tänkande

Kristendom för ateister?

Då jag – som Jacques Derrida uttrycker det – ”rightly pass for an atheist” och inte är väl inläst på kristen teologi och historia började jag nyligen nyfiket läsa Olle Carlssons bok Kristendom för ateister. Med tanke på diskussionerna kring Guds återkomst och de nya ateisternas korståg kändes det angeläget att läsa och kommentera Carlssons bok, om inte annat som en språngbräda för vidare diskussioner.

Det är med delade känslor jag efter första genomläsningen lägger ifrån mig boken. En mer korrekt titel skulle vara ”Kristendom för nyfikna” då den misslyckas med att göra upp med ateismen. Just detta som man med tanke på titeln kan förvänta sig vara centralt uppehåller sig Carlsson inte vid länge. Hans säger sig aldrig ha stött på en genuin ateist utan påstår att alla åtminstone tror på ”något”, även om dem inte kallar det Gud. Det är olyckligt att Carlsson inte ger sin in på en seriösare diskussion om ateism då det skulle nödga fram en mer nyanserad syn på Gud. En vanlig uppdelning bland ateister brukar vara den mellan ”stark” respektive ”svag” ateism där den första är vad som vanligen åsyftas när det talas om ateister, nämligen gudsförnekelse. Den andra, ”svaga ateismen” handlar bokstavligt talat om a-teism, alltså icke-troende. Att inte vara troende är inte detsamma som att förneka då det likaväl kan vara ett utslag av intresselöshet, eller misskännande av eller tvivel över uppdelningen. Hur som helst vill Carlsson ta fasta på tron på ”något”. Troendet tas för att vara centralt, och det är kanske riktigt om vi ska försöka röra oss bort från ”gubben bland molnen”-bilden av Gud. Det inte är vad i tron (”jag tror på det”) utan tron i sig som är viktigt; så uppfattar jag Carlssons resonemang. Det är ett intressant perspektiv men återigen går Carlsson inte djupare utan lämnar frågeställningen öppen.

Gud, för Carlsson, är helt enkelt kärlek. Bottenlös och villkorslös kärlek, agape – något man skulle kunna dra filosofiska paralleller på. Tron på ”något”, något som är svårbeskrivligt eller kanske obeskrivligt, som är större än vår förmåga att förstå, något annat? Carlsson nämner John A. T. Robinsons bok Gud är annorlunda, och nog måste det vara så, men inte bara annorlunda utan absolut annorlunda. Det är synd att Carlsson inte fördjupar sig mer i det här eftersom det är en diskussion där både ateister och troende på allvar utmanas. Kategorierna ateist-troende-agnostiker faller sönder och blir ointressanta. För detta gör sig Jayne Svenungssons studie Guds återkomst bättre. Även om det inte är Carlssons intention att föra teologisk och filosofisk diskussion på hög nivå hade det inte skadat att åtminstone ge det större utrymme än det fick. Istället blir jag under läsningen flera gånger tvungen att fråga mig om kristendom verkligen inte är något mer än simpel psykologi och sunt förnuft-etik. Det är såklart inte dåligt eller oviktigt, men finns det inget mer och unikt med kristendomen?

Mer intressant blir det när Carlsson kommer in på vad som brukar kallas den mystiska döden – även om Carlsson aldrig kallar det så – och vägen till frälsning. Med frälsning menas att släppa taget, att lägga sitt liv i Guds händer, att låta glädjen och ljuset som finns i botten av oss genomströmma hela vårt sätt att vara. Frälsning innebär alltså en slags ödmjukhet och passivitet gentemot tillvaron, kanske också ett ansvar, men frälsning betyder också att bli räddad och är inget man väljer. Något jag uppfattar som problematiskt är att Carlsson talar om frälsningen som en befrielse från eller övervinnande av ångesten och lidandet. I viss mån är det ett genomträngande men jag tror också att det måste finnas ett erkännande och uthärdande av tillståndet; att – för att tala med mystikerna – inte förneka eller försöka övervinna döden utan att ”leva döden”.

Carlsson har nog rätt i att vi lever i ett samhälle som inte vågar ta döden på allvar, som försöker blunda för döden och inte låtsas om den. Carlsson tror på ett liv efter döden och skriver att vi aldrig kan vara säkra på vad som händer efter döden. Men vi kan vara säkra på döden, att den kommer och det är det avgörande i mina ögon. Döden som det oundvikliga som ger ångesten och lidandet är vägen till frälsning. Jag kan inte hjälpa att tänka att tron på ett liv efter detta är ett försök att fly från döden.

Den här viljan att övervinna ångesten och lidandet, att återupprätta gemenskap och skapa meningen som kan skönjas i den religiösa diskussionen rymmer också risken att fly för döden, och på ett sätt att fly från Gud. Istället formas nya avgudabilder, om än mer humanistiska. Istället för att tränga igenom det nihilistiska tillståndet försöker man återvända. Man ser vår tids tillstånd som orsak till ensamhet, lidande, död och meningslöshet och vill enbart befatta sig med gemenskap, glädje, liv och mening vilket stänger dörren till frälsning. Det här känns igen också hos Carlsson när exempelvis modeintresse och iPods blir uttryck för vår tids nihilism. Det finns ett nästan föraktfullt synsätt på tillvaron som riskerar återupprepa historien snarare än avsluta den.

När Carlssons framåt slutet av boken kort behandlar Jesusgestalten börjar jag fundera på om det kanske är här vi finner det särskilda med kristendomen. Inte Jesus som person, men i hans budskap: försoningen, kärleksbudet. Kärleksbudet är förbundet med en slags positiv uppgivenhet, eller maktlöshet. Jesus liv har beskrivits som ett slags kringdrivande vagabondliv, men som jag ser det flydde aldrig Jesus från lidandet eller döden, han valde självmant perioder av avskildhet och ensamhet. Jesus på korset visar för oss en Gud som inte bestraffar, det är människorna som bestraffar. Det visar oss också att det är den här världen som inte vill ha kärlek, den korsfäster kärleken, men att den kärleken ändå älskar oss och förlåter oss. Alltså säger Jesus på korset oss också att vi kan försonas.

Önskan om glädje och gemenskap är god och bra, men hur vi skapar gemenskap som lämnar utrymme för ensamhet, och hur vi kan ”leva döden” är det verkligt svåra. Jesus liv och gemenskap med lärjungarna kan säga oss mycket. Carlsson gör det inte. Kristendom för ateister är inte helt utan kvaliteter men den lämnar mycket att önska (och en annan titel hade varit mer korrekt). Förhoppningsvis kan den få läsare att söka sig vidare och fördjupa sig.

När Existens sände ett avsnitt om kristendomens skuld intervjuades den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö och han menade på att det skulle krävas en radikal reform av kristendomen i paritet med Luthers om kristendomen skulle kunna bli en avgörande kraft igen. Nu är inte Tännsjö en person jag brukar hålla med om särskilt mycket, men i denna fråga tror jag inte att han är helt fel ute.

* * *

Derrida om kärlek och vara.

Standard

7 thoughts on “Kristendom för ateister?

  1. attestupan skriver:

    ”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.” (Joh 3:19)

    En klart intressant exkurs, det får mig att tänka på några ord som en munk från Athos sa: ”Man måste dö innan man dör, för att inte dö när man dör.” Att leva den absoluta döden från sig själv är såklart en omöjlighet och det är i denna omöjlighet, denna totala avskildhet från Gud, som Gud ger sig tillkänna som den Allsmäktige, den Ende. Det är som verkliga syndare, som avskilda från Gud, som fallna, vi lär känna Guds förlåtelse. Om vi låtsas vara syndare, bekänner låtsassynder (våra små synder, som inte gör ont att bekänna), och likväl behåller vårt högmod så faller vi för mysreligiositetens frestelse, något vi alla kommer göra, något vi alla gör (eftersom vi är syndare och inte vill ge oss tillkänna som det, eftersom vi inte vill förlora vårt Jag för Gud).

    Pistis är metanoia, omvändelse från synden till Gud, vilket är bland det mest smärtsamma en människa kan gå igenom, eftersom det är en verklig död, det är kärlekens eldslågor som bränner upp syndaren för att ersätta ditt Jag med Gud. Varje försök att hålla fast vid sitt själv, vid sitt politiska högmod, vid sitt begär att framstå som ”god” bland människorna, vid sitt behov av bekräftelse, är ett försök att undgå döden, ett sätt att fly undan Verkligheten för att leva ”fri” från lydnaden i verkligheten. Och detta är domen: människan dömer sig själv då hon inte träder in i ljuset som kom in i världen, utan hellre håller sig i mörkret där hon inte behöver brinna.

  2. Det här med att alla ”tror” på något skulle man kunna se som att alla ansluter sig till vad de håller för sant och riktigt. Tro i denna bemärkelse innebär att vara ”trogen” eller ”ansluta” sig något (fides/pistis). Vad är då detta man har förvissning om?

    En kristen säger mycket riktigt att det är den måttlösa kärleken, och dess kraft är ju onekligen ovedersäglig. Men det rör sig inte blott om en antropocentrisk sentimentalitet, utan är något som även har överindividuell bärighet. Kärleken uppfattas som ljus, närmare bestämt som ljusets värmande immanenta aspekt. Men ljuset har även en upplysnings- eller kunskapsaspekt, d v s en kristen tro måste i någon mån handla om att vara trogen en kunskap om det Absoluta (gnosis), eller om Verkligheten sådan som den är, det vill säga ett anspråk på en högre Sanning. Kristus personifierar Logos, det vill säga Guds-ordet, den betingade världens ordning eller arketypiska matris.

    Eftersom den borgerliga revolutionen 1789 innebär ett totalt förnekande kunskapen om det Absoluta som sådant (och därmed även möjligheten till legitima makt-/suveränitetsanspråk) kan inte heller en kristendom som växt ihop med den borgerliga staten längre ha någon verklig relevans. Det är så man bör förstå t ex Hjalmar Ekströms ”tillbakadragande” från kyrkan för att förverkliga den Sanning som är en (som Du skriver om i senaste posten). Genom att han förverkligat denna kunskap (d v s operativt och inte diskursivt) så får han naturligt positionen som andlig ledare för Flodbergskretsen. Det faller inte någon in att denna hierarkiska ordning inom kretsen skulle vara illegitim, eftersom den så att säga ligger i sakförhållandenas ”natur”. Man skulle kunna säga att det handlar om att återupprätta ett oförgängligt inre värde som inte kan reduceras till den rena föränderlighetens skenverklighet (homo economicus).

  3. attestupan skriver:

    En kort fundering till Café Exposé. Från mitt perspektiv tycks det som om den traditionella skolan i hög grad ansluter sig till Spinozas och Hegels monism, och kanske framförallt Hegels insisterande på det Absoluta som princip, som väsen, som Geist; till det över-individuella i det Absoluta. Det jag har lyckats få fram i mina små exkursioner i den traditionella skolans skrifter verkar motsäga legitimiteten i de abrahamitiska religionernas personliga Gud, en Gud som uppenbarar sig för personer såsom den absolut Andra, den okända Gud som Paulus talar om i Apostlagärningarna exempelvis. Jag tänker framförallt på det du talar om ovan, då du i någon mån sätter pistis som sekundärt till gnosis (”att vara trogen en kunskap om det Absoluta”), medan jag vill sätta gnosis som sekundärt till pistis: tilliten till Gud såsom den enda heliga, enda rättfärdiga, enda goda, den osynliga. Den som skådar Guds ansikte dör i samma sekund av den outsägliga och måttlösa kärleken. Om vi inte erkänner att vi, såsom människor, är oförmögna att älska Gud, att vi är oförmögna att hålla Hans bud, att vi är oförmögna att älska vår nästa, att det är omöjligt att stå inför Gud utan fruktan, utan att dö, så ersätter vi pistis, omvändelsen, med ideologi och just den säkra och räddhågsna ”religiositet” och allmänna ”fromhet” som kännetecknar en självrättfärdig människa. Detta innebär inte att Gud inte uppenbarar sig för oss, men Hans uppenbarelse är alltid personlig och mystisk, vilket tyvärr innebär att vi, som människor, aldrig kan försäkra andra om Guds närvaro. I vår sköra värld förflyktigas allt och så har det varit under hela historien (annars hade ju inte Gud behövt uppenbara sig för profeterna exempelvis).

    Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel och otydliga utsvävningar, men detta är snabbt skrivet innan sovdags.

  4. Ättestupan: De traditionella lärornas icke-dualism kan inte reduceras till en monism (vilket skulle vara ett förnekande av manifesterad multiplicitet och därmed det Absoluta som sådant med dess oändliga potentialitet), och inte heller en panteism vilken begränsar det gudomliga till universum (Spinoza).

    Man delar inte heller Hegels rationalistiska kunskapssyn ratio), utan härleder sin doktrin från den intellektuella intuitionen intellectus). Det är med andra ord fråga om en vidare syn på intelligensen, en sapientiell kunskapssyn i enlighet med människans bestämmelse som homo sapiens (och begåvad med en fri vilja att sträva efter att följa denna bestämmelse eller att vända sig bort från den).

    Att människan enligt de abrahamitiska religionerna är skapad till Guds ”avbild”, innebär att det Gudomliga/Absoluta gentemot oss människor framträder med personliga attribut (såsom Barmhärtig, Förlåtande, Rättvis, Berikande etc) och att människan därför också ges en möjlighet till delaktighet i dessa förebildliga egenskaper eller Gudsnamn. Konsekvensen av detta är ett potentiellt ”gudomliggörande” av människan såsom Guds ställföreträdare på jorden, att hon ursprungligen och i sitt innersta väsen är en teomorf, ”relativt absolut” varelse.

  5. attestupan skriver:

    Café Exposé: Men denna bild av vad det personliga hos Gud är, stämmer ju inte med den traditionella kristna synen på vad den personliga Guden innebär. Se exempelvis Vladimir Losskys Östkyrkans mystiska teologi. De individuella attribut som du beskriver är något som tillhör Guds väsen och inte Hans person enligt denna traditionella exkurs: personen är det som faller bortom egenskaperna och attributen; det som endast kan nås via negativ, apofatisk, teologi och inte beskrivas i mänskliga ord.

  6. attestupan skriver:

    Därutöver är det ju en djupt rotad kristen tradition att människan inte till sitt väsen är teomorf, utan snarare att hon är teomorf endast i personen (se nämnda verk).

Kommentarer inaktiverade.