tänkande

Gewalt

Det här är en läsning av ”Benjamins förnamn” som är andra delen av Lagens kraft av Jacques Derrida. Derridas text är i sin tur en läsning av Walter Benjamins Zur Kritik der Gewalt (Försök till kritik av våldet). Jag inser det problematiska att läsa Benjamins text ”i andra hand” — för det är främst Benjamin jag är intresserad av här, inte Derrida — men gör det därför att jag inte har tillgång till Benjamins text. Problematiken kändes för viktig för att vänta med. (En mer genomgående läsning, och digitalisering, av Benjamins lär ske inom sinom tid.)

För Benjamin gör en kritik av våldet sig endast begriplig inom den ”symboliska rättsordningen”, dvs. alla former av auktoritet eller auktorisering. Men den kritiken har alltid inskrivits i distinktionen mellan medel och slutändamål. En sådan kritik syftar aldrig till att döma våldet i sig självt utan endast dess tillämpande. Benjamins kritik av våldet gör anspråk på att överskrida den rättsliga sfären och tillhör vad han kallar en historiefilosofi. ”Det mest fundamentala i den europeiska rätten är tendensen att förbjuda individuellt våld och att fördöma det, därför att det hotar inte en eller annan lag, utan själva den juridiska ordningen”. Det ligger i rättens intresse att utesluta våld som hotar dess ordning och att monopolisera våldet, i betydelsen Gewalt, våldet som auktoritet. ”Detta monopol syftar inte till att skydda vissa rättvisa och legala ändamål utan rätten själv.”

Jämte staten garanteras emellertid arbetarna strejkrätt. Generalstrejken visar dock på strejkens gränser. Sker övertramp stämplas detta som illegalt, och om det ignoreras står vi inför en revolutionär situation. ”En sådan situation är i själva verket den enda som gör det möjligt för oss att tänka rättens och våldets homogenitet, våldet som utövande av rätt och rätten som utövande av våld. Våldet är inte utom rättsordningen. Det hotar rätten inom rätten.”

Det är det grundande våldet som gör en verklig kritik av våldet självt möjligt. Det grundande våldet berättigas genom hänvisning till ”en pågående eller kommande etablering av en ny rätt: av en ny stat.”

”Benjamin börjar med att särskilja två slags våld, det grundande våldet och det bevarande våldet, men måste vid en viss punkt medge att det ena inte så radikalt kan skiljas från det andra, eftersom det så kallade grundande våldet ibland ‘representeras’, och nödvändigtvis repeteras, i ordets starkaste bemärkelse, av det bevarande våldet.”

Enligt Derrida är Benjamins Zur Kritik der Gewalt ”inskriven i ett judiskt perspektiv som ställer det gudomliga, rättmätiga våldet (det judiska), det som förstör rätten, mot det mytiska våldet (i den grekiska traditionen), det som instiftar och bevarar rätten.”

Nästa del: Det gudomliga och det mytiska

Standard