tänkande

Det vanskliga med kommentarer

När man läser en bok som Mille Plateaux och rycks med i det överflöd av mening som där uttrycks och sedan på något sätt vill förmedla detta ger man sig ut på hal is. Konsten att skriva en kommentar står alltid inför ett synnerligen svårt problem: dumhet. Varför vill man överhuvudtaget skriva en kommentar, eller för den delen läsa en? Varför inte gå direkt till källan? Är det för att författaren har ett rykte om sig av att vara obskyr, abstrakt, ”svår”? Den välvillige kommentatorn— som bara vill förenkla och sprida det glada budskapet till den oförstående massan — riskerar alltid att fördumma i dubbel mening: både läsaren, som blir beroende av kommentatorns förklaring, och författaren, som måste förenklas och förklaras för att bli begriplig.

Slavoj Zizeks vedervärdiga Organs without bodies. On Deleuze and consequences — en av de sämsta Deleuzekommentarerna som har skrivits[1] — inleds såhär:

Gilles Deleuze was well known for his aversion toward debate—he once wrote that when a true philosopher sits in a café and hears somebody say ”Let us debate this point a little bit!” he jumps up and runs away as fast as possible.

Samtidigt vet vi att Deleuze själv skrev flera kommentarer till andra filosofer. Hur hanterade Deleuze problematiken? För det första är han helt främmande inför all sorts kritik som vill påvisa svagheter och inkonsistenser. För det andra är utgångspunkten en fundamental identifikation och dubblering. I Difference and repetition skriver han: ”In the history of philosophy, a commentary should act as a veritable double and bear the maximal modification appropriate to a double”. Det handlar inte bara om att sätta tänkandet i en ny kontext utan framför allt om att ”skriva med orginaltexten, att förlänga den så att en ny begreppslighet skapas.”(Wallenstein i förordet till Vecket) Det välkända citatet där han talar om kommentaren som ett sätt att ta en filosof bakifrån och efterlämna en monstruös avkomma (Negotiations, s. 9)  skvallrar om kommentaren som ett intensivt skrivande, tänkande, läsande.

Redan här handskas vi med ett ytterst svårbemästrat tillvägagångssätt, men vad vi ännu inte har frågat oss är varför kommentera just den eller den tänkaren, boken, etc. Är det för att vi så att säga genom den eller den kan skönja något som vi tror oss kunna närma oss genom att med skrivandet och kommentaren som färdmedel nå ett mål? På ett sätt är detta givetvis att ljuga. Deleuze har dock inga större invändningar mot detta. Flera av hans monografier är över tänkare i en slags kontrahistoria i förhållande till de stora statsfilosofierna (Bergson, Spinoza, Nietzsche, etc.). Deleuze (och Guattari) ingår i en underjordisk linje av tänkare, konstnärer och andra personligheter som försöker bryta in annanhet, skillnad, utsida i den här världen. Det är min uppfattning att man bäst håller detta pathos i liv genom att intensifiera dessa aspekter.

Noter:

1. Se Dan Smiths kritik The Inverse side of the structure (som Zizek svarar på här) och Robert Sinnerbrinks Nomadology or Ideology? [PDF].

Standard

5 thoughts on “Det vanskliga med kommentarer

  1. die Kehre skriver:

    God dag! Det är en mycket intressant fråga du tar upp (och som jag själv för tillfället ägnar mig åt i viss utsträckning) och som förtjänar att begrundas.

    Jag tänkte på en sak som du skrev bara. Påståendet att Deleuze skulle vara helt främmande inför s.k. negativ kritik i betydelsen att han helt undviker att påvisa inkonsistens och brister, kanske inte är helt rättvisande. Deleuze påvisar de facto massor av brister hos massor av tänkare, skillnaden, skulle jag säga, ligger hans ”metod”. Den går mycket grovt sett ut på att vid varje upptäckt av ett negativt element som tycks utgöra en begränsning försöka finna det positiva element som utgör dess förutsättning, för att på så sätt ”komma vidare” och undvika att fastna i en uteslutande negativ kritik.

    Förövrigt så finns citatet om den ”monstruösa avkomman” inte med i ”Nietzsche et la philosophie” utan i ett brev (”Lettre à un critique sévère”) som finns i ”Pourparlers” från 1990 (”Negotiations” borde den heta på engelska och jag tror det finns en utgåva från Columbia University Press).

    Kamratligen,
    die Kehre

  2. die Kehre skriver:

    Kom på en sak till. Det citat Zizek hänvisar till finns med i absolut första delen av ”Dialogues (avec Claire Parnet)”, vilket förövrigt är en alldeles utmärkt text att läsa vad gäller den här frågan.

  3. Sitter med ”Deleuze och mångfaldens veck” här intill nu – fick den i brevlådan igår för en hundring inklusive frakt. Prisvärd, snygg och fullmatad med ord. Ett riktigt kap.

Kommentarer inaktiverade.