tänkande

Rent våld

Det här är en läsning av kapitel fyra i Agambens Undantagstillståndet och kan läsas som en fortsättning på läsningen av Björks triptyk.

1. Walter Benjamin försöker säkerställa möjligheten av ett våld (eller en makt) som är absolut utanför och bortom rätten. Han kallar detta våld för “rent” (och “gudomligt” samt “revolutionärt”). Schmitt försöker å sin sida att skriva in detta rena våld i rätten. Han försöker detta genom att, i boken Politische Theologie, överge distinktionen mellan konstituerande och konstituerad makt till förmån för begreppet beslut. Schmitt ställer suveränens yttersta beslut i motsats till “alla rättsproblems yttersta oavgörbarhet”. Schmitt vill alltså hävda att det inte är anomin som är grunden för rätten utan suveränens beslut. Benjamin besvarar detta genom en “lätt, men avgörande modifikation”: han ersätter “besluta” med “utesluta”; “suveränen som beslutar om undantagstillståndet får inte på något sätt innesluta det i rättsordningen; tvärtom måste han utesluta det, lämna det utanför rättsordningen.”

2. Agamben menar att Benjamins åttonde tes om historiens begrepp (att “undantagstillståndet har blivit regel”) är avgörande i diskussionen mellan Benjamin och Schmitt. För Schmitt var undantagstillståndets sammansmältning med regeln oacceptabelt, omöjligt, och han försökte — förgäves — att upprätthålla distinktionen. “Rättsordningens fungerande vilar enligt Schmitt i sista hand på ett dispositiv, undantagstillståndet, vars syfte är att göra det möjligt att tillämpa normen genom att tillfälligt suspendera dess verkan. När undantaget blir regel kan maskinen inte längre fungera. I denna mening ställer oavgörbarheten mellan norm och undantag i den åttonde tesen hela Schmitts teori i schack.”

3. Agamben frågar vad Benjamin kan mena med “rent” våld och kommer fram till att renheten inte är substantiell utan relationell; att “skillnaden mellan det rena och det mytisk-juridiska våldet inte finns inom detta våld självt, utan i dess relation till något yttre.” Det mytisk-juridiska våldet är ett medel till ett mål, medans det rena våldet söker “en destination inom medlens egen sfär, utan avseende på de mål de tjänar”. Det “står i förhållande till sin egen karaktär av medel.”

Standard