Kulturella exkurser, underjorden

James Dean, gudomlig slösaktighet och ”Generation Gud”

James DeanI förra veckans Existens frågades det hur det kommer sig att fler och fler unga idag vänder sig till och söker Gud. Generation Gud, kallade dom det. En av gästerna förklarade detta med att religionerna erbjuder identitet och gemenskap i det postmoderna tillståndet. Men någon högre grad av religiositet i den meningen tror inte jag att vi kan tala om. Det är inget jag hoppas på heller. Snarare handlar det om sökande efter mening. Stämmer min hypotes är det varken märkligt eller negativt att islam intar en framstående plats i diskussionen, med tanke på islams betoning på tolerans för andra trosuppfattningar.

Direkt efter visades en dokumentär om James Dean. Om det var genomtänkt eller en slump vet jag inte, men kopplingen var för mig självklar, om än svår att uttala. Men först några reflektioner om Gud.

I många förhistoriska kulturer var solen en gudom, vilket går igenom i många, om inte de flesta, mytologier. Solen intar också en viktig plats i Georges Batailles tänkande. Solens utstrålande av överflödande energi, ”naturens tryck” och det förslösande beskrivs som rena medel utan mål, vilket i sin tur hos Walter Benjamin är gudomligt.

James Dean, en outsider och drop-out, ikoniserade 1955 den då framväxande och upproriska ungdomskulturen med sin tolkning av Jim Stark i klassikern Rebel Without a Cause. Förutom upproret mot familjen, skolan och auktoriteter i allmänhet och alla försök att bryta ut ur det konforma samhälle Amerika hade blivit under efterkrigstiden, anammades flera attribut från de svartas cool — främst via Rock ‘n rollen som utvecklades ur bluesen.

Vi känner till några attribut som kännetecknar cool: den hårda uttryckslösa minen, solglasögonen, cigaretten, den svarta sviden eller skinnjackan, och vi har tillskrivit dessa en distansiering, avspänd intensitet, obryddhet inför auktoriteter, och det oviktiga. Bland övriga kännetecken finner vi också kvicktänkthet, sarkasm, och ironi. Min tes är emellertid att vi under detta kan finna en sorts måttlös slösaktighet.

James DeanVad som intresserar mig här är arketyperna — exempelvis James Dean, Jack Kerouac, William S. Burroughs, Albert Camus. Markerar dessa personligheter början på en revolt mot samhället, eller var det blott något som följde i efterdyningarna av deras frambrytande? It makes more sense att se det som utbrott av hetrogenitet — aldrig drivet av brist, reaktion. De levde som om de redan levde bortom livet. Anarker. Som James Dean, rebel without a cause.

Anarken är i en mening verkligt profan. Samtidigt påminner Jüngers gestalt mycket om hans samtida Benjamin och dennes tänkande, starkt influerad av den judiska messianismen. Det finns ingen motsättning här. Det är, som jag ser det, den verkliga utmaningen för ”generation Gud”; att se det gudomliga i måttlös slösaktighet, inte i rituell-mytisk upprepning av det heliga utan i ett slags anarkiskt ethos.

Kopplingen mellan cool och gelassenheit framstår i ljuset av det här som mer och mer självklar. För Mäster Eckhardt innebar gelassenheit ett slags meditativt tillstånd och en etisk relation som tänder en gnista i människans själ och förbinder den med Gud.

Denna väg erbjuder dock varken identitet eller gemenskap, inte i vanlig mening hur som helst. Om det stämmer att ”generation Gud” vänder sig till religion för att finna ny identitet och gemenskap är jag rädd att den bara tar ideologiernas nu förlorade plats.

Standard

8 thoughts on “James Dean, gudomlig slösaktighet och ”Generation Gud”

  1. Du har rätt i att identitet och gemenskap befinner sig på den ideologiska nivån, och de religiösa yttre formerna har idag i mångt och mycket reducerats till denna. Det du skriver om mening ligger nog närmare pudelns kärna för dem som söker i religionens inre dimensioner, dess esoterism. Men det som många söker är knappast ett facit över vad som är meningen med livet (”42” eller något annat för att citera en känd SF-författare), utan snarare upplevelsen av vad det innebär att leva, att vara hel och full människa. Här menar jag att man är mer rätt ute, eftersom man då söker förverkliga ett kosmiskt medvetande, d v s just det som den moderna individen lösgjort sig ifrån, men som fortfarande finns närvarande t ex i litteratur och poesi (Ekelöf etc). Lyckas man förverkliga detta kosmiska medvetande har man på sätt och vis gått varvet runt, för då kan vi tala om den Högsta Identiteten och gemenskap med allting, det vill säga sammanhang, insikt och inre harmoni (i kontrast till varje form av ressentiment). Det som finns djupast förborgat i varje autentisk religioner är en väg för att överskrida jaget och det jordiska.

  2. ohnmacht skriver:

    Hmm, men är inte frågan om vad det innebär att leva, att vara hel och full människa (livsformen) – den moderna frågan per se? Det som karaktäriserar litteraturen under moderniteten, från romantiken och framåt, är trotsallt försöket att etablera livet som ett värde. Det innebär exempelvis ett projekt, som är mycket tydligt hos Ekelöf och Södergran, att inordna historiens fasor i ett större sammanhang (”Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten?”, som det heter i ”Triumf att finnas till”) – med andra ord skriva in oändligheten i världen (absolut transcendens är absolut immanens). Man anknyter härmed till den immanens som stänger världen, gör den mytisk (det vill säga icke-historisk).

    Det är karaktäristiskt att Ekelöf och Södergran anknyter till mytisk religiositet och arbetar fram varsin form av antieskatologisk lyrik, samma brott med den judisk-kristna messianismen ser vi tvivelsutan hos de flesta poeter och författare under arton- och nittonhundratalet – Pound, Joyce osv. (Och det är ingen slump att den svenska modernismen sällan kommit med några djupsinnigheter vad tänkandet anbelangar, Ekelöfs ”lärdomsdiktning” är ju mycket platt – botten i dig är botten i mig osv). Emblematisk är förstås läsningen av Nietzsche, emedan man därmed kan byta fokus – gå från varat till det förhandenvarande, problemet är inte längre livet utan livsformen, problemet är inte varat utan hur vi ”varar”. Det kosmiska medvetandet är, skulle jag vilja hävda något tillyxat, ett resultat av den dualismens kris som moderniteten innebar (innebär), och flykten till myten, försöket att uppvärdera livet, etablera livet som ett värde, är ett i grund och botten modernt fenomen. Ett försök att hantera det faktum att vi är fastnaglade vid vår fakticitet.

  3. ohnmacht skriver:

    Förresten – Södergrans förhållande till messianismen är mycket mer tvetydig än vad jag gjorde gällande här… Ursäkta! Det finns en inre spänning hos henne, mellan messianism och nietzscheanism.

  4. Såg Kids igår och tänkte på det här inlägget. Om James Dean var arketypen för ur-rockern, greasern, så har vi med Tally och Casper något av det senaste i ”Cool”, vad vi med god fantasi skulle kunna kalla ”thugged-out skate kids”. Thugged-out i betydelsen att de inte bryr sig om samhällets normer och regler, men inte så thugged-out i och med att de är töntar som gärna halvt slår ihjäl en kille tio mot en för nån skitsak.

    Utanförskapets gemenskap ligger i vänskapen och dess koder, men detta saknas i stort i Kids. En kontemplativitet (Gelassenheit?) finner vi i berusningen och själva skate-aktiviteten. Det viktigaste här: felanvändandet av arkitekturen (psykogeografi). En skatare rör sig friare i staden än oss andra. En populärkulturell nomad?

  5. ohnmacht:
    Med risk för att ytterligare spä på den ömsesidiga inkommensurabiliteten i våra perspektiv (traditionell metafysik kontra politisk teologi), så skulle jag i vilket fall som helst vilja gå i svaromål på ett par punkter.

    Om nu livsformen (”vad det innebär att leva, att vara hel och full människa”) är den moderna frågan per se, så är den det av den enkla anledningen att modernismen endast erkänner människans lägsta potentialiteter (det kroppsliga och det rationella, anima/psyche resp. corpus/soma). Det som förnekas är det intellektiva medvetandet (lat. spiritus eller intellectus, grek. pneuma eller nous). Människan individualiseras därför, utträder således ur kosmos (skapelseordningen) och finner sig instängd i världen, som nu framstår som ”avförtrollad” eller ”solidifierad” (d v s i avsaknad av transcendent förbindelse).

    Subaltern publicerade ju några alldeles lysande aforismer av Nicolás Gómez Dávila för ett par år sedan… Du kanske minns? Det han säger om myter tål att upprepas: ”Mytens fiender står inte på sakförhållandenas utan på det trivialas.” samt ”Myternas studium tillhör metafysiken och inte psykologin.”

    Logos är ingenting annat än det messianska eller det sant mytiska elementet, vilket är tillgängligt för människan genom det intellektiva medvetandet (vars språk är symbolik och analogi och därför universellt). Logos närvaro innebär ett vara i världen, inte ett vara av världen. Detta vara är per definition ahistoriskt, och därför odödligt (och kan därför t ex inte naglas fast vid ett träkors).

    Ekelöfs vers (”Det som är botten i dig är botten också i andra”) är visserligen allt annat än översofistikerad. Däremot rymmer den på ett elliptiskt sätt alla metafysiska sanningar, och indirekt därför även alla eskatologiska. ”Botten” tillhör det Absolutas ordning och ”dig” det relativas. Det relativa existerar strängt taget inte, annat än som en funktion av det Absoluta, vilket ger sig tillkänna som Logos.

    Frithjof Schuon uppehåller sig mycket vid sådana här bortom-teologiska frågor och har bl a formulerat följande:

    »Att vara till är ingenting obetydligt, vilket bevisas av att ingen kan få fram ett enda dammkorn ur intet. Och medvetandet är ej heller lika med ingenting: vi skulle inte kunna förmedla en enda gnista av det till ett livlöst föremål. Gapet mellan intet och det minsta föremål är absolut, och denna absoluthet tillhör i grund och botten Gud.«

  6. Absolut, en slags utslätning av rummet. Det är den intressanta aspekten. Det är ju också detta som rhizom-patrik tog upp med exemplet Motorcycle Boy i Rumble Fish; en ny slags cool som okontrollerat, oväntat bryter fram som en krigsmaskin.

    När jag såg Kids saknade jag just vänskapen. Det är ju en ganska brutal och hemsk film. Coola på ett sätt, men omgivna av påträngande aggressivitet.

  7. I programmet om Dean sa ju en röst att ”cool” var precis vad Dean inte (sic) hade. Han var en neurotisk grinolle, en snygg och ball sådan men han var på många sätt raka motsatsen till coolness, zen och ”apatia”, det där som stoikerna talade om. Vilket alltså kan associera till cool.

    Annars kan coolhet och tuffhet och svarta kläder och ironisk attityd och allt klassas som modern dandyism. Och dandyism är ofta lika med nihilism, som det första steget på det sluttande plan som leder till förtvining, utarming och värdeförlust.

    Sedan kan man tycka att Schuon-citatet i Exposés inlägg visar på västerlänningens rädsla för begreppen Tomhet och Intet. Ontologisk tomhet behöver inte vara något negativt; se bara på begreppet Logos, som för mig betecknar Guds kvinnliga sida, Ur-tanken och intuitionen, Gud i sin tomhetsaspekt, den tomma rymden som ”ändå är fullare än all fullhet” (Malmberg).

  8. Tack för din kommentar. Nu minns jag inte längre så mycket av den där dokumentären, men det stämmer nog att Dean privat inte levde upp till den offentliga bilden eller karaktären Jim Stark. Coolheten, så som vi finner den hos arketyperna, ser jag mer som en respons på just nihilismen; ett sätt att distansiera sig, dra sig undan. Men visst kan man nog finna avarter som mer liknar en modern dandyism som du säger, men frågan är om nihilismen — som ju är ett modern fenomen, om inte rent av det modernas väsen — är en effekt av cool, eller tvärtom. Det senare är min uppfattning.

Kommentarer inaktiverade.