tänkande

På tioårsdagen av Ernst Jüngers bortgång

Idag är det tio år sedan Ernst Jünger gick bort. Har hans tankar och teorier något inflytande idag, i Sverige? Sturm publicerades av bokförlaget Augusti i slutet av 2006, h:ström gav nyligen ut en nyutgåva av Psykonauterna: Droger och rus, och Stålstormen har varit på gång från Augusti ett tag men verkar ha runnit ut i sanden (eller?). Han har varit närvarande hos en liten klick bloggare, men utöver det? Inte mycket mer än ett par essäer i Tidningen Kulturen.

Ernst Jünger, 1998Jünger förtjänar mer och fortsatt intresse. Gestalterna Skogsvandraren (der Waldgang) och Anarken, och förhållandet dem emellan, tycks för mig bli allt mer aktuella för det tillstånd vi befinner oss i, som väsentligen är detsamma som när Jünger undersökte sin tid, bara hyperintensifierat. Skogsvandrarens tillbakadragande och stillhet är en nödvändig utgångspunkt för att övervinna rädslan i våra hjärtan. Men hur är egentligen förhållandet mellan Skogsvandraren och Anarken? Jünger skriver i Eumeswil att: ”Skillnaden ligger i att stigmannen har trängts ut ur samhället; anarken har däremot trängt ut samhället ur sig själv.” (s. 145) Att ta till flykten till skogen är en nödvändig första fas – avskärmandet från skådespelets distraktioner och krav på delaktighet, ett utträde från den här världen – för framkastandet av Anarkens livs-form, ett måttlöst liv som inte är av denna värld. Samtidigt har aucunny rätt när han skriver att ”Der Waldgang är anarkens huvudsakliga och oavbrutna verksamhet, snarare än en etapp som ska passeras.” Likväl finns där en skillnad, så bör vi kanske därför snarare tänka Skogsvandraren och Anarken inte som skilda gestalter utan mer som poler i ett blivande-livs-form? Venator i Eumeswil skildrar den här problematiken, anser jag, eftersom vi trots allt nog måste säga att Venator i slutändan är mer av en Skogsvandrare än en Anark då han fortfarande harberöringsnoja och, faktiskt, en viss trygghetsnarkomani.

Om vi mot Skogsvandraren kan invända att den måste kompletteras av Anarken, för att inte avskärmandet från världen också ska bli avskärmande från andra, måste vi göra en liknande invändning och komplettering av Anarken. Det problematiska ramstår tydligt i Anarkens relation till anarkisten. ”Anarkisten är dess [statens] dödsfiende, medan anarken inte erkänner den.” (Eumeswil, s. 276) Anarkisten drivs av hat, medan anarken endast vill sig själv. I den här kritiken hör vi ett eko från Nietzsche. Ressentimentet som anarkisten fångas i när den insisterar på att befinna sig inom politikens spänningsfält är viktigt att vända sig bort från, men risken finns att Anarken, likt Övermänniskan, försöker blir en heroisk, ”furstlig uppenbarelse av människan”.

I Der Waldgang citerar Jünger en passage av Nietzsche där han talar om nihilismen och förfallet som öknens utbredning. “The desert is growing; woe to him who contains deserts within himself.” Hur ska vi förstå det här? Är det inte sorgen, minnet, ensamheten vi bör värna? Öknen, och närliggande begrepp som katastrofen, utsidan, den Andre – är det inte detta som saknas hos Jünger?

Standard

3 thoughts on “På tioårsdagen av Ernst Jüngers bortgång

  1. 17 februari, tioårsdag minsann, ja det visste jag inte. Men låtom oss höja bägaren för det jüngerianska arvet…!

    Har själv bloggat om ”Eumeswil” på sistone. Min blogg torde väl vara klickbar på namnet ovan, annars heter den ”Svenssongalaxen”. Själv tycker jag Skogsvandraren är en fruktbar position, det är en klassisk eremit i ny tappning. Det finns alltid läge att dra sig undan världen, antingen för att man likt Lao-Tse ”anar imperiets undergång” eller för att det helt enkelt känns rätt, sann glädje finner man i de enkla tingen. Som Jünger sagt så ofta (”På marmorklipporna”, ”Heliopolis”, ja även ”Eumeswil”).

    För den skull behöver man inte bli pelarhelgon eller folkilsken eremit. Man kan ha kvar vissa kontakter med yttervärlden. Men likt en Södergran bör man söka uppenbarelsen ”i hallonsnåret på lagårdsbacken”, och inte i urbana larvigheter i media och i storstad…

  2. Svensson: Jag har följt din blogg med stort intresse. Trodde jag länkade men har tydligen missat det. Det ska åtgärdas omedelbart!

    Håller för övrigt med dig. Varken Skogsvandraren eller Anarken bör negligeras. Därför försöker jag röra mig åt en förståelse där de båda inte skiljs åt som definitiva gestaler utan snarare ses som poler i en och samma rörelse så att säga.

    Också jag höjer bägaren i Jüngers minne. Eller snarare, häller upp ett glas av den finaste whiskeyn jag har. Skål för Jünger!

  3. Du nämner i början av inlägget att ”I stålstormen” tycks ha runnit ut i sanden. Well, jag vet inte hur det är, men den kommer kanske vad det lider. Tills dess kan man läsa min recension av boken som sådan på min blogg. Läs om stålhjälmar, skyttegravar, gasgranater, blommor och blad genom att klicka på mitt namn ovan, därefter på etiketten ”Jünger”.

    (Försökte länka direkt men då blev det ”discarded”…)

Kommentarer inaktiverade.