tänkande

Anarkens livs-form(er)

Viktigt: I en ansats att begripa anarkens livs-form(er) känns det viktigt att läsa Mårten Björks tre essäer Carl Schmitt och världens hemlighet, Varhelt utom världen och Opposition är samarbete.

Hemligheten: Undergången är här, men som hemlighet. Eskatologin är världens hemlighet. Vad betyder det här? Det är politikens förintelse, laglösheten. Eskatologin ”upplåter ett utrymme som underminerar varje stat och vän-fienderelation”; kärleksbudet är det eskatologiska bidandet och avkallet.

Politik: Distinktionen mellan vän och fiende definierar det politiska. Kärleksbudet förintar politiken.

Ressentiment: Det förefaller för mig som att kärleksbudet och övervinnandet av ressentimentet är ett och samma undandragande från politiken och världen med dess ”reaktiva och identitära slavlogik”.

Kärlek: Eller är kärleksbudet mer radikalt än så? Om övervinnandet av ressentimentet blott är avkastandet av förbittringens och den reaktiva slavmoralens ok — är kärleksbudet något mer?

Bidande/avkall: Vad betyder det här: bidande och avkall? Är det att leva som om denna värld inte bekommer en? Som om man inte vore av denna värld?

Utsida: Inte av denna värld. Det finns en sorts suveränitet i oviljan, vägran, oförmågan att ”identifiera sig själv genom andra, genom vänner och fiender”. Stirners Egoist spökar här; egoisten som slängt av sig alla spöken och ser den andre i sig själv, som upptäcker att egot pekar ut, mot utsidan, ”mot det som inte hör livet till.”

Exempel: ”Cavefors skär ut en bit tillvaro av världen för att exemplifiera ett liv som är i men inte av världen. Ett liv där mening inte längre kan fästas vid fakta emedan vitt endast är vitt och svart svart, varken överlägset eller underlägset – oförmöget att sammanjämkas, jämföras eller värderas. Men paradoxalt nog alltid bestämt att beblandas; gränser förlorar sin relevans emedan det betydelsefulla är det egna och den legio av roller som egenheten omfattar.”

Disciplin: Cavefors utvecklar en genuin självdisciplin för att hålla denna naturkraft på stången. ”Detta ger honom styrka för själv och kropp att tåla påfrestningarna när kåthet och längtan driver Jaco och honom till excesser och njutningar.”

Måttlös: Inte hämningslös, dekadent. ”Det är inte så att den måttlöse är ovetande om lagen, inte heller är det så att han eller hon blott ställer sig mot den; det är snarare så att den måttlöse helt och håller misskänner den”. (Virno)

Makten: ”Anarken vill sig själv.” Anarken lösgör sig från det identitära spelet. Vändningen riktar sig bort från makten och motståndet (för även ”opposition är samarbete”) — mot det yttre, utsidan.

Stil: Hos Jünger finner vi — hitom demarkationslinjen i hans ouvre — ”jakten på en stil som pekade bortom gestalternas immanens emedan stilen vittnade om en större strukturell plan än gestalens.” Det rör sig om en stil som står i anslutning till en yttre dimension, ”ett fält av ren exterioritet” (Deleuze) ”som om och om igen tränger sig fram ur den sega historiska massan upp mot ytan”. Stilen, en slags projektuell krigsmaskin.

Gemenskap: Bidandets ena sida, avkallet från ”en värld som jag ‘i sista hand’ inte tar på allvar”, och dess andra sida, kärlekens något-mer — hur ska vi förstå, och anropa, denna paradoxala och till synes omöjliga anarkernas gemenskap?

Standard