tänkande

Utblottelse

UtblottelseEtt guldkorn som nog lätt kan missas är Eolit förlags utgivning av Utblottelse, en samling texter från den kristet mystika tidskriften Det fördolda lifvet (1925-26). Urvalet består mestadels av Hjalmar Ekströms bidrag men vi finner också exempelvis Kierkegaard, Guyon, etc.

I texter om bland annat ”Ordet och hjärtat”, ”Den inre människan och den osynliga världen”, ”Stillhet”, ”Det dolda lifvet”, ”Tystnad”, och ”Ensamhet” undervisar Ekström oss i konsten att ”leva döden”; det att i livet bejaka döden för att utplåna ”personlighetsförsökets” vandring på rädslans väg, för att sätta oss i förbindelse med kärleken. Detta är den förvandling som andligen utesluter oss från samhället.

Avsideslivet är inte något bärnstensliv, men besit­ter ett egenvärde genom att det nödgar till svaghet och öd­mjukhet: ”pärletillvaron” är smärta och offer. – ”Ju svagare vi är, dess närmare är han oss. Därför är svagheten det bästa för oss. Vi kan inte komma till något högre, ty den öppnar Guds hjärta för oss och hela himmelen redan här och nu. Det är just i vår svaghet han bor.”

I efterskriften Att leva döden drar Ulf I. Eriksson med sin mästerliga essäistik en linje mellan mystikerna och tänkare som Georges Bataille, Simone Weil och Birgitta Trotzig. Gemensamt finner vi viljan att ”icke undandraga sig lidandet” (Ekström); ”uttrycket för en måttlös kärlek, en motståndslös öppenhet.”

Eriksson bidrar också i förbifarten med en kritik av traditionalismen som är relevant för de diskussioner som tidigare förts:

Därmed är också den tanken antydd – genom själva konstellationen muslimskt-kristet – att det är personlighetsuppgivelsen, i skilda skepnader, som är kärnan innan­för de olika religionernas skal: hjärtat heter självutplåning, jagförlust. I så måtto kan Ekström och Hermelin knytas till den oförgängliga filosofins tradition, en sophia perennis. Den ”perenna religionen” sådan den tolkats och for­mulerats av framför allt René Guénon, Frithiof Schuon och Seyyed Hossein Nasr och i Sverige av Kurt Almqvist och Tage Lindbom är emellertid märkt av en teoretiserande begreppsexercis och en esoterisk exegetik, där själva teoretiserandet utfallit som det adekvata uttrycket för ett alltför välordnat mystikt universum. ”Den andliga värl­den som sådan” mynnar således i en konservativ utopisk föreställning om en hierarkisk ordning, något som uppnås etappvis, genom erövrandet av grader. Denna spekulativa traditions-mystik är någonting helt främmande för såväl Ekström som Hermelin. Där de traditionalistiska filoso­ferna och skrift-lärde reser en ”himmelsstege” anträder och följer sålunda Hjalmar Ekström och Flodbergskretsen liksom Eric Hermelin ”mystikens saliga utförsbacke” (Ulrika Ljungman). Den profetiska eller sociala dimensionen hos Ekström/Hermelin bekymrar sig i första hand inte om institutioners bevarande eller skapande men om det som är nedanför eller före traditionen: ”den enskilde” – den ut­satta människan. Guds-tilliten och underkastelsen under Gud som den yttrar sig hos dessa båda problematiska na­turer kommer tvärtom att skydda mot och stå hindrande i vägen för varje samhällelig och institutionell underkas­telse; istället för att förskansa och ”betrygga sig i denna världen” (Kierkegaard) och predika frivillig träldom under kyrkor, ordnar, lärosäten, stat och fädernesland ställer den lidande människan-mystikern med Guds paradoxala hjälp sin sak på intet – Intets grund. ”Efterföljelsen” sker med Mme Guyons dictum ”Gud: Allt; menniskan: intet” som ledstjärnan och ges innebörden av det mänskligas ”tillba­katrädande”.

Standard