tänkande

”Folket saknas” — Anropan av en ny värld och ett kommande folk

Det moderna samhällets historia är i mångt och mycket historian över två folks öden; det amerikanska och det sovjetiska. Hos båda folken finns en ömsesidig och sammanvävd messianism för en helt ”ny människa” utan fäder. Gemensamt har dem också den universaliserande samtidighet ur vilka de sammansattes; en universell immigration å ena sidan och en universell proletarianisering å andra. De har också gemensamt att modellerna för de båda folken dog lika fort som de föddes, eller så var de döda redan på förhand. Med inbördeskriget respektive Lenins likvidering av sovjeterna kom ”fäderna galopperande tillbaks”. Med den spektakulära och slutgiltiga vederläggelsen av ”folket” och ”nationen” 1945 träder vi in i det tillstånd som Gilles Deleuze menar kännetecknas av att ”folket saknas”.

Deleuze & Guattari tar fasta på det Franz Kafka skriver i sin dagbok 25 December 1911 om de mindre människor som finns mitt bland befolkningen som minoriteter och ”outvecklade nationer”. Utifrån Kafkas litterära rhizom utvecklar de en projektualitet för framkallandet av ”en ny värld och ett kommande folk”.

De ”mindre” människornas uppfinningsrikedom och flyktlinjer är både en fortsättning av och en brytning med politiken, som alltid varit oskiljaktig från ”folket” som den ska representera. Att folket saknas innebär emellertid inte att samma identitetsskapande logik har slutat genomsyra och ordna samhället. Minoriteterna börjar aldrig med väl avgränsade, självbestämmande subjektiviteter och autonomi utan befinner sig alltid i ”mitten”; de har på olika sätt exkluderats och befinner sig i en prekär situation. De är ”trängda på alla sidor”. Livet för minoriteterna är därför komplicerat och odlar innovation och flykt. De befinner sig i den omöjliga situationen att vara fängslade i en miljö som inte är deras egen men som dem måste förhålla sig till. Förhållandet kännetecknas av kontinuerlig variation så de är i ett tillstånd av ständig mutation. Deleuze & Guattari påpekar därför att minoritet i den här meningen inte har något med kvantitet att göra; minoriteterna eller det ”mindre” är blivanden. Det ”mindre” är alltså inte motpolen till majoriteten, utan en blivandeprocess vid sidan av samhället.

Monster i skuggan
Monstruösa mutationer bland skuggorna

Minoriteterna blir majoriteter när de kräver medborgerliga rättigheter och befäster en utpräglad identitet som tas upp och räknas som en del av det offentliga samhället. Minoriteterna, å andra sidan, distribueras utan att räknas, som krigsmaskiner, blir deterritorialiserande — de vill ut ur den här världen.

Minoriteternas ständigt muterande livs-former profanerar sina livsutrymmen enligt en slags OCH-logik, en fortgående rörelse som reläar vidare utan att bortse från separationerna. Det rör sig om ett nytt bruk av separationerna på ett innovativt experimenterande sätt. I detta förhållningssätt sker en avindividualisering som subjektet inte ”hinner med i”, så att politikens antingen/eller-uppdelning av vänner och fiender inte får något utrymme. En miljö eller terräng breder ut sig där singulariteter tar plats; en utsida som befolkas.

Standard