with a guy. We’re thinking of collaborating on one ourselves.

BILL: I gave up writing when I was ten. To dangerous.

HANK: Only if someone reads what you write. So far we haven’t had that problem.

BILL: I’ve found my profession. I’m an exterminator.

MARTIN: Well Bill, that’s just what the world needs; more literary exterminators.

Den här scenen från Cronenbergs Naked lunch (som är mer av en ”adoption” än en ”adaptation”, som man brukar säga, av Burroughs bok) med Martin (Allen Ginsberg), Hank (Jack Kerouac) och Bill (William Burroughs) är, förutom att vara en lysande dialog, en intressant ingång i litteraturen och skrivandet. Kerouac försökte i sin prosa att inte Jack Kerouacutelämna något, att göra skrivandet till ett flöde som var så direkt och omedelbart kopplat till medvetandet som möjligt. En helt ärlig prosa. Den var i hög grad också betingad av det romantiska begäret att vara på resande fot. Det är något väldigt amerikanskt över detta. Som Hank säger: ”My book is as american as american football.” Att fly västerut, bortom horisonten, mot ”the frontier”.

Hur ärlig kan man egentligen bli? Är inte språket – oavsett hur mycket eller lite förmedlat det är – alltid på ett sätt lögnaktigt? Och vad innebär det att fly i imperiets tidsålder, när någon utsida inte längre existerar?

Jack Kerouac hade det i blodet. Som ung var han blyg och introvert. Flykten låg nära tillhands som för alla introverta; flykten till fiktionens värld. Det kan bara ha blivit starkare när hans familj, liksom många andra arbetarklassfamiljer under den perioden, fick det svårare att klara sig ekonomiskt. Inspirerad av bland andra Tomas Wolfe började han skriva. Efter att han hoppat av universitetet började han hänga med författare och konstnärer på kaféerna på Times Square i New York. Det var denna brokiga skara som skulle komma att kallas ”Beatgenerationen”.

Beatgenerationen – av vilka, förutom Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs är de mest namnkunniga – försökte förstå vad som var unikt med deras generation. Kriget överskuggade allt såklart. Samtidigt sprudlade jazzen i storstäderna. Bebopen – som var en reaktion mot swingen – fick oerhörd betydelse inte bara för Kerouac utan för samtliga beatniks. Jazzen var mer än bara en musikstil, det var deras språk. Att vara ”beat” var ett förhållningssätt sprungen ur den här tillvaron. Att vara beat var att vara ”stripped down to the essentials”.

BebopAtt fly är, som Deleuze har påpekat gång på gång, inte nödvändigtvis en rörelse i ett rum, en faktisk geografisk förflyttning. Det kan lika gärna vara – och är oftast – en flykt i intensitet. Bebopparna förstod detta. Kerouac ville dock även lämna sin tillvaro fysiskt och gav sig ut på vägen med vännen Neal Cassidy, vilket skulle komma att resultera i klassikern On the road. Men låt oss inte resa en hierarki här; den geografiska flykten bidrar också till en flykt i tanken då det sätter sinnet i ett tillstånd av instabilitet och hemlöshet. Spontanprosan tjänar mer än något annat som ett kartografiskt verktyg för denna flykt i tanken. Det är detta som gör On the road så intressant, och utan tvekan den viktigaste av Kerouacs böcker.

Hos Kerouac verkar dock nästan allt sluta tragiskt, såväl i hans personliga liv som i hans böcker. I ’On the superiority of Anglo-American literature’ frågar Deleuze/Parnet:

”How can one avoid the line of flight’s becoming identical with a pure and simple movement of self-destruction; Fitzgerald’s alcoholism, Lawrence’s disillusion, Virginia Woolf’s suicide, Kerouac’s sad end?” (Dialogues, s. 38)

Är inte det är här själva kärnan och paradoxen i det amerikanska? Fly, men återvänd sedan hem. Eller, sök dig till ”the frontier”, och inhägna den. Det amerikanska har alltid innefattat erövrandet av ”the frontier”. Friheten har hela tiden varit förbunden med blodutgutelse (först av urinvånarna, sedan inbördeskriget och vidare till imperialismen). En väldig deterritorialiserande rörelse som lika fort följs upp med ett reterritorialiserande. Kerouac hör till tiden innan ”the frontier” hade försvunnit från horisonten. För kom inte Kerouacs fall med marknadens subsumtion av underjorden? Den mindre outvecklade nationen som hade ansamlats i kaféerna på Times square infångades av hippierörelsen. Rebellen blev en marknadsvara. Var Kerouac i själva verket underjordens sista apostel? On the road står sig dock. Den har kvaliteter som sällan behandlas. Vanligast när On the road kommer på tal är den romantiska heroism som omger karaktären Dean On the roadMoriarty (Neal Cassidy). Och i första anblick är Sal Paradise (Kerouac) blott ett bihang till Deans framfart, men i själva verket är det då, när han är tillsammans med Dean, som han blir en vektor och därför helt obestämbar. Sal besitter en sorts passivitet utan att vara inaktiv, subjektslöshet utan att vara foglig. Bara dessa marginaler kan pressa flyktlinjen förbi sin objektivitet. Bara dessa kan smita igenom reterritorialiseringen eftersom de är helt obestämbara, ogripbara – affektiva snarare än emotionella. Bland beatförfattarna finner vi obestämbarhetsblivandet mer hos Burroughs än hos Kerouac. Kerouacs spontanprosa var på ett avgörande sätt distinkt från Burroughs drug-fueled prosa: nykter (men rusig) och ”stripped down” – beat. Men medan Kerouac hade fötterna på jorden och Burroughs svävade ut i droghallucinationer var det just detta som gjorde Burroughs mer svårfångad. (Burroughs blir vi tvungna att återkomma till framöver.)

Flykten eller exilen (men vi har redan rört oss bortom den gräns då valet var möjligt; vi befinner oss alltid redan i exil). – Om spontanprosan är flyktens prosa, vad kan då exilens prosa vara? Det kanske inte är det spontana som är det viktiga, utan att utrota det rationella, bli obestämbar. Att med skrivandet göra en clean break, att inte fly tillfälligt utan överge och varken komma fram till något eller tillbaka hem. Varken det ena eller det andra. Whatever. Det är det enda möjliga i imperiets tidsålder. När utsidan inte längre existerar i den här världen (men gjorde den någonsin det?) måste vi fortsätta flykten mot ”the frontier” i skrivandet, tänkandet – röra oss kring tröskeln. Vad innebär det här: varken det ena eller det andra, obestämbar, whatever? Deleuze/Parnet hävdar (i anslutning till frågan som citeras ovan): ”The great secret is when you no longer have anything to hide, and thus when no one can grasp you.” Hur är det möjligt att bli annat än obestämbar när man är ärlig i ett tillstånd av exil, när man de facto är varken det ena eller det andra!

Spontan för att vara ärlig, sade Kerouac. Det ligger något i det. Det viktiga är kanske inte längre att vara spontana eller att ge sig ut på drift, utan ärligheten.

Standard

7 thoughts on “Jack Kerouac — spontanprosa och ”the frontier”

  1. Jag hade en lärare på universitet (i historia) som sa att alla texter har en tendens. Brev, dagböcker, bloggkommentarer ja, alla texter, Så fort någon sätter sig ner och formulerar något har det tendens. Detta var ju för honom främst en fråga om källkritik och ett kanske väl inomakademiskt perspektiv, men det ställer faktiskt Kerouacs ”devis” (och skrivande i stort) i intressant dager. Skrivande är ju egentligen inget annat än ett försök till infångande av varandet, ett utforskande, ett ontologiskt spörsmål. En text bär ju alltid med sig sin egen ontologi, explicit eller inte. I bästa fall är det en lek med ontologin, i värsta fall ett tuktande av detsamma.

    Så vari ligger ärligheten? Att erkänna sin tendens och hävda det subjektiva? Eller är kanske ärligheten egentligen inget annat än att tillåta sig att uttrycka en vilja? Och att då Kerouac sökte att vara ”ärlig” mot viljan genom att vara ”spontan” och genom någon slags blitzkrieg skriva sig förbi alla andras viljor och försök att ansluta och innesluta honom.

    I övrigt måste jag tillstå att det enda jag rent faktiskt kommer ihåg av min läsning av På drift är bitar av resandet, framförallt den när reser i Södern (Texas?) och Kerouac beskriver när han genomsvettig, med kläderna som ett andra skinn, och under ständig attack av insekter försöker ta sig genom natten, att sova.

    Men det var länge sedan jag läste den eller någon så kallad ”beatlitteratur” överhuvudtaget.

    En intressant aspekt av den så kallade ”Beatgenerationen” är att det är dess outsiders, de som aldrig egentligen var del av rörelsen som är de de enda riktigt intressanta författarna, så som Burroughs, Keruoac och Bukowski. De överskred rörelsen redan från början och kunde aldrig riktigt inordnas.

  2. ohnmacht skriver:

    Intressant text och fin kommentar. Var också år sedan jag läste Kerouac och Burroughs, fan det är nog mer än tio år sedan faktiskt… men jag blev sugen att plocka upp Kerouac igen. Funderar dock lite på detta med ”whatever”, alltså vad som helst. Jag gillar och lär mig mycket när du spårar en rörelse som varken mynnar ut i det ena eller det andra, men frågan är om detta leder över till ”whatever”. Misstänker starkt att du alluderar till Agamben, tanken på singulariteten som ett gränsfenomen, som det som är vad-som-helst. Men vad-som-helst är trots allt något helt annat än varken det ena eller det andra, tycker därför att man kan sett brott där i den text som inte riktigt blivit tydligt. För det är sant att whatever endast är det enda möjliga i imperiets tidsålder men är inte just det problemet, eftersom det enda möjliga är denna ambulerande proletära tillvaro, där ambulerandet, substanslösheten, hjälpsökandet förstås innebär en dimension av frist som är värd att affirmera, men där tillvaron som sådan måste övervinnas på något sätt.

    Jag tänker så här ungefär, i Den kommande gemenskapen skriver Agamben:

    ”Vad som helst är figuren för den rena singulariteten. Vad som helst singulariteten har ingen identitet, den är inte en bestämning av något begrepp, men den är inte heller något obestämt, snarare är den enbart bestämd genom dess relation till en idé, det vill säga, till totaliteten av dess möjligheter. Genom detta förhållande, som Kant uttryckte det, så gränsar singulariteten till all möjlighet och erhåller därmed sin omnimoda determinatio men inte från dess delaktighet i ett bestämt begrepp eller i någon faktisk egenskap (att vara röd, italiensk, kommunist), utan endast genom detta gränsande.”

    Frågan är dock om inte denna singularitetens omnimoda determinatio är karaktäriserande för proletariatets existens. Proletariat är inte en begreppslighet i sin oförmedlade, omedelbara form, utan en icke-begreppslighet som inte har någon identitet eftersom den är en ren subjektivitet, en substanslöshet, ett icke-vara (det är Marx definition av klassen i Grundrisse ”en hjälpsökande substansslöshet”, ”ren subjektivitet” osv.) som ännu inte förmedlats vara och objektivitet, reducerats till en substans (ett faktiskt yrke, tillvaro, existens) och därmed erhållit ett begrepp och en identitet. Proletariatets frihet är att det gränsar till sina möjliga bestämda definitioner (att vara sjuksköterska, kallskänka, industriarbetare) emedan kapitalet fastställer proletariatet som en tom form som fungerar såsom en gräns till en totalitet av (samhälleligt bestämda) möjligheter. Proletariatet är därför i sin rena form en singularitet, en vad-som-helst singularitet. Agambens definition av singulariteter tenderar därmed sanningen i den amerikanska drömmen, en sanning som Agamben hoppas kunna generalisera emedan – som så många marxister redan lakoniskt konstaterat – vi alla blivit amerikaner.

    Vad som helst är därmed figuren för den rena singulariteten, men också för det rena proletariatet. Proletariatet i dess mest abstrakta form, det vill säga vilken lönearbetare som helst. Vad som helst betyder därför den lutning ned från det renas form, från idén om proletariatet, mot den konkreta totalitet av möjligheter som de facto erbjuds. Vad som helst, ja, om vi menar att vad som helst blivit reducerat till arbete, att vilket lönearbete som helst fastställer arbetaren som proletär. Så vad-som-helst singulariteten reser sig ur den alltmer absoluta proletariseringen av mänskligheten, men endast för att cementera proletärens villkor, för att skilja ut henne från de klasser och skikt som inte lika tydligt gränsar till en totalitet av möjligheter. Så den fattige, ingen annan än den fattige, är singularitet, en subjektiv varelse som ännu inte inlemmats fullständigt med detta för-sig-vara kapitalet vill reducera henne till, men denna fattigdom är en hjälpsökande fattigdom, den söker sig mot kapitalet för att bli något, inte bara existera i sin egenskap av tomhet.

    Detta förtar dock inte att vad man med Marx skulle kalla privatintressets emancipatoriska potential står i bestämd relation till Agambens singularitet. Detta emedan proletariatet i sin icke-förmedlade, icke-begreppsliga form, fungerar som ett icke-vara, en substanslöshet som kan vägra och motstå de mekanismer som reducerar henne till en substans. Den exodus du talar om, eller detta varken-det-ena-eller-det-andra, kan väl därför vara något annat än ”whatever” emedan en exodus definierat som affirmerandet av denna substanslöshet genom att vägra substanslösheten effekt artikulerar ett slags avskiljandets logik (beat?!) – ett avskiljande som är lika mycket från substansen som från substanslösheten, identiteten som singulariteten. Flykten från dialektiken mellan grund och avgrund, mellan substanslöshet och substans. Substanslösheten är därför endast en kraft om ett liv på andra sidan gränsen, ett liv som inte vill in i substansernas värld, möjliggörs. Det vill säga att arbetarklassen vägrar vara ett levande arbete och istället producerar nytt liv som försöker undandra sig de samhälleliga betingelser som sätter arbetarens intresse som ett klassintresse, dvs. som ett privatintresse, och arbetarens liv som en produktiv kapacitet, som ett arbete. Utopi? Säkert. Bäst att hämta kraft utifrån den då.

  3. ohnmacht skriver:

    Tycker mig också se samma fenomen hos penningen, tänker exempelvis på detta citat från Grundrisse:

    ”Vi har redan angående pengarna sett hur de som värde självständiga pengarna – rikedomens allmänna form – inte är i stånd till någon annan rörelse än den kvantitativa: att förökas. Enligt sitt begrepp är detta värde inbegripet i alla bruksvärden; men som ett alltid bestämt kvantum pengar (här kapital) står dess kvantitativa begränsning i motsägelse till dess kvalitet. Det ligger därför i pengarnas natur att ständigt sträva ut över sina gränser.”

    Betyder inte det att pengarna således inte är ett egentligt begrepp, utan mer en idé, en bestämd samhällelighet (pengar är trots allt abstrakta) som på samma sätt som proletariatet – i och med att det i form av sin arbetskraft är ett bytesvärde, dvs. en funktion för att erhålla pengar – fungerar i relation till vad som helst. Pengarna är ett gränsfenomen, singulariteter som med hjälp av abstraktionens hjälp härskar över det konkreta emedan pengar först och främst gränsar till en värld av realiserbara möjligheter som dock aldrig lyckas totalisera penningen. Kapitalet producerar följaktligen denna singulära funktion hos penningen, penningens makt som den kapitalistiska totalitetens allmänna substans, för att kunna reproduceras som kapitalistisk totalitet.

    Hmm, funderar nu lite på denna mening: ”Hur är det möjligt att bli annat än obestämbar när man är ärlig i ett tillstånd av exil, när man de facto är varken det ena eller det andra!”

    Kanske har jag fel, kanske betyder varken det ena eller det andra trots allt samma sak som vad som helst, jag tänker mig skillnaden i att Agambens singularitet inte ger någon öppning, förändring, utan endast ett problem – att det är detta tvång att gränsa till en totalitet av möjligheter som naglar fast en vid ens existens och därmed de facto förvägrar en att vara varken det ena eller det andra… eftersom ens tillvaro är bestämd att se ut hur som helst.

    ps.
    jag kladdade ner dessa inlägg för snabbt, när jag skrev: ”tycker därför att man kan sett brott där i den text som inte riktigt blivit tydligt” menade jag förstås ”tycker därför att man kan se ett brott där i din text som inte riktigt är tydligt”.

  4. Deleusion/Astrum: Visst måste det vara leken, experimenterande, vi ska efter. Men, ja, vari ligger egentligen ärligheten? Vad menar vi med det ordet? Jag tenderar att hålla med dig om ärligheten som det att tillåta sig att uttrycka en ”vilja” (även om jag ogillar ordet vilja) – eller kanske snarare; att tillåta sig uttrycka flera, kanske ibland motstridiga, linjer som korsar och krockar med varandra och därför utmynnar i det där experimentella, lekande vi sökte?

    ohnmacht: Har för mig att Agamben nånstans talar om det Allmänna och det Mest Allmänna (”Common” resp. ”Most Common” i engelsk övers.) där whatever-singulariteten skulle förstås som det Mest Allmänna — språket, Logos. Men är det inte just det som vi ständig separeras från? Är det verkligen så att proletärerna är whatever-singulariteter? Jag vet inte, men jag kan inte få ihop den proletära existensen med whatever-singulariteten som, som Agamben säger, inte är whatever i betydelsen att inget spelar någon roll (som väl måste sägas känneteckna det proletära?) utan att allt alltid spelar roll (livs-form).

  5. Vilja bör och behöver inte läsas som så monolitiskt som ordet ger sken av. Vad jag far efter med vilja är egentligen inget annat än ett utflöde, ett utkastande. Kanske till och med ett läckage. Ärligheten är framkastandet som blir råmaterial fär leken/experimenterandet.

    I övrigt tror jag nog det är omöjligt att uttrycka EN vilja, en rörelse, inget sker i ett isolerat rum.

    Man kan kanske också koppla in Nietzsche med sin vilja till makt, viljan till makt som en vilja till mening genom tolkning av omvärlden, och att ärligheten då blir hävdandet av en tolkning, en subjektivitetens allmänhet.

  6. ohnmacht skriver:

    Intressant om utkastandet och ärligheten, hoppas kunna säga något om det framöver. Men först då detta whatever…

    Jag tror det är signifikativt att Agamben, i ovannämnda bok, lanserar idén om en historiskt bestämd möjlighet till en singulär existens först när han stipulerar den provokativa tesen om mänsklighetens omvandling till en planetär småborgerlighet.

    ”Om vi än en gång ska uppfatta människans öden i klasstermer, då måste vi idag säga att det inte längre finns några samhälleliga klasser, utan endast ett enda planetärt småborgerskap, i vilka alla de gamla klasserna är förintade: Småborgerskapet har ärvt världen och det är under denna form som mänskligheten har överlevt nihilismen.”

    Ingen problematisk idé i sig, snarare tvärtom om vi tar fasta på Marx’ tes att kapitalismen producerar klassintressen som privatintressen, att proletären utanför sin produktiva förmåga är en småborgare (klassen är en serialiserad massa av likgiltiga men ömsesidigt avhängiga individer, vilket stärker ditt insisterande på behovet av gemenskap och den andre samtidigt som du hungrar efter ensamhet). Andra marxister har sagt samma sak…

    “Endast inom företaget (Betrieb) är arbetaren idag en verklig proletär och har som en sådan betydelse i den revolutionära socialismens mening. Utanför företaget är han en småborgare, en fånge i en småborgerlig miljö och ett medelklassliv, behärskad av den småborgerliga ideologin. Han har växt upp i borgerliga familjer, utbildad i borgerliga skolar, närd av den borgerliga andan.” osv. osv. Se: Rühle, Otto, Von der bürglichen zur proletarischen Revolution, 1924.

    Det är förstås helt korrekt att Agamben relaterar denna situation till en ontologi som är baserad på ”whatever”, emedan denna klass i sin rena form inte är något annat än en rörelse som gränsar till en ”totalitet av möjligheter” (för att tala med Agamben). Proletariatet i sin ”rena form” är ju inget annat än separerad subjektivitet, subjektivitet som måste fastställas objektivt, få ett vara, för att kunna finnas till som en reellt skiktad arbetarklass… Substanslösheten sätter därmed substansen, fastnaglar. Det inser även Agamben emedan denna ontologi leder småborgaren efter jakt på identitet (Vem är jag? (Denna reterritorialisering fanns väl också hos beat?)), vad är då problemet? Jag ogillar starkt den visionära tendensen som Agamben liksom fyller denna belägenhet med, emedan det ju är denna obestämdhet hos det planetära småborgerskapet (proletariatet) som gör att den söker en identitet. Substanslösheten söker substansen, avgrunden grundar. Utsida förvisso men en utsida bestämd av en insida, en dialektisk utsida. När det gäller din text tycker jag att den bekräftar detta ganska tydligt, Kerouac och de andra beskrev ju på något sätt hobo-livet, det rena proletära livet, där identiteten alltid var lös, så kampen mot arbetet/existensen, ja, men också ett löst intresse av arbete, intresset/nödvändigheten av ”vad som helst” som skänker pengar, det vill säga vilket arbete som helst (såg för övrigt att Nels Anderssons gamla undersökning om Hobon kommit ut på svenska i år). Beat gav oss en slags berättelser om livet i den andra arbetarrörelsen således och om man får vara visionär och det får man väl, och måste man väl kanske också, skulle jag hellre vilja lägga det eventuella överskridandet (utkastandet) mer i den ”ontiska” situationen än i den ”ontologiska” belägenheten (whatever). Nämligen i det faktumet att reella massor av privata individer måste inlemmas i totalarbetet genom att producera detta arbete som en slags fri subjektivitet, ”som icke-objektiverat arbete, som icke-värde, positivt bestämt, eller som negativet, som (..) icke-objektiverade, alltså icke-föremålsliga, dvs. [dess] subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som värde självt utan som värdets levande källa.” _Inlemmas_ emedan denna ontologi aldrig är total utan måste produceras, för Agamben tycks det dock handla om att klassen (människan) ska affirmera sin egen ontologiska belägenhet istället för att producera ett slut (i Benjamins mening) på den.

    Intressant är ju att divergensen mellan det abstrakta och det konkreta, det ontologiska och det ontiska, möjliggör två val här: antingen att driva vidare separationen mellan de två (något väl Levinas förordnar? och även insurrektionalisterna?), eller att affirmera den ontologiska situationen. Filosoferna tenderar ju att göra det senare… Jag tänker mig då att livs-formen kommer ur samma situation som Agamben, men inte ur den ontologiska belägenheten utan snarare ur skillnaden mellan det ontiska och ontologiska – alltså skillnaden mellan ”faktiska klasser” och klassens rent abstrakta och ontologiska funktion som arbetets för-sig-vara.

    Det är också så jag läser din text, med den skillnaden att jag redan ser whatever som _här_, (fast det skriver du också iofs) whatever som ett problem, emedan arbetets abstrakta bestämning betyder att det producerar proletariatet som en ren form, som en kraft som fungerar i relation till vilket arbete som helst. För whatever existerar ju enligt Agamben i denna värld, det är ju denna världs ontologi rentutav, medan du så insiktsfullt skriver: ”När utsidan inte längre existerar i den här världen (men gjorde den någonsin det?) måste vi fortsätta flykten mot ”the frontier” i skrivandet, tänkandet – röra oss kring tröskeln.” Är det samma tröskel därför? Jag tror inte det. Tycker det är tydligt att din text drivs framåt mot ett brott och därmed undandrar sig Agambens harmoniska tanke att ”messias kommer varje dag”.

  7. ohnmacht skriver:

    Tänk på skillnaden mellan Jüngers och Heideggers förståelse av linjen, Jünger söker efter sprickor i ontologin (livsformen reser sig ur det ”det ontiska”) medan Heidegger försöker finna det som i ontologin pekar över sig självt. För Heidegger blir Jünger blott en simpel voluntarist (vilket Deleuze och Guattari i platån om krigsmaskiner förnekar), Heideggers linje tycker jag känns igen i Agambens kritik av Bataille, Weil, Levinas och Adorno – immanentiseringen av brottet; talet om ett annat bruk av det som är osv. Agamben har ju i sak samma inställning som Heidegger; vi har inträtt i en historisk position som liksom nödvändiggör ett nytt varaskick. Ontologin är uttömd. Dags för en ny.

Kommentarer inaktiverade.