Kulturella exkurser, tänkande

Stillhet i en tid av universell modulering

Det har sagts otaliga gånger – senast bland annat hos Café Exposé och Avgrunden – att vår tid är ensamhetens och isolationens. Att moderniteten förlöst ett nihilistisk utplånande av värden som i vår tid närmast nått en nollpunkt är onekligen sant. Samtidigt hör ensamheten och ångesten ofrånkomligen till den mänskliga existensen. Vi frågar oss därför om den Sista Människans tillstånd är en rubbning av ett ursprungligt jämviktsläge som bör återupprättas (hur i så fall?), eller om denna patetiska varelse (som vi alla är spegelbilder av) möjligen kan ge upphov till något annat. Den senare verkar vara den uppfattning Nietzsche framför i 1887 års företal till Mänskligt, alltförmänskligt när han talar om den fria andens stora lösgörelse. ”Hellre dö än leva här”; inget hemma är hans som givit sig till ändlöst övergivande. Men tvärtemot Nietzsche måste vi hävda att de fulla konsekvenserna av Guds död inte alls leder till något stort eller en heroisk övermänniska, men kanske kan vi skönja existensen av en gemenskap.

Bland oss som tillhör generationerna i sköljvattnet efter kärnfamiljens död, separationernas och kringflyttandets rotlöshet, som är fast i allmän osäkerhet och utsiktslöshet är det rimligt att fråga om den existentiella krisen är allmängiltig. Om det är sant – vilket allt pekar på – är behovet av utvägar oerhört, om inte vilsna och brutna själar ska förledas ner i det ofrivilliga självmordet, som i extrema situationer har kombinerats med hämnd i proportionen massmord.

I media går det inflation i olika program och böcker osv. som ska vara till för att hjälpa oss. Det finns otaliga exempel. Mia Törnblom är i böcker som Självkänsla nu! och tv-program som Nyberg och Törnblom ett svenskt skräckexempel. Det får mig verkligen att må dåligt, inte bara för att olyckliga människor exploateras men främst för att bristen helt åläggs hos personen som likt en idrottsmänniska ska ”coachas” till en fulländad, perfekt individ. Det är en ytlig form av psykologi som på sin höjd kan hjälpa allmänt nedstämda personer som annars är välmående, men kan vara direkt skadlig för den som är bruten i själen. ”Lite vilja, planering och pepptalk” är ”livscoachernas” recept på en lycklig och välordnad plats i samhället.

Träffande parodi av Nyberg & Törnblom, från Fredag hela veckan.

I artikeln Välj rätt liv – annars… visar Ira Mallik hur den här dolda kontrollmentaliteten genomsyrar inte bara media utan också politiken. Det handlar inte längre om en patriarkal makt som säger till oss vad som är rätt och fel, utan en mer diffus supernanny som säger till oss hur vi ska må. Den opererar på nivån av känslor och affekter. De här människans ”undermedvetna”, irrationella begär var makteliten medvetna om redan på 1920-talet då psykoanalytiska metoder började användas för att upprätthålla ordningen. SupernannyAdam Curtis visar i sin dokumentärserie The Century of the Self hur Sigmund Freuds brorsson Edward Bernays – fadern av Public relations – använder sig av psykoanalysen i marknadsföringen, och senare i politiken. När psykoanalysen som kraftigast ifrågasattes och människans begär inte längre betraktades som något som skulle återhållas med disciplin hade marknadskrafterna redan underkastat makten och politiken sin logik. Att hjälpa människor att må bra – med alla möjliga medel från antidepressiva piller till självhjälp – är de senaste i raden av mjuka teknologier för att snabbt ”läka” individen så den återigen blir funktionsduglig för samma samhälle som tidigare brutit ner den.

Snabba fixar och ständig förhalning är alltså två kännetecken för vad vi kallar kontrollsamhället. Det rör sig om ett gasformat maskineri; ”en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.” Den universella modulation som är kontrollsamhällets kärnmekanism gäller inte bara övervakning utan också – och viktigast av allt – våra sätt att leva och våra relationer till varandra. Det är därför olyckligt att så många ensidigt fokuserar på övervakningen när dem läser Deleuzes teser om kontrollsamhället och glömmer bort produktionen av subjektivitet på arbetsförmedlingar, i managementsteoriernas dolda kontroll på arbetsplatserna, i media, i det offentliga samhället, osv. Deleuze skriver insiktsfullt:

”Många ungdomar kräver i dag egenartat nog att bli »motiverade«, de kräver återigen praktiktjänstgöring och permanent utbildning; det är deras sak att upptäcka vilka syften de därmed underkastas, liksom den äldre generationen en gång, inte utan smärta, upptäckte vad disciplinerna syftade till.”

Apati och likgiltighet är utan tvekan naturliga reaktioner. Saktfärdighet och passivitet blir vapen och sätt att dra sig undan de ultrasnabba formerna av kontroll. A love song for Bobby LongAtt inte leta efter den senaste, snabbaste metoden utan att sakta ner, det är både det lättaste och det svåraste att göra. Att avskärma sig från yttre distraktioner är inte lätt men man kommer att märka av hur stillheten mer och mer fyller upp oss med ett lugn. Därför finns det en slags själavårdande verkan i filmer som exempelvis A Love Song For Bobby Long och Garden State. Det är filmer om att finna sin historia men framför allt om att släppa taget. Wes Anderson är mästare på det här. Alla hans filmer är om vilsna, deprimerade personer som i vemod ser tillbaka på en förlorad karriär eller familjesituation. The Royal Tenenbaums är en varm och stillsam film, perfekt ner till minsta detalj, om en splittrad familj av arga och vilsna människor som aldrig medvetet når fram till något harmoniskt tillstånd men som i samma stund de släpper taget hamnar i händerna på den andre, eller som i Richies (Luke Wilson) fall efter den hjärtskärande scenen då han skär upp handlederna helt och fullt är i Margots (Gwyneth Paltrow). Tenenbaumsfamiljen når försoning, men återfår inte vad dem en gång förlorat.

Att aldrig nå fram, att aldrig vara hemma är en brist bara om man vill övervinna vår ändlighet. Frånvaron hör till det mänskliga tillståndet. I L’expérience intérieure hävdar Georges Bataille att detta är det enda vi kan vara säkra på; begäret att överskrida våra begränsningar och att vi kommer att dö. Vad som möjligen särskiljer Batailles studie är att han tar avstamp efter Guds död (boken är den första i serien La Somme athéologique, och följs av Le Coupable och avslutas med Sur Nietzsche). Vad Bataille här betecknar som Gud är ett ”transcendent bortom”. Han står alltså närmare en negativ teologi (han skriver t ex under på Mäster Eckharts ”Gud är Intet”) och vill med sin a-teologi vända sig bort från positiv teologi och istället utstacka en inre rymd som – paradoxen trogen som han är – inte är egentligt inre.

Georges BatailleMan skulle kunna kallar Bataille för en slags ateistisk mystiker. Nihilismens avmystifiering är i grunden god och något vi måste dra konsekvenserna av. Han följer Nietzsche i den här meningen, som skrev: ”Ni kallar det för Guds självupplösande: det är emellertid blott hans skinnömsning – han drar av sig sitt moraliska skinn! Och ni ska snart återse honom, bortom gott och ont.”

Vad Bataille menar kommer av den oundvikliga ångesten – som den nyktra insikten om vad vi är ger upphov till – är offrandet av oss själva; i extasen, transgressionen. Detta är ett offrande av de ändamålsenliga projekt (arbete) den moderna människan sysselsätter sig med för att så att säga skjuta upp ångesten, att göra sig odödlig (”vara en del av något större”). Det heliga, enligt Bataille, ”tjänar” man genom måttlöst förslösande och inte genom underkastelse.

”From that moment begins a singular experience. The mind moves in a strange world where anguish and ecstasy coexists.” (Inner Experience, s. xxxii)

I förslösandet finns en särskild sorts kommunikation. Jaget är ”utom sig”, så kommunikationen tillhör inte mig, och den är heller inte riktad till någon, bara utåt utsidan. Den inre erfarenheten förgör subjektet, framkallar en gemenskap som offrandet, förslösandet i den mån det fortgår, dvs inte gör sig till projekt, ett arbete, hindrar från att i en fusion bli en enhet. Begäret att bli gudar hotar alltid och kan alltså bara hållas stången genom fortsatt förslösande.

Inga gudar, inga hjältar. Bara vi. Men ett vi som inte låter sig knytas till sig själv utan alltid är beredd att överge, fly. Begäret att överskrida våra begränsningar, att bli allt, att ta Guds plats och själva utropa oss till gudar – det är den ofullkomlighet inom oss som också vill gemenskap. Som Bataille, liksom Jean-Luc Nancy och Maurice Blanchot, bland andra, visat är det nödvändigt för gemenskapen att hålla sig vid ”the height of death”; att inlemma döden i sitt ethos, eller med andra ord: livet som livs-form.

Maurice Blanchot använde désoeuvrement som beteckning på den stillhet och passivitet som vägrar projekten, arbetet – men ändå är något annat (eller mer) än enkel arbetsvägran – som vi finner i kärnan av denna gemenskap. Horace Engdahl, som är en av Blanchots svenska översättare, har översatt det som verklöshet. På engelska har det översatts som worklessness och unworking. Den senare är kanske den mest trogna översättningen då den inte bortser från den passivt-aktiva aspekten av le désoeuvrement. Ett förslag på en svensk översättning skulle kunna vara avskapelse. Nu, hur kan man förstå en gemenskap som passivt-aktivit avskapar, inte bara allt den kommer i kontakt med utan även sig själv, utan att upphöja, klassificera, ja göra till arbete? Omöjligt. Och det är det gränsland i vilket vi vandrar. En gemenskap som rymmer en frånvaro, som lever av frånvaron, är en gemenskap som alltid är beredd att bli en frånvaro av gemenskap.

”Like a flock chased by an infinite shepard, we, the bleating wave, would flee, endlessly flee from the horror of reducing being to totality.” (Bataille)

Standard

22 thoughts on “Stillhet i en tid av universell modulering

  1. Gå gärna tillbaka och jämför med vad Jünger skriver i Över linjen. Der Waldgang är anarkens huvudsakliga och oavbrutna verksamhet, snarare än en etapp som ska passeras. Det är en återgång till det primordiala urtillstånd, sökandet efter brunnar och trädgårdar i vildmarken dit Leviatan inte har tillträde. Men vad händer om man istället likt Bataille med en inverterad princip så att säga artificiellt skulle försöka att ”hugga huvudet” av själva suveräniteten som sådan?

    ”Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmöget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem.” (Över linjen)

  2. Men anarken är något mer än der waldgang. I Eumeswil skriver t ex Jünger (vilket jag citerat tidigare) att skillnaden ligger i att den första har trängts ut ur samhället, medan den andra trängt ut samhället ur sig själv. Så det finns en betydande skillnad. Venator, som aldrig egentligen blir något mer än en waldganger, är nästan paralyserad av beröringsnoja, skräcken att ”hugga av huvudet” av Leviatan. Jag ser inte hur ett sådant liv kan vara en återgång till ett primordialt tillstånd – det är ju väsentligen samma sorts liv som den moderna människan lever.

  3. attestupan skriver:

    Rädslan för det inre tomrummet är ju enligt Jünger (i Över linjen) det som framförallt tvingar oss att bli handlingens män, världens män. Yttre manifestationer, självrättfärdiga gärningar och underlåtelser, allt gör den rädda människan för att framstå som god och rättfärdig bland människor. Men denna ”rättfärdighet” är en avgud. Vi är födda som syndare, vi ska dö som syndare, Den Enda som kan ändra det är Gud. Eller som man säger i den katolska mässan: ”Jag är inte värdig, men säg endast ett ord så blir jag ren.”

    Tomheten är avsaknaden av avgudar, människans tomhet och brist på världsligt hopp leder till Guds storhet och hoppet om Den Rättfärdiga Domen (se exempelvis Johannes av Korset). Som jag ser det är det omöjligt att tolka Jünger på ett annat sätt än att det är människans rädsla för tomheten som gör att Leviatan återkommer likt hydrans huvuden, den moderna människan måste fylla tomheten med något nytt, ständigt detta nya, alltid denna förtröstan på sin egen förmåga, på sina omständigheter. Inte en enda människa förtröstar på Gud. ”[A]lla har avfallit, alla är fördärvade.
    Ingen gör det goda, ingen enda.” (Ps 14:3, Rom 3:10)

    I samma mån som Leviatan förlorar sin kraft över oss (vilken han får genom begär, självupptagenhet osv.) upptäcker vi Guds ständiga närvaro. ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.” (Ps 139:5-8)

  4. attestupan skriver:

    Kort sagt, då det trolösa tillståndet (det tillstånd vi alla befinner oss i) är oförmöget att fylla rummet efter Leviatan, så får Gud möjligheten att fylla det. Vi kan (och bör) inte fylla tomrummet.

  5. Ättestupan >>> Jo, det är så Jünger måste tolkas utifrån ett kristet perspektiv. Jüngers fokus ligger ju i ofs mycket på reduktionismen/förtviningen av det intellektuella området som sådant, med förenkling, avsaknad av proportioner och upprättandet av ”ersättningsreligioner” helt i överensstämmelse med den allmänna ”rörelsen mot nollpunkten” (han exemplifierar med darwinismen).

    Nihilismen kännetecknas av att ”kontakten med det absoluta har blivit omöjlig”, vilket på samma gång innebär att det inte finns ”någon högsta ordning i tänkandet”och att det därför följaktligen ”saknas en furstlig uppenbarelse av människan” (vilket måste inkludera möjligheten till legitim suveränitet och auktoritet, inte förklarandet av all suveränitet som illegitim som en simpel reaktion mot att Leviatan är förkroppsligandet av avgudadyrkan och därmed despotism). Nihilismen erkänner inte de heliga eller möjligheter till glimtar av fullkomlighet i konsten. Men det problematiska ligger inte i nihilismens förmenta ”ondska”, utan först och främst i dess oförmåga till intellektiv urskillning.

    Jünger talar ju dock om en enigmatisk ”vändpunkt” som föregått massorna. ”I dess första strålar bleknar det meningslösa.”

  6. attestupan skriver:

    Café Exposé: Du får såklart rätta mig om jag har fel, men för mig tycks det som att du antar en tämligen nietzscheansk position. Även han såg ju ”nihilismen” och ”slavmoralen” i kristendomen och vände sig istället till det antika Greklands självrättfärdighet och självförverkligande. Det finns ingen furstlig uppenbarelse av människan, det är kristendomens budskap, det finns ingen ”högsta ordning i tänkandet”. Gud är allt, vi är absolut Intet.

    ”Det finns ingen gud,
    utom Gud.”

    Denna bön, från islam, måste väl ändå tolkas tvåstävigt? ”Det finns ingen gud”, det finns inga världsliga gudar, inga världsliga auktoriteter som kan ställföreträda Gud på jorden (dygder, institutioner, handlingar). ”utom Gud”: den enda som kan göra gott, göra rättfärdigt, den enda som vi kan säga är en legitim auktoritet och suveränitet är Gud. Och det skulle vara högmod att påstå att det finns vissa människor (i Grekland aristokraten, i naturreligioner shamanen osv.) som är kapabla att ”spegla” det absoluta i världen genom sina egna handlingar. Endast av Guds nåd kan en människa bli till ikon. Utan Guds nåd förblir hon en idol, en avgudabild.

  7. attestupan skriver:

    PS. Det är självklart att vi inte därmed kan reducera bönen till ”Det finns ingen gud.” Utan sitt andra stäv, blir den resan till döden. Med det andra stävet blir den resan genom döden till Livet. DS.

  8. Polariteten Grekland–kristendomen görs ofta lite för lättvindigt. Som Simone Weil visat är antika läror (såsom den grekiska geometrin) och kristendomen sprungna ur samma källa (se ”Brev till en dominikan” i Personen och det heliga. Mycket av det som brister i den sentida kristendomen är ju dock egentligen ett grekiskt profanvetenskapligt arv (rationalism, relativism, humanism) som i sin förlängning lett till den katastrofala protestantiska profanfilosofin (puritanism/liberalism/nihilism). Den egentliga kristendomen är ju egentligen helt i överensstämmelse med andra traditionella vishetsläror och andliga vägar.

    Den högsta ordningen i tänkandet är förmågan att skilja mellan absolut och relativt, eller med andra ord det ”inre öga” (Ef. 1:18) som Mäster Eckehart benämner intellectus. Erkänner man inte den oförgängliga delen av själen erkänner man inte heller att människan kan ha kunskap om något absolut. Detta är detsamma som att ifrågasätta all legitim auktoritet, såväl sakral som temporal, eftersom makten traditionellt alltid har värderats uifrån sin närhet till och överensstämmelse med de oförgängliga universella principerna. Och det är allt annat än högmod.

  9. Att säga ”Det finns ingen gud, utom Gud” är med andra ord detsamma som att säga ”Det finns ingen verklighet/kunskap/makt, som inte är betingad av den Absoluta verkligheten/kunskapen/makten”. Detta är ju fullkomligt logiskt eftersom definitionen av någonting relativt är ju att det står i relation till något absolut, och definitionen av det Absoluta är att det är det Enda som inte är relativt.

  10. attestupan skriver:

    Människans kropp och själ är inte oförgängliga, de kan endast bli oförgängliga genom uppståndelsen, dvs. genom Guds nåd. Det finns inget gott utan Gud, det finns inget rättfärdigt utan Gud, det finns inget heligt utan Gud. Utan Gud, ingen urskillningsförmåga. Det finns kort sagt inget oförgängligt utan Gud, utan den Heliga Anden, Kristus och Fadern.

    Det framstår för mig som om traditionalisterna sätter alltför hög tillit till traditionen (och hur den har ”förvaltats” av människor) och alltför liten tillit till Gud. Vilket leder till konservatism, en reaktion på liberalismen och dylika avgudar. Men Gud är inte konservativ, lika lite som han är liberal eller kommunist. Gud är Gud, vars väsen vi omöjligen kan känna med våra ynkliga intellekt. Att Han gett oss nåden till vissa insikter innebär inte att vi kan sätta likhetstecken mellan tradition och Gud, eller mellan traditionernas gudsbilder och Gud. Det innebär en ofantlig reduktionism (reduktionen av Gud till tradition), en oerhörd relativism (dyrkan av det relativa), den märkligaste humanism (det mänskliga som gud) och slutligen ett försök att stilla sin själs oro med egna medel, utan Gud.

    Den sanna kristendomen har alltid befunnit sig i gränslandet till heresi: se helige Paulus, helige Augustinus, de kappadokiska fäderna, Johannes av Korset, den helige Franciskus av Assissi, Luther osv. Detta medan traditionalistiska kristna aldrig vågat i tron på Gud, aldrig vågat förlora sig själva för Gud. Den inställning som har lett dessa sanna kristna, är samma inställning som ledde Johannes och Petrus när de mötte rådet och talade frimodigt: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom.” (Apg 4:19) Det finns ingen legitim auktoritet utom Gud, ingen som är värd vår lydnad mer än Gud. Om det inte skulle vara så, hade antagligen inget martyrblod spillts… Tron är främmande för världen, eftersom tron är av Gud.

    OBS! Jag vill göra detta tydligt, detta innebär inte att den kristna traditionen är oviktig eller att vår liturgi skulle vara betydelselös. Det skulle vara att läsa mig helt fel. Det är endast i traditionen som Guds ensamma rättfärdighet uppenbaras, alla möjliga heretiker (som pelagianisterna, semipelagianisterna osv.) förnekar det. En parallell till detta går att läsa i Romarbrevet: ”Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls. Vi befäster lagen.” (Rom 3:27)

  11. attestupan skriver:

    Ett förtydligande: att befinna sig i heresins gränsland och att vara öppet heretisk är alltså två skilda saker. I gränslandet bibehålls fortfarande det som är nyktert i Gud, medan den öppna heretikern blir för upprymd av vissa delar. I gränslandet finns helheten kvar, heretikern tar delen för helheten.

  12. Hm, jag är inte helt säker på vart du vill komma. Vi kan iallafall konstatera att ett dylikt teologiskt avvisande av tradition, metafysik och mystik och att som Karl Barth stämpla detta som ”Unglaube”, alltså meningslöst och skadligt, är en djupt problematisk inställning. Möjligtvis har den goda intentioner, men dess konsekvenser blir onekligen ett övergivande av människan som en ovetande, förtappad varelse.

    En tradition består av en uppenbarad lära, metod och dygder. Utan dessa komplementära beståndsdelar finns det inte någon möjlighet för en människa att nå Sanningen.

  13. attestupan skriver:

    Det är inte alls ett avvisande av mystik, utan ett inträdande i den mystiska döden, som måste ses som avgudarnas död, som självets död, som dygdens död. Dygden är ju inget annat än människans egna kapacitet att göra gott, hennes självrättfärdighet, vilket omvänds fullkomligt av tron (se Paulus). Det handlar såklart inte alls om att göra det onda, en tro utan goda gärningar är inte mycket till tro, men det är inte jag som gör gott för att tillfredsställa och förändra Gud (pelagianism), utan det är Gud som genom Jesus Kristus i den Helige Ande verkar i mig. Det är möjligt att vi talar om dygd och om tradition i olika bemärkelser, men Augustinus sola gratia och Luthers efterföljande sola fide talar sitt tydliga språk: det är endast Gud som är verksam i det goda, i det kärleksfulla, inte vi. Eller för att tala med Bonhoeffer, det mänskligt goda är samtidigt det mänskligt onda (eftersom vår mänskliga natur gör att bredd och djup i kärlek är ömsesidigt uteslutande), men det gudomligt goda har ingen sådan korrespondens med något ont (den är oändligt bred och oändligt djup).

    Jag har inte heller avvisat traditionen, endast hävdat att traditionen som sådan inte kan likställas med Gud, dvs. att utan tro är traditionen endast en samling av språk (talat eller skrivet). Endast av Guds nåd (dvs. tro) kan traditionen bli Tradition, dvs. en form för levande tro. Det finns alltså inga exoteriska former som utan ett esoteriskt innehåll skulle kunna uppbära en tro.

    Karl Barth är jag ännu inte tillräckligt insatt i för att uttala mig, även om han verkar tämligen sympatisk, med en stränghet i tron som tilltalar mig (till skillnad från konservativa och liberala teologers tämligen tama och trolösa utsagor, där det endast handlar om att tillfredsställa sin egen politiska åskådning eller privata åsikter). Endast tron kan rättfärdiggöra, men en tro utan goda gärningar kan inte kallas tro.

  14. attestupan skriver:

    Och ja! Människan är förtappad till sin natur. Endast Gud kan rättfärdiggöra människan. Jag vet att detta inte är islams syn på saken, men i kristen tradition är det den ortodoxa uppfattningen.

  15. Förtappad, alltså utanför traditionernas ”påminnande” ramverk, ja. (Detta syftade alltså inte på skillnaden i synsätt på det ursprungliga syndafallet mellan islam och kristendom).

    Dygderna uppfattas traditionellt som efterföljelse/avspeglande eller ett ”avbildsförhållande” och innefattar sådant som renhjärtenhet, inre frihet gentemot världen, förnöjsamhet, tålamod, tacksamhet, barnasinne, förtröstan, hopp, storsinthet etc.

  16. attestupan skriver:

    Det som är problematiskt med dygden är dess humanism, dess tanke om människans möjlighet till godhet utan Gud. I vissa traditioner likställs dygderna med Andens frukter som du beskriver, i vissa traditioner är det annorlunda. Ta exempelvis grekiska och romerska dygder, som i mångt och mycket står i direkt motsats till Andens frukter: stolthet, patriotism, att framställa sig som god bland människor, att hålla på sin egen rätt osv. Oavsett vilket så är det oerhört problematiskt att påstå att människan är den som genomför trons förändring, människan är inkapabel till det, men med ett enda av Guds ord kan hon förändras.

    Eller för att följa en karmelitbroders sammanfattning av Johannes av Korsets mystik: ”Jag är Intet, Gud är allt.”

  17. Om dygderna ersätts med övermod så de såklart inte längre dygder i den bemärkelsen. Därmed inte sagt att det behöver innebära pacifism, utan de kan även vara ridderliga.

    “Jag är Intet, Gud är allt.” motsvarar exakt det som tidigare nämnts “Det finns ingen gud, utom Gud”, liksom hinduismens ”Världen är intet, Atma är allt”.

  18. ohnmacht skriver:

    attestupan: Du har helt rätt i diskrepansen emellan värld och himmel och det är oerhört viktigt att skilja Paulus från dygden, emedan det är historiskt belagt (snarare bevisat) att han polemiserade just mot romarna, grekerna och arete-begreppet. Men en sak som inte stämmer i ditt resonemang är att du relaterar fastställande av lagens vikt i Rom 3:27 till kyrkans liturgi (”traditionen”). Det är faktiskt en historisk omöjlighet emedan kyrkan inte existerade under Paulus tid. Paulus kände endast till judisk teologi, det säger sig självt, och är också belagt av historikerna – man har till och med visat att hans grekiska är ”hebreisk”. Det Paulus talar om i Rom 3:27 är alltså att den judiska lagen skärps och blir till _allas_ lag: ”judendomen” universaliseras. Och vad den lagen handlar om är förstås bekant efter Girards studier: ett brott med den mytiska logiken.

    Nu är jag inte ute efter att diskutera vad du tror, det spelar ingen roll och är din ensak (jag menar alltså dina trosuppfattningar om kyrkans tradition osv). Jag är intresserad av hur det faktiskt är: kyrkans tradition är ju en tolkning av dessa och andra texter (och därmed kan man exempelvis tycka att en Barth står närmare Paulus trots att han kom senare än exempelvis Thomas av Aquino). Nå, detta historiska perspektiv är ingen relativism och det är knappast något kyrkan förnekar eller behöver förneka: det är ju den som anordnat alla dessa kyrkomöten som bestämmer hur traditionen skall _tolkas_. Den kristna kyrkan är medveten om distansen emellan värld och himmel, emellan Guds och Världens stad och frågan om likhetsförhållandet är endast förhärskande inom delar av kristenheten. Allt annat är ju icke-kristna tolkningar av den kristna tron och filosofin.

    CE: Ett stort problem med ditt sätt att diskutera är att din argumentation vilar på antagandet av att det existerar en och samma substans för varje symbol, mening och allegori som liknar varandra. Alltså söker du blott likhetsrelationer i själva framträdelsen för att postulera en likhet i substans: Hinduerna menar egentligen samma sak som de kristna osv.
    Det är en ytterst tvivelaktig metod.

    För övrigt, när kyrkofädernas genealogier är som bäst är det just när de bryter med ett sådant totaliserande tänkande. Ta bara Ireaneus analys av gnostikerna, den handlar om hur _olika_ substanser kan ”vila” i en och samma symbol. Det som tvingade de kristna i polemik mot gnostikerna var att de senare använde samma symboler, berättelser och historier som de förra, men gav dem _annan_ substans. Detta implicerar en hermenutisk och genealogisk metod som tar fasta på att substans kommer från funktion och att meningar, tankar och symboler som liknar varandra kan vara väsensskilda.

    Det blir helt enkelt dålig genealogi att postulera likhetsrelationer på det sättet, jag tycker att du borde läsa Cyril O’Regans artikel om Hans Urs von Balthasars genealogiska metod. Jag kan sända den till dig. Balthasar och O’Regan är bägge väl värda att läsas av alla, just för att de inte skapar totaliserande begreppssystem som föser samman allt i en och samma förklaring – vilket inte är samma sak som någon relativism, inte alls. Det handlar snarare att undvika godtyckliga och arbiträra ”sanningar”. Sanningar som bygger på system…

    En bris: Tyvärr har jag inte tid att kommentera ditt inlägg vidare, men som du vet tycker jag att det verkligen är fantastiskt bra. En fråga dock, relaterar du Batailles huvudlösa tänkande till behovet av gemenskap? Alltså är det just svagheten och bräckligheten som gör att vi _kräver_ en gemenskap? Att det suveränitetslösa tänkandet nödgar en slags ihopgyttring och församling av det mänskliga? Funderar också på det du skriver om ångesten (men som jag även skulle vilja säga gäller äckel och leda): är det så att ångest och liknande fenomen så att säga avbryter produktionen av subjektivitet, får oss att inse det vidriga i att vår omgivning producerar oss, gör oss till… Är det så att när man plötsligt blir äcklad av de interpellerade handlingsmönster (oavsett om det är prästen som lägger en oblat i käften på en, eller chefen som säger till en vad man ska göra) inser den skarv, det veck, som gör att vi aldrig fullständigt kan bli immanent, utplattad, reducerad till vår omgivning, vårt blod och kött och de vanor och handlingar, som gör oss till? (Eller snarare, vi blir reducerade men ”något” motstår och överskrider denna immanens och blir fenomenalt upplevbara genom äckel, leda och ångest.) Att vi aldrig helt och hållet är vårt där, utan ”endast” fastnaglade i detta ”där”, i detta djupa missförhållande som det innebär att existera? Och att det därför är ledan, äcklet – själva alienationen – som kan få oss att vilja fly, men fly något som så att säga undviker ändligheten, arbetar för att skjuta upp döden: misskänan den, inte vilja leva efter den. Döden är trots allt endast det som gör livet möjligt, dess yttersta garant: det som verkligen naglar fast oss vid existensen. Om än som jord och aska.

  19. Ohnmacht skrev: ”Ett stort problem med ditt sätt att diskutera är att din argumentation vilar på antagandet av att det existerar en och samma substans för varje symbol, mening och allegori som liknar varandra. Alltså söker du blott likhetsrelationer i själva framträdelsen för att postulera en likhet i substans: Hinduerna menar egentligen samma sak som de kristna osv.
    Det är en ytterst tvivelaktig metod.

    För övrigt, när kyrkofädernas genealogier är som bäst är det just när de bryter med ett sådant totaliserande tänkande.”

    Det är inte ett problem om det är så att Verkligheten faktiskt finns och är Absolut. Kunskapen om den är då Sanningen. Sanningen måste då vara en, bortom varje form. En metafysisk kunskap och substans gör formerna metafysiskt transparenta och låter dem framträda endast som vägvisare eller partiella/relativa sanningar. Det är därför det sagts att Öst är innehåll utan form och Väst form utan innehåll (d v s ett stamtänkande där varje stam har sin egen ”sanning”). Den rena metafysiken är dock inte ett slutet systematiskt ”tänkande”. Det finns alltid en Oändlighetsdimension bortom det som kan yttras. De heliga Skrifterna är alltid elliptiska. Utan symbolismen blir världen däremot ett slutet system och mångfalden endast ändlöst-linjär, inte oändlig.

  20. ohnmacht skriver:

    Nja, bara för att sanningen är en (och vad betyder egentligen det? ) behöver inte det leda till att alla likhetsrelationer äger samma substans i egenskap av att de liknar varandra. Det är ju en sak att postulera att sanningen är ”En”, något helt annat att att påstå att likhetsrelationer fungerar på ”substansens nivå” och därmed att varje utsaga som liknar varandra äger samma sanningshalt. Frågan om symbolism är ovidkommande därför.

    För att ta ännu ett exempel, E.R. Dodds skildrar i Pagan and Christian Anxiety hur sentensen ”Jag är Du och Du är Jag” uppkommer i en mängd olika sammanhang, bland annat hos kristna, indiska och muslimska mystiker, men att sentensen betyder olika saker, har olika innebörd. Oswald Spengler utvecklade en hel teori om detta genom sitt begrepp pseudomorfos, delar av andra bandet av Västerlandets undergång behandlar denna problematik. Hans Jonas utvecklade sin genalogi över gnosticismen med hjälp av Spenglers insikter.

    Poängen är inte heller om det finns en avgrund, eller oändlighet, bortom det som går att beteckna, antagligen är det så (Levinas ansikte, Derridas differance måste sägas vara någon form av transcendentala figurer exempelvis), utan helt enkelt att det verkar som om en traditionalistisk genealogi vilar på en mängd implicita postulat som i förhand avgör genealogins resultat (och som dessutom tänker denna oändlighet metafysiskt och ontologiskt: det vill säga som ett varabegrepp, traditionalismen tänker helt enkelt intet som något, som det högst Varande – och därför som ett beläte). Något märkligt är väl också att traditionalismens sanningsbegrepp tycks extremt modernt och scientistiskt, emedan det är någon form av korrespondensteoretisk utsaga om sanning som hela argumentationen om symbolism vilar på. Det leder åtminstone mig till att tänka att hela teorin blir oförmögen att adekvat betänka såväl ändlighet som oändlighet, eftersom det enda man tänker är en cyklisk totalitet. Det finns andra sätt att motverka relativism på…

  21. ohnmacht skriver:

    För att inte denna diskussion ska bli helt onödig för en bris kan det vara intressant att använda sig av Wittgenstein för att visa hur liturgi, symbolism o.dyl. vilar på ”livs-form” och inte på en metafysisk förståelse av det sanna:

    ”No opinion serves as the foundation for a religious symbol. And only an opinion can involve an error”

    ”The historical accounts in the Gospels might, historically speaking, be demonstrably false and yet belief would lose nothing by this: not, however, because it concerns “universal truths of reason”! Rather because historical proof (the historical proof game) is irrelevant to belief…A believer’s relation to these narratives is neither the relation to historical truth (probability) not yet that to a theory consisting of “truths of reason”

    ”The child learns to believe by a host of things, ie it learns to act according to those beliefs. Bit by bit there forms a system of what is believed, and in that system some things stand unshakeably fast and some are more or less liable to shift. What stands fast does so, not because it is intrinsically obvious or convincing; it is rather held fast by what lies around it.’ When a child is taught the use of religious language the existence of God is not something which is rationally demonstrated, rather it is the precondition for the way of thinking and living being taught to the child. I would say that the awareness of God comes about gradually through being inducted into a form of life – ”

    ”This shows that it is absurd to say “Science has proved that there are no miracles”. The truth is that the scientific way of looking at a fact is not the way to look at it as a miracle.”

    Detta är ingen relativism, utan endast en teori om hur trosuppfattningar produceras och att man inte kan analysera alla mänskliga fenomen på samma sätt. Det om något är ett differentierat tänkande.

Kommentarer inaktiverade.