Kulturella exkurser, tänkande, underjorden

Hunter S. Thompson — livs-form och experimentum linguae

Hunter S. ThompsonHunter S. Thompson (1937-2005), en fri ande, anark. En popkulturell ikon, ”an action figure of the underground.” Kanske mest känd i form av sitt alter ego Raoul Duke som porträtteras av Johnny Depp i kultklassikern Fear and loathing in Las Vegas (som baseras på Thompsons bok med samma namn).

En allt annat än anti-amerikansk uppgörelse med den amerikanska drömmen och motkulturen är det mest framträdande och genomgående temat i Thompsons texter. Han tar friheten på ordet och demonstrerar genom sitt sätt att vara motsättningarna och konflikterna i den amerikanska bilden. Han skapar sig ett liv byggt på en inre amerikansk anda och som ställs emot politikernas och överhetens hyckleri och korruption. Hans förståelse av motkulturen var också skarp; tidigt noterade han dess tillkortakommande gentimot dess rötter i Beatgenerationen och den nya vänstern. Samtidigt kan han sägas representera en form av nytt liv som föddes under den periodens ansamlande och samtidighet av Annanhet, exodus.

Thompsons karaktär ingjuter en med en känsla av frihet och glädje. Den mindre kända och mindre uppskattade Where the Buffalo roam (hela filmen kan ses online här) förmedlar detta på ett bra sätt. Manuset är undermåligt och är mest ett hopplock anekdoter ut Thompsons liv, men Bill Murrays tolkning av Thompson lyckas. Det blir mycket komiskt i scener när Hunter stöter ihop med olika kontrollelement som avväpnas av hans satiriska och obrydda sätt — sättet på vilket han i ständigt rus bryter in och ur, skakar om och bygger upp, lämnar och drar med, som om han inte tog den här världen på allvar, som om det var en lekplats för fritt brukande.

Thompsons levnadssätt och skrivande är med dödligt allvar och samtidigt på ett frigörande sätt riktat åt oavhängighet och glädje. Hela hans kropp och själ står på spel. Det är överhuvudtaget svårt att upprätthålla någon distinktion mellan Thompsons liv och person från hans författande. Vad vi får är snarare en aura av nomadisk exterioritet, ett experimentum som har som sitt objekt livets och det allmänna intellektets möjligheter.

”Only if I am not always already and solely en­acted, but rather delivered to a possibility and a power, only if living and intending and apprehending themselves are at stake each time in what I live and intend and ap­prehend – only if, in other words, there is thought – ­only then can a form of life become, in its own factness and thingness, form-of-life, in which it is never possible to isolate something like naked life.” (Agamben)

Thompsons Gonzo-journalistik var en ansats närmare ett liv och tänkande där något naket liv inte kunde tillåtas existera, där intimiteten mellan livet och dess form var så oerhörd, utanför all suveränitet. Sprungen ur insikten om myten om objektivitet kan gonzo möjligen sägas vara en föregångare till dagens bloggande; med tanke på förstapersonsperspektivet, med skillnaden att författaren i gonzolitteraturen också aktivt deltar, förändrar och skapar historien. Det experimentum linguae, som en aspekt av skapandet av nytt liv, som Thompson gav ny fart kanske först kommer till sin rätta (som gemensam makt) i vår generation. Kanske, om det inte vore för det mindre och delikata problemet att vi bloggare till större delen har förblivit betraktare istället för att som Thompson orädda kasta oss in i och skapa historien själva — drivna av samma märkliga glädje.

Bloggandet, skrivandet, befinner sig — så uppfattar jag det — i sökandet efter tider och platser bortom samtiden. Det är här som Thompsons liv tjänar, inte som en modell eller ett ideal att följa, men som ett exempel (i ordets verkliga betydelse) och projektualitet att fortsätta.

Standard